Uppfinnaren tinade upp Sverige –  och startade en grön revolution

1700-talets Sverige kan närmast liknas vid Europas frysfack. En plats med ett oangenämt (och för många syften ogynnsamt) klimat, som låg tämligen isolerad, långt ifrån kontinentens bultande maktcentra. Stormaktstiden hade sedan länge blåst förbi, och landet var hårt prövat av såväl pest som svält i sviterna av Karl XII:s ivriga krigande. Kylan styrde till stor del hur folk levde sina liv även inomhus. 

I hus med flera rum gick bara de som aktivt värmdes upp att vistas i, resten fick stå tomma hela vintrarna. Sveriges anseende hade inte heller förbättrats av att det var i kalla, dragiga Stockholm som självaste René Descartes drabbades av dödlig lunginflammation i februari 1650.

Lösningen kan tyckas uppenbar: I ett land så rikt på skog, var det inte bara att elda mer av den för att höja temperaturen inomhus? Verkligheten var långt ifrån så enkel. Skogen var en dyrbar resurs, som fyllde många syften: tillverkning av allt från båtar till byggnader, samt inte minst att hålla i gång bruken som producerade den extremt lukrativa exportvaran stångjärn.