Därför flyttade ubåtarna vapnen helt under ytan

2020-11-28 08:00  

TEKNIKHISTORIA. Första gången en ubåt sänkte ett fartyg var under amerikanska inbördeskriget. En krutladdning monterad på en stång längst fram på ubåten CSS Hunley rammades in i fartygets sida. Men priset blev högt – även ubåten sjönk till botten.

Den 17 februari 1864 sänktes ett fartyg för första gången av en ubåt under pågående konflikt. Örlogsfartyget USS Housatonic träffades i sidan av den långa stång som hade monterats längst fram på ubåten CSS Hunley.

Krutladdningen exploderade och fartyget sjönk. Men framgången kom till ett högt pris: Hunley gick till botten jämte fartyget. Nutida forskning från Duke University har visat att det var tryckvågen från explosionen som dödade samtliga besättningsmän ombord.

CSS Hunley var den första ubåten som sänkte ett fartyg i en krigshandling. Under amerikanska inbördeskriget, den 17 februari 1864, tog sig ubåten fram till Nordstaternas örlogsfartyg USS Housatonic. Sprängladdningen som fanns monterad på en lång stör längst fram på ubåten träffade fartygssidan, detonerade, och Housatonic sjönk till botten. Detsamma gjorde Hunley, med samtliga besättningsmän ombord. Foto: MARY EVANS PICTURE/TT

Stångtorpeder är inte det enda exemplet på mindre lyckad bestyckning av historiens första undervattensfarkoster. Den ubåt som kom före Hunley var amerikanska ”sköldpaddan”, The Turtle, en äggformad ubåt som krävde en enorm energi för att alls kunna vevas fram och som dessutom drev iväg vid minsta ström.

Turtle, färdigbyggd år 1775, är känd som den första undervattensfarkost som använts vid konflikt.

– Planen med Turtle var att komma så nära att man kunde borra fast en mina på fiendefarkosten. Men detta var i samma veva som fartygsskroven började förses med kopparplåt för att undvika beväxning, och då kom man inte längre genom plåtarna. Så även det var ett misslyckande, säger Andreas Linderoth, forskningssamordnare vid Marinmuseum.

”Tämligen livsfarligt”

Det här är två tidiga exempel på varför bestyckning av ubåtar främst kommit att handla om torpeder och fullt fokus på dold krigföring i havsdjupen.

– Det som finns kvar från den första tiden med utveckling av ubåtar är de utlagda minorna och de nät man lade ut, men inte det aktiva minerandet av fartyg eller användandet av stångtorpeder. Helt enkelt för att det var tämligen livsfarligt och hade föga framgång i krigföringen, säger Mats Nordin, överingenjör inom marina system vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Amerikaner och britter var de första att bygga egna ubåtar, men Sverige var inte långt efter. Svenska flottans första ubåt HMS Hajen sjösattes 16 juli 1904. Hon var inte i bruk annat än för utbildning under första världskriget, då det kan sägas att användningen av ubåtar fick sitt stora genombrott.

HMS Hajen var bestyckad med en torpedtub med tre 45 centimeters torpeder. Men för övriga ubåtsnationers farkoster var det vanligt med både däckkanoner och torpeder.

– Den allmänna uppfattningen kanske är att det är torpeder som är den vanligaste bestyckningen på ubåtar. Men fram till andra världskriget var det däckkanonerna som var det viktigaste vapnet. Det berodde även på att torpeder från början var väldigt svåra att träffa med, det krävdes flera för att med säkerhet få en träff, säger Andreas Linderoth på Marinmuseum.

Den första svenska ubåten HMS Hajen. Foto: SJÖHISTORISKA MUSEET/SMTM

De första 40 åren av ubåtsutveckling kom alltså främst att handla om strid i ytläge. Men under andra världskriget kom tekniken som tvingade ner dem under ytan: radarn.

De sista ubåtstyperna som Tyskland utvecklade från 1943 och framåt handlade om att vara så mycket som möjligt i undervattensläge.

Egen fabrik under andra världskriget

För svensk del handlade den första perioden med ubåtsutveckling om att lära sig göra egna varianter av två tidigt framtagna torpeder: tyska Schwartzkopff och brittiska Whitehead.

– Under andra världskriget satte vi upp en egen fabrik, Centrala torpedverkstaden i Motala, och började bygga våra egna torpeder. Men allt kommer från dessa tyska och brittiska torpedkoncept under andra halvan av 1800-talet. Dessa två var tryckluftsdrivna, sedan blev de ångdrivna eller elektriska, säger Mats Nordin vid FOI.

Man förbättrade precisionen i hur långt man kunde skjuta utan att avvika från riktningen, införde gyron för att stabilisera färden genom vattnet, vilket ökade skjutavstånden från 500 meter upp till 4 000 meter.

En kraftfull förbättring, som kan ses som blygsam i skuggan av dagens atomubåtar med kapacitet att attackera med en annan typ av bestyckning som når upp till 12 000 kilometer: kärnvapenmissiler.

Men de första misslyckade försöken till krigföring under vattenytan satte fokus på vad som är styrkan med havets dolda farkoster, och vad i vapenbruk som innebär en direkt livsfara för det egna manskapet.

– All utveckling sedan första världskriget har handlat om att komma så långt bort som möjligt från de mål man ska beskjuta, i syfte att överleva själv. En riskminimering som förstås är en bärande princip för allt som har med krigföring att göra, säger Mats Nordin.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria  

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se  

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Angelica Söderberg

Mer om: Ubåt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt