Populärteknik

En terminator för att skydda regnskogen

Illustration: Erik Kohlström
Alexandra Gins- berg, designer vid Royal College of Art i London

Vi människor är notoriskt dåliga på att skydda livet på planeten, arter dör ut och naturområden försvinner i en skrämmande hastighet. Vore det bättre om vi lämnade över ansvaret till en artificiell intelligens?

Publicerad

Korallreven utanför Australien har fått nya invånare. Avlånga, gula skepnader simmar fram och tillbaka i vattnet på jakt efter sina byten. De dödar med hjälp av en välriktad laddning med gift, kemikalier som löser upp deras offer inifrån. Men till skillnad från revets andra rovdjur så äter de inte upp djuren de har dödat, utan simmar vidare på jakt efter nästa.

Den andra stora skillnaden är att de är skapade av människor. De små frisimmande robotarna i projektet Cots Bot är designade för att vara helt autonoma. De rör sig i förutbestämda mönster och deras kameror undersöker hela tiden revet.

Robotarna styrs av en artificiell intelligens som lärt sig att känna igen en speciell art av sjöstjärnor, törnekronor. Det är sjöstjärnor med långa taggar som äter koraller, de finns naturligt i reven men ibland blir de för många. Då kan de ställa till med stora problem i det redan sköra ekosystemet. Under flera år har dykare simmat omkring och dödat törnekronorna med små giftampuller – nu gör robotar samma sak.

Det här är bara ett exempel på hur ansvaret för att rädda naturområden och dess innevånare börjar läggas i händerna på teknologi och artificiella intelligenser, i stället för oss människor. Kanske är vi på väg mot en framtid där en terminator tar på sig rollen som regnskogens försvarare, där en Hal blockerar fiskeflottor från hotade havsområden.

En av de stora poängerna med att använda artificiell intelligens och självlärande program för att lösa problem är att de ofta hittar helt andra lösningar än vad vi människor skulle kunna lyckas med. En av de intressantaste aspekterna med programmen som har lärt sig att spela Go är inte att de blev bättre än oss människor, det har vi blivit vana att förvänta oss från algoritmer.

Det riktigt intressanta var att de gjorde drag och använde strategier som var helt ointuitiva för de mänskliga spelarna, hittade nya lösningar på problemen. Kanske, säger optimisterna, skulle de kunna lösa problemen i ett naturområde på samma sätt.

Det finns redan massor med exempel på olika projekt där forskare försöker använda mer eller mindre intelligent teknologi för att styra, återskapa eller bygga upp en ny, vild natur. Forskare vid Harvard bygger en självlärande robot som ska påverka sedimentet i floder för att minska risken för översvämningar och övergödning, drönare byggs för att självständigt plantera ut växter i naturområden som restaureras, simmande robotar konstrueras för att rensa upp när giftiga kemikalier släpps ut i hav och sjöar.

Många forskare har också börjat använda genetisk manipulering för att försöka styra naturen i en annan riktning. Under utbrottet av zika i Brasilien släppte ett företag ut hundratusentals genmodifierade myggor som inte kunde sprida viruset för att försöka dämpa smittspridningen. Målet är ofta att försöka skapa system som kan fungera oberoende av oss människor.

– I botten handlar det om drömmen att vi kan skapa en bättre natur, säger Alexandra Ginsberg.

Hon är designer vid Royal College of Art i London och har skapat verket Design för den sjätte utrotningen som undersöker en möjlig framtida natur.

– Det är en bild av en skog som vid första anblicken ser perfekt ut, men om man tittar närmare så ser man att den är fylld av varelser som är skapade med syntetisk biologi, säger hon.

Hon tänker sig organismer som designas i labb men som sen släpps fria i naturen som ett försök att lösa problemen som kommit med miljöförstöring och kollapsade ekosystem. De är artificiella ersättningar för arter som funnits tidigare eller som fyller helt nya nischer. Även om projektet är hypotetiskt så existerar mycket av tekniken som hon föreslår i labb runtom i världen i dag.

– Jag tycker själv att det är en dystopisk framtid som jag målar upp, men andra människor ser det som en utopi, säger hon.

Ett andra par forskare vid Harvard har tagit dagens projekt ett steg längre och föreslår en ”vildmarkskapare”. De tänker sig ett hypotetiskt program som är både omnipotent och oberoende av oss människor, och som har som uppgift att skydda ett naturområde mot mänsklig påverkan.

Det är upp till programmet själv att avgöra om det betyder att använda drönare för att döda invasiva arter, plantera tjocka buskage som blockerar ljud och ljus eller att leda om floder för att minska övergödning. Forskarna tänker sig programmet mer som en tankelek än som ett verkligt förslag. Alla som någonsin sett en science fictionfilm kan dessutom lätt föreställa sig vad konsekvenserna skulle bli. Det finns en väldigt uppenbar lösning för att minska mänsklig påverkan.

– Det intressantaste med att undersöka naturen och biologiska system är att det har så stora likheter med diskussionen om ai. Det handlar om rädsla för att skapa något man inte kan kontrollera och en rädsla för att teknologin kan bli ond och ställa till med stora problem, säger Alexandra Ginsberg.

När det gäller arbetet med att skydda vild natur så finns det redan i dag en inbyggd paradox. Målet är att den mänskliga påverkan ska vara så liten som möjligt, men ofta är problemen som behöver lösas så stora att de kräver en både intensiv och långvarig insats från oss människor. Det krävs ett otroligt arbete för att till exempel bli av med råttor från öar, att återskapa naturområden som förstörts av skogsskövling eller att starta avelsinsatser för att rädda en hotad art.

Dessutom är det otroligt svårt att förutsätta vilka konsekvenser insatserna kommer att få, om de kommer att fungera eller få negativa effekter. Det finns en förhoppning om att algoritmer och robotar skulle kunna göra problemen både billigare och mer lätthanterliga. Andra forskare är djupt skeptiska mot de här försöken och ser risken att förvärra de skador som vi redan har ställt till med.

Alla de olika försöken att använda teknologi lyfter fram det grundläggande problem som vi människor står inför när det gäller att skydda naturen. Det finns inte längre någon verkligt vild natur, inga områden på planeten som är opåverkade av vårt inflytande. Vi kan inte längre hitta en orörd Edens lustgård som vi kan hägna in och bevara. I stället kommer framtidens vilda natur antagligen att vara någonting som vi ständigt hanterar och kontrollerar.

– Den grundläggande frågan handlar också om ifall biologi är något som vi kan kontrollera. Eller om biologiska system alltid kommer att vara oförutsägbara, säger Alexandra Ginsberg.

Hon ser många av dagens projekt som exempel på en övertro på att teknologi och naturvetenskap ska lösa problem, i stället för till exempel sociala eller politiska lösningar.

– Mycket av det jag gör handlar om att undersöka begreppet bättre när det handlar om ny teknologi. Det finns en väldigt vanlig idé om att teknik ska skapa en bättre värld, men väldigt lite diskussion om vad bättre egentligen betyder. Bättre för vem? På vilket sätt? Vem får vara med och bestämma det? säger hon.

I takt med att artificiella intelligenser, syntetisk biologi och autonoma robotar utvecklas så kommer också våra möjligheter att försöka bygga om naturen, rätta till våra misstag, att öka. Det är inte bara samhället som kommer att förändras i grunden av de teknologierna utan även det vi i dag ser som vildmark.

Den stora frågan är kanske om vi ens kan skilja på natur och samhälle längre. Om det finns drönare som planterar träd i Amazonas och robotar med giftampuller i barriärrevet så är inte gränsen mellan de två särskilt meningsfull.

En av de äldsta texterna som finns bevarade, Gilgamesheposet, handlar om konflikten mellan natur och kultur, om människans kamp att tämja det vilda. Självständiga, intelligenta program är kanske det yttersta exemplet på den mänskliga kulturen.

Att vi planerar att använda dem för att försöka rädda det vi har kvar av vildmarken är både poetiskt och ironiskt. Sedan är det upp till oss att fundera på om det skapar en dystopi eller en utopi.