Dynamitgubben som blev världens rikaste man

2014-01-07 06:00  

Alfred Nobel kommer från en familj av ingenjörer och entreprenörer. Men han gick sin egen väg, blev kemist och uppfann dynamiten. Det lönade sig. När han dog 63 år gammal var han världens rikaste man. Då började dragkampen om arvet.

Världens starkaste havremotorer drar fram Alfred Nobels väloljade, tvåaxliga phaetonvagn på Karlskogas vägar. Vagnen är försedd med suflett, gummihjul och en unik elbelysning med Edisons koltrådslampor. Ekipaget, med de ryska orlovtravarna Dorogoj och Sorvanets förspända i tandem, kan hålla 30 kilometer i timmen, även under långa resor. Det är det bästa fordon som finns att tillgå i 1890-talets Europa.

Ändå tror inte Alfred på häst och vagn som framtidens fortskaffningsmedel. Kanske anar han vad som är på gång när hans uppfinnarkollegor konstruerar bilar och hans bröder pumpar olja i Baku. ”Automobilen är framtiden”, svarar han en hästuppfödare som vill avla på de ryska travarna.

Unge Alfred växer upp i Sankt Petersburg i mitten av 1800-talet efter att ha fötts i Stockholm 1833. Pappa Immanuel uppfinner och konstruerar sjö- och landminor åt den ryske tsaren, Nikolaj?I. De båda bröderna, Robert och Ludvig, utbildar sig till ingenjörer medan Alfred blir kemist. Den ganska inbundne Alfred ­läser skönlitteratur, lär sig flera språk och reser som sjuttonåring runt i 1850-talets Europa.

Alfred blir kvar i Paris och börjar arbeta i professor Pelouzes laboratorium. Där träffar han den unge italienaren Ascanio Sobrero som några år tidigare uppfunnit nitroglycerinet. Alfred intresserar sig för sprängämnet och tar snart över utvecklingen av Ascanios uppfinning, till italienarens förargelse. Som plåster på såren får Ascanio Sobrero långt senare ett välavlönat jobb hos Nobel.

Efter ett kort studiebesök hos John Ericsson i USA återvänder han till familjen i Sankt Petersburg och får lära sig företagandets grunder i pappa Nobels mekaniska verkstad. Affärerna går lysande under Krimkriget, som bryter ut 1853, och verkstaden tillverkar minor och ångmaskiner till den ryska flottan. Men när Ryssland förlorar kriget 1856 går familjeföretaget i konkurs.

Alfred åker tillbaka till Paris, medan bröderna Robert och Ludvig börjar bygga upp den ryska verksamheten igen. Efter några år utvecklas och tillverkas åter mängder av krigsmateriel i Nobels fabriker. Men 1873 inträffar det som är begynnelsen på en ny epok, inte bara för familjen Nobel, utan för hela världen:

När Robert reser till Kaukasus för att köpa valnötsvirke upptäcker han bäckar av trögflytande brunsvart olja som pressas upp ur marken. Han förstår genast vad det är fråga om och Nobels oljeindustri i Baku är född. Men det är en helt annan historia (läs mer på sidorna 20–21).

Samtidigt som bröderna återupplivar den ryska Nobelverksamheten experimenterar Alfred med sitt nitroglycerin på Södermalm i Stockholm, dit föräldrarna flyttat efter kraschen i Sankt Petersburg.

I den fallfärdiga gården Heleneborg blandas stora mängder sprängämnen, och i september 1864 har man 140 kilo klart för leverans till köpare. Den 3 september, strax före lunch, exploderar hela lagret. Den nobelska smällen förstör inte bara hela fabriken utan tar även livet av fem personer, däribland Alfreds lillebror Emil. Smällen blev slutet för pappa Emanuels verksamhet, men samtidigt startskottet för Alfreds.

Den 32-årige Alfred startar ett nytt företag för tillverkning av sprängämnen, men tvingas flytta från staden på grund av olycksriskerna. Först till en pråm vid Blockhusudden, sedan till Vinterviken i Aspudden sydväst om Stockholm. Nitroglycerin AB tillverkar Nobels patenterade sprängolja och blir snart världsledande i branschen. Bland annat används den för att spränga tågtunneln genom Stockholm 1865.

Men det dröjer inte länge förrän detonationerna från olyckor med spräng­oljan ekar över världen. Alfred tycks inte ha full koll på de inblandade kemiska processerna och sprängoljan är opålitlig. I slutet av 1860-talet förbjuds all handel med det farliga sprängämnet.

Men Alfred har sedan flera år försökt få fram ett säkrare sprängmedel. Han experimenterar med att blanda sprängoljan med diverse porösa material, som kolpulver, sågspån, cement och kiselgur. Det senare visar sig vara avgörande för dynamitpatentet från 1867. Efter bara några år produceras tusentals ton av dynamiten, som säljs till dåtidens stora infrastrukturprojekt över hela världen.

Dynamiten var visserligen säkrare än sprängoljan, men betydligt svagare. Något kraftfullare behövs, bland annat för att ta sig an den svenska graniten. Alfred jobbar vidare och 1875 hittar han en ersättning till kiselguret. Det nya, kraftfulla spränggelatinet består av några procents inblandning av nitrocellulosa i nitroglycerinet. Nobels Extradynamit gör succé över hela världen och bygget av Panamakanalen och Sankt Gotthardtunneln är bara två exempel där det nya sprängmedlet spelar en avgörande roll.

Pengarna rullar snabbt in på Alfred Nobels konton. Han flyttar tillbaka till Paris, den stad han blev bedårad av som ung, och köper en tjusig villa nära Triumfbågen. Alfred tvingas ägna mycket tid åt sina affärer, och 1876 annonserar han efter en sekreterare som kan hjälpa honom såväl privat som i sitt arbete.

Bertha Kinsky är 33 år, talar flera språk flytande och uppskattar såväl skönlitteratur som musik. Alfred blir snabbt förälskad i den vackra och, i hans ögon, idealiska kvinnan. Hon är perfekt för den medelålders industrimannen och han drömmer om att bli hennes man.

Men anställningen varar bara någon vecka, även om deras vänskap varar livet ut. Bertha gifter sig med Arthur von Suttner och blir sedermera engagerad fredsvän och författare till den epokgörande boken Ned med vapnen.

Det är också Bertha som inspirerar Alfred att instifta Nobels fredspris, ett pris som hon själv får ta emot 1905 för sin fredskamp.

Några månader efter att Bertha lämnat sin tjänst tröstar sig Alfred med Sofie Hess, en total kontrast till hans forna sekreterare. Den tjugoåriga Sofie arbetar i en blomsteraffär i Österrike och saknar all bildning. Det omaka paret träffas i hemlighet för sina amorösa äventyr. Senare köper Alfred en lägenhet i Paris åt sin älskarinna och försöker, utan framgång, att få henne att uppträda världsvant. Efter 15 år av utpressning och otrohet upphör förhållandet när Sofie blir gravid med en kavallerist. Enligt Sofies egen syster bedrog hon Nobel med varenda kypare.

 Samtidigt som kärleksmötena med Sofie pågår, och bröderna Robert och Ludvig borrar efter olja i Baku, utvecklar Alfred sina sprängmedel för militärt bruk. Bland annat uppfinner han ballistiten, ett röksvagt krut.

Men tilltagande nationalism, patentbråk och bedrägerier sätter krokben för Alfreds storstilade planer. Världsmedborgaren Nobel tappar fotfästet i Europa och 1894 köper han Bofors bruk i Karlskoga. På köpet får han Björkborns herrgård som blir hans svenska hem, även om han bor stora delar av året i sin praktvilla i italienska San Remo.

Alfred gör om Bofors till en stor vapensmedja. I sann nationalistisk anda konstruerar den tidigare kosmopoliten vapen och sprängmedel åt svenska försvaret. Bofors får bland annat order på 25-centimeterskanoner till de svenska pansarbåtarna. Landet måste ha omfattande inhemsk vapenproduktion för att vara oberoende av utländska ­intressen, menar han. Och försvaret måste vara så starkt att det avskräcker fienden från att anfalla.

Den 10 december 1896 dör den ensamme Alfred Nobel i sin italienska villa efter en hjärnblödning. Han är då 63 år och världens rikaste man, med tillgångar på 33 miljoner kronor, 90 bolag och 350 patent. En man som säger sig vara socialist och fredsvän och som inte bryr sig om pengar. Och som tidningarna kallar Euro­pas förmögnaste luffare.

Efter Alfreds död är det många som bryr sig om hans pengar, inklusive den forna älskarinnan. När testamentet blir känt i januari 1897 bryter huggsexan ut. Nationer, släktingar, kungahus, politiker och kändisar ondgör sig över det befängda i att inrätta Nobelpriset. Oscar II, Hjalmar Branting och August Strindberg hör till de argaste motståndarna. Det är som om ett fruntimmer tänkt ut alltihop, kommenterar kungen. Inte ens de institutioner som ska dela ut priset vill veta av det.

Testamentsexekutorn Ragnar Sohlman, Alfreds medarbetare sedan flera år, har ett hästjobb med att förverkliga Nobels sista vilja. Bland annat hävdar fransmännen att Nobel bott i Paris och att arvet därför ska fördelas av fransk domstol. En domstol som sannolikt skulle ha underkänt det formellt ofullständiga testamentet.

Till slut är det de ryska travhästarna, de som drog Nobels vagn, som får fransmännen att ge sig. Enligt fransk praxis är en man bosatt där han har sina hästar. Det är Dorogoj och Sorvanets som drar hem arvet till Sverige och räddar Nobelpriset åt världen.


Fotnot: Artikeln är publicerad i ett nummer av Teknikhistoria, ett magasin som görs av Ny Tekniks redaktion. Läs mer och hitta uppgifter om prenumeration här.

Anders Wallerius

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt