500-åringen marinen – från Vasa till Stridsbåt 90

2022-06-04 08:00  

TEKNIKHISTORIA. Redan på vikingatiden kunde sveakungarna kalla in skepp till ”ledung”, när ofred hotade eller härnadståg planerades. Men för jämnt 500 år sedan föddes den svenska flotta som än i dag skyddar våra territorialvatten.

Den 7 juni 1522 måste ha varit en minnesvärd dag för folket i Söderköping. Denna dag anlöptes staden av tio flermastade örlogsskepp, inköpta från Hansastaden Lübeck för 42 000 mark silver.

Gustav Vasa hade köpt fartygen på kredit. Dåtidens Sverige kunde inte drömma om att slanta upp så mycket pengar på ett bräde.

– De styrande i Lübeck gjorde ju inte det här för att vara hyggliga. De ville tjäna på affären, de ville ha handelsrättigheter på Sverige, och de ville spela ut Sverige och Danmark mot varandra, sammanfattar Lars Ericson Wolke, författare och professor i historia med särskild inriktning på militärhistoria.

Lars Ericson Wolke, författare och professor i historia med särskild inriktning på militärhistoria. Foto: Johanna Jeansson

Genom detta fick Sverige för första gången en statligt kontrollerad och finansierad flotta, och den 7 juni räknas som dess födelsedag. I år firar den femhundraårsjubileum.

Gustav Vasa lät även bygga örlogsfartyg i Sverige med hjälp av inhyrda nederländska specialister. På 1560-talet hade flottan över 60 skepp, varav de största vägde mer än 1 000 ton och hade över 100 kanoner ombord.

– Den riktigt stora bjässen vid denna tid var flaggskeppet Mars, berättar Lars Ericson Wolke.

Med uppskattningsvis 70 meters totallängd, fyra master, 107 kanoner och ett deplacement på 1 800 ton, var Mars Östersjöns största fartyg när vid sjösättningen i Kalmar 1563. Redan året därpå förliste Mars vid sitt första sjöslag, när krutförrådet exploderade under strid mot en dansk-lybsk flotta utanför Ölands norra udde. Vraket hittades 2011 på 73 meters djup.

Mot 1500-talets slut blev Sveriges flotta en av Europas största, och snart började den även utmärka sig för sin modernitet. Delvis berodde detta på att Sverige, till skillnad från arvfienden Danmark, var självförsörjande på järn.

– Man började alltmer gå över från brons- till järnkanoner, och man började gjuta dem i ett stycke vilket minskade risken för att de skulle spricka eller läcka krutgaser. Den här moderniseringen var svårare att göra för danskarna, som måste köpa eller erövra sina järnkanoner.

Mest känt bland historiska svenska örlogsfartyg är förstås regalskeppet Vasa, som vid sin sjösättning 1628 var landets slagkraftigaste krigsskepp. Fartyget hade tre master och tio segel, två genomgående batteridäck och 64 kanoner.

Vasaskeppet kom att bli det mest kända svenska örlogsfartyg. Men som känt inte främst för att ha varit sin tids mest kraftfulla krigsskepp, utan för dess omedelbara förlisning efter sjösättningen. Det bärgade fartyget är en välkänd turistmagnet på Vasamuseet i Stockholm. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT

Hennes bredsida, alltså den sammanlagda vikten av all ammunition som kunde skjutas i väg samtidigt från skeppets ena sida, uppgick till 267 kilo. Detta kunde inget samtida svenskt fartyg matcha, men som bekant kom hon aldrig till användning.

Läs mer: 60 år sedan – Vasa lyftes från sin lervagga

Kronan, som sjösattes i Stockholm 1668, var ett av världens största fartyg med 2 300 tons deplacement, tre batteridäck och 126 kanoner. Hon förliste 1676 under ett slag mot en dansk-nederländsk flottstyrka, efter att ha gjort en alltför tvär gir och kantrat. Vid kantringen antändes krutförrådet, och större delen av förskeppet sprängdes bort.

Detta var ett hårt slag för de svenska sjöstridskrafterna. Förutom själva fartyget, som var flottans största och tyngst beväpnade, gick över 800 man förlorade. Detta motsvarade nästan en tiondel av flottans aktiva manskap.

I samma slag sjönk tvådäckaren Svärdet, och gick till botten med 600 man.

– Det är oerhörda, groteska dödssiffror. Det var ingen bra dag för flottan, kommenterar Lars Ericson Wolke.

Även Svärdets förlisning orsakades av att krutförrådet exploderade.

– När fartygen sjönk berodde det oftast på krutexplosioner, eller på att de gick under i stormar utan att fienden var i närheten.

Örlogsfartyget Kronan var ett av världens största fartyg på sin tid, med deplacement på 2 300 ton och en bestyckning med 110–114 kanoner (3–36 pund) på tre genomgående kanondäck. Redan fyra år efter att fartyget hade tagits i tjänst, sänktes det vid slaget vid Ölands södra udde 1676. Målningen av Claus Møinichen visar hur Kronan exploderar under denna drabbning. Till höger på målningen syns Svärdet, som sänktes med 600 man ombord under samma slag. Foto: Wikimedia

Under 1600-talet utvecklades linjetaktiken, där de tyngst bestyckade örlogsfartygen gick på rad efter varandra, för mot akter, med bredsidorna mot fienden i en så kallad slaglinje. På så sätt riktades maximalt antal kanoner mot motståndaren, samtidigt som de relativt sårbara för- och akterskeppen skyddades av den egna styrkans fartyg.

– På den tiden försökte man inte i första hand sänka fiendens skepp. Kanonerna kunde heller inte alltid tränga igenom bordläggningen, men tryckvågen spred splitter inne i fartyget och slog ut sjömän och soldater. Man låg där och hamrade på varandra för att göra fiendens fartyg icke stridsdugligt, och om möjligt erövra det, säger Lars Ericson Wolke.

Utanför slaglinjerna seglade fregatter, som oftast bara hade ett batteridäck och maximalt 40 kanoner. Den lättare bestyckningen gjorde dem snabbare än linjefartygen, och de användes främst till spaning och eskorttjänst samt till att vidarebefordra signaler genom slaglinjen.

Läs mer: Tyska slagskeppet blev havets fasa

Men de stora linjeskeppen och fregatterna var inte de enda viktiga fartygstyperna. För krigföring i skärgårdsmiljö användes snabba, grundgående roddargalärer. Man hade också en typ av skärgårdsfregatter som både kunde seglas och ros.

– Vi utvecklade egentligen två flottor. Örlogsflottan, som verkade ute på öppet hav, och arméns flotta eller skärgårdsflottan, som var specialiserad på kustnära sjökrig, säger Lars Ericson Wolke.

Kanonjolle i tuschteckning av Jacob Hägg, ursprungligen publicerad i Lärobok i sjömanskap. Foto: Sjöhistoriska museet

Skärgårdsflottan använde också små kanonjollar, i praktiken bestyckade roddbåtar.

– Ett antal sådana som slog till i en koordinerad attack, och sedan snabbt tog skydd bland öar och skär, kunde vara väldigt effektiva. Man använde även flytande kanonbatterier, pråmar med ganska stora kanoner som bogserades på plats och spärrade infartsleder i skärgården. De hade inte mycket rörlighet, men en förfärlig eldkraft.

Vid stora nordiska krigets utbrott år 1700 hade Sverige fortfarande en av Europas modernaste och mäktigaste flottor, och den användes med framgång mot både Ryssland och Danmark. Men med slutet för stormaktstiden och inleddes en tid av nedgång för flottan såväl som för resten av krigsmakten.

Under Gustav III utvecklades sjöstridskrafterna igen. Vid svensk-ryska krigets utbrott 1788 kunde Sverige ställa upp 42 linjeskepp och fregatter, och hundratals skärgårdsfartyg, i en flotta som förde 5 250 kanoner och bestod av 44 000 man. Sveriges genom tidernas största marina seger vanns i slaget vid Svensksund, då den svenska skärgårdsflottan krossade sin ryska motsvarighet.

Slaget vid Svensksund 1790 anses vara Sveriges genom tiderna största marina seger. Den ryska motståndarens förlust mot svenska skärgårdsflottan kom att bli avslutningen på kriget, och slagets utgång ledde fram till fredsfördraget i Värälä. Ryssland förlorade minst 50 fartyg, att jämföra med att Sverige förlorade sex. Foto: Heritage/TT

Stor betydelse för slagets utgång hade de svenska kanonsluparna, en fartygstyp som nyligen utvecklats. De var snabba och lättmanövrerade fartyg med 55 mans besättning, bestyckade med två 18- eller 24-pundiga kanoner. Precis som skärgårdsfregatterna kunde de både seglas och ros, men då de var mindre och hade fällbara master utgjorde kanonsluparna betydligt mindre träffyta. Därtill hade de oöverträffad framkomlighet med bara en knapp meters djupgående.

Vid finska kriget (1808–1809) hade kanonsluparna i princip ersatt skärgårdsfregatterna, och Ryssland kopierade dem i stora antal.

På 1800-talet slogs örlogsflottan och skärgårdsflottan ihop till Kungliga flottan, och med industrialiseringen kom en snabb omvandling av både fartyg och beväpning.

– Med ångmaskinerna kom metallfartygen, och utvecklingen gick snabbt. Fartygen blev större och tyngre, och klassades som slagskepp, kryssare och så vidare. I Sverige byggde vi ”pansarskepp”, en sorts tunga kryssare i storleksklassen strax under slagskepp. De hade tillräcklig eldkraft för att kunna slå ut ryssarnas slagskepp, men var snabbare och rörligare.

Pansarskeppet HMS Gustav V avfyrar sina kanoner, december 1938. Foto: Svd/TT

Det första svenska pansarskeppet var HM Svea som sjösattes 1885. Hon drevs av dubbla ångmaskiner som gav en toppfart på 15 knop, och det så kallade huvudpansarbältet längs vattenlinjen var upp till 30 centimeter tjockt. Primärbestyckningen var två 25,4 centimeters kanoner, som kunde skicka i väg 200 kilo tunga granater upp till 8 500 meter.

– Med nya kanoner och projektiler kunde man strida på mycket längre avstånd, och nu började man sträva efter att faktiskt sänka fiendefartygen. Det här är den största förändringen i flottans 500-åriga historia, säger Lars Ericson Wolke.

Läs mer: Under ytan – dykardräkten tog oss ner i havsdjupen

Totalt byggdes 15 svenska pansarskepp, varav de största var de tre fartyg i ”Sverige-klass” som byggdes på 1910-talet: HMS Sverige, HMS Drottning Victoria och HMS Gustav V. De var 120 meter långa, hade över 7 000 tons deplacement och kanoner i kalibrar upp till 28 centimeter.

Sverige-skeppen var även de första att utrustas med speciellt avdelad artillericentral och med kylrum för provianten, och de hade radiohytt, sjukvårdshytt och operationsrum för skadade.

– De var de dittills största och modernaste krigsskepp Sverige haft, och de utgjorde svenska flottans kärna ännu under andra världskriget.

HMS Tre Kronor var en av de större och tyngre kryssare som blev flottans ryggrad på 1950-talet. Foto: Svd/TT

På 1950-talet blev kryssarna den nya ”ryggraden” i flottan. HMS Tre Kronor och HMS Göta Lejon var ännu större och tyngre än pansarskeppen – de var 180 meter långa med deplacement på över 9 000 ton – men var ändå snabbare än dem, tack vare sina ångturbiner på 90 000 hästkrafter.

– Kryssarna var de sista artilleriskeppen med kanoner som huvudbeväpning. På 60-talet började sjömålsrobotarna slå igenom, med längre räckvidd och större träffsäkerhet, och då insåg man att stora fartyg var olämpliga enligt principen ”alla ägg i samma korg”. I stället ville man ha mindre fartyg, men fler, säger Lars Ericson Wolke.

Läs mer: Uppfinnarens krokiga väg till havsdjupen 

Snart blev flottans tre huvudelement jagare, torpedbåtar och ubåtar.

– Jagaren var den största och viktigaste fartygstypen under 60-och 70-talen, men sedan började även den fasas ut. Utvecklingen ledde fram till dagens kustkorvetter, som är snabbare och har mer eldkraft i form av målsökande robotar.

I dag utgör fem korvetter i Visby-klass, byggda i kompositmaterial och med stealth-egenskaper, stommen av Sveriges ytstridsfartyg. Till det kommer två korvetter i Göteborg-klass, anpassade för ubåtsjakt.

Vidare har flottan fyra ubåtar, 13 patrull- och bevakningsbåtar, nio minröjningsfartyg, en ubåtsbärgare, ett signalspaningsfartyg, samt ungefär 30 transport- och arbetsbåtar.

Statsminister Magdalena Andersson (S) kliver ur Stridsbåt 90 under ett besök på Berga örlogsbas i Haninge i januari 2022. Stridsbåten är liten och lätt, och används i nutida försvaret för bland annat spaning och snabba transporter. Varianten 90H har aluminiumskrov, dubbla vattenjetmotorer och en bestyckning som normalt består av tre kulsprutor. Foto: Anders Wiklund/TT

Därtill kommer närmare 150 exemplar av Stridsbåt 90. En liten och lätt båt, beväpnad med kulsprutor och minor, byggd för snabbrörlig trupptransport och skärgårdsstrid. De dubbla vattenjetaggregaten ger toppfarten 40 knop, och djupgåendet är mindre än en meter.

– Stridsbåt 90 är en direkt arvtagare till skärgårdsflottans roddargalärer och kanonslupar, säger Lars Ericson Wolke.

Efter en period med fokus på internationella insatser, som piratbekämpning utanför Somalias kust, är flottan återigen inriktad på försvar av svenskt territorialvatten.

Är den anpassad för uppgiften?

– När det gäller kompetensen har svenska flottan inget att skämmas för. Men frågar du mig, har den alldeles för få fartyg, avslutar Lars Ericson Wolke.

 

--

 

Svenska ubåten Hajen. Foto: Wikimedia/Marinmuseum

Att verka utan att synas

Den första drevs med tändkulemotor och kunde inte dyka djupare än 30 meter. En av de nyaste har överlistat ett amerikanskt hangarfartyg.

Den byggdes på Stockholms örlogsvarv under stort hemlighetsmakeri. I juli 1904 kunde HM Hajen äntligen sjösättas och gjordes omgående redo för krig, då marinen beredde sig för skarp insats mot Norge i samband med unionskrisen.

Detta var Sveriges första ubåt, toppmodern och slagkraftig för sin tid: 22 meter lång, bestyckad med tre torpeder och med en fotogendriven tändkulemotor som gav toppfarten 6,5 knop i undervattensläge. Den kunde dyka till 30 meters djup och stanna i undervattensläge upp till 13 timmar. Hajen gjorde tjänst till 1922, och finns i dag att beskåda på Marinmuseum i Karlskrona.

Läs mer: HMS Hajen – Sveriges första ubåt

Fler ubåtar byggdes i landet under 1900-talets första decennier, men verkligt betydelsefulla blev de först under andra världskriget.

– Under krigets sista vecka sänktes den tyska ubåten U3503 av sin egen besättning utanför svenska västkusten, varpå den bärgades av svenska flottan som skruvade ner den i delar och knyckte teknologin, berättar Lars Ericson Wolke.

Ubåten HMS Gotland sjösätts efter en renovering på Saab Kockums varv i Karlskrona.

Teknik från U3503 lade grunden för en helt ny generation svenska ubåtar, som lanserades på 50-talet: Hajen III-klassen av dieselelektriska ubåtar, som gjorde tjänst ända fram till början av 80-talet.

Men även svenska ingenjörer har stått för viktiga innovationer. Inte minst inom motorutvecklingen, där Kockums introduktion av den luftoberoende stirlingmotorn gett kraftigt ökad uthållighet. Dagens ubåtar av Gotland-klass kan stanna i undervattensläge i flera veckor.

Stirlingmotorer är dessutom extremt tystgående, vilket gör ubåtarna svåra att upptäcka.

– HMS Gotland har samövat med Nato i amerikanska farvatten, och kunde obemärkt fotografera ett hangarfartyg på så nära håll att hon hade kunnat torpedera det. Ett mycket gott betyg för Gotland, säger Lars Ericson Wolke.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: nyt.se/prenumeration-teknikhistoria

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Tommy Harnesk

Mer om: Marinen Fartyg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt