En kemisk nattpromenad i Katalonien

2011-01-26 06:30  

Ny Tekniks utsände inleder kemiåret med att ta en kemisk nattpromenad i den lilla katalanska staden Girona.

Jag befinner mig på studiebesök på universitetet i den lilla katalanska staden Girona, tio mil norr om Barcelona. Över en portal, som leder in till den humanistiska fakultetens föreläsningssalar, har någon prydligt målat devisen És quan dormo que hi veig clar – det är när jag sover som jag ser klart.

En del av institutionerna är inhysta i elegant nyrenoverade ruiner efter ett gammalt nunnekloster. Jag frågar mina värdar om inte detta kan betraktas som någon typ av helgerån, men de ler och skakar på sina huvuden. Nej tvärtom, säger de. För innan universitetet tog över klostret hade det tjänat som armébaracker under Francotiden.

”Vi kallar vårt programPasseig per l’invisible – promenad genom det osynliga”, säger kemiprofessor Miquel Duran när han tar emot ett gäng kemiintresserade på kvällen. ”För ett otränat öga syns ingenting, men faktum är att det finns exempel på kemi var man än går i stan. Titta er omkring. Hur många olika typer av ljuskällor kan ni se härifrån? Och vilka kemiska ämnen ingår i dem?”

När vi funderat och gissat på det kemiska innehållet i glödlampor, lysdioder, neonrör och kvicksilverlampor tar professorn fram några flaskor med mystiska vätskor ur innerfickan. Han häller upp och blandar vätskorna i provrör som börjar lysa.

”Kemoluminiscens”, säger han entusiastiskt. ”Den kemiska reaktionen mellan vätskorna utvecklar energi i form av fotoner. Utan kemi skulle lysmaskarna ha svårt att fortplanta sig.”

Vi vandrar genom gränderna i den lilla stadens medeltida stadskärna. Efter att ha diskuterat klimatförändringen utanför en gammal kolkällare stannar vi till framför ett kvällsöppet apotek.

”I slutet av 1800-talet var européernas medellivslängd 48 år”, säger Miquel Duran. ”I dag är den runt 80 år. Och det är kemins förtjänst.”

Vi stirrar på honom. Kan det vara möjligt?

”Det är framförallt tre kemiska upptäckter, eller kanske snarare uppfinningar, som har förbättrat folkhälsan och gett människorna ett längre liv. Den första är tvålen, som gjort att folk kunnat hålla sig rena, och slippa dra runt med en massa skadliga bakterier på kläderna, i håret och på huden. Den andra är det klorerade vattnet, som gjort att vi fått vatten fritt från sjukdomsalstrande mikroorganismer att dricka. Den tredje är de kemiska läkemedlen, och då kanske i första hand antibiotika. 1928 upptäcktes penicillinet av Alexander Fleming i London, men inte förrän under andra världskriget lyckades man syntetisera ämnet. Efter kriget kom den första antibiotikan, som gjorde att man äntligen kunde behandla tidigare dödliga bakteriesjukdomar som TBC, lunginflammation, kolera med flera.”

Vi vandrar vidare och kommer till en söt rödmålad gångbro av järn över floden Onyar. Bron påminner närmast om en meccanokonstruktion. En emaljskylt berättar att den konstruerats av självaste Gustave Eiffels kontor i Paris 1876.

”Med järn och stål kan man bygga starka och förhållandevis lätta konstruktioner. Men järnet har en svaghet. Det är reaktivt, och angrips lätt av syre, salter och vatten. Gör man inget åt saken rostar en sådan här bro helt sönder på något decennium. Därför måste man skydda järnet, exempelvis med någon typ av målarfärg. Tidigare använde man röd blymönja, som ger ett bra kemiskt skydd mot rost. Tyvärr visade sig mönjan giftig och miljöfarlig, och blyfärger är numera förbjudna i hela EU. Men det finns modernare rostskyddsfärger, och man har kunnat fortsätta att måla bron vackert röd.”

Vi går till nästa bro.

”Ett annat sätt att hindra korrosion är att förzinka järnet. Eller att göra som här, där räcket är gjort av rostfritt stål.”

”Vad är det egentligen?” undrar någon.

”Stål som legerats med andra metaller – nickel och krom, exempelvis. Båda dessa metaller angrips lätt av luftens syre, men de bildar en tunn lufttät hinna av oxid som skyddar mot vidare angrepp. Smart, va?”

”Men titta”, säger jag. ”Stolparna till räcket består ju av extremt rostigt järn. Varför det?”

”Det är för att de ska vara snygga, dumsnut. Men nu ska ni se på kemi. Nu kommer vi fram till Plaça de Sant Feliú, Gironas vackraste plats.”

En medeltida gotisk kyrka tornar upp sig högt över det lilla torget. På en uteservering sitter unga par och pratar och dricker kaffe. Vi ser oss omkring, men upptäcker ingen som helst kemi.

”Personkemi!” säger vår kemiprofessor triumferande. ”Det finns inget som är så fyllt av kemi som en förälskelse. Forskning har visat att det i en förälskad människas hjärna bildas ämnen som är besläktade med amfetamin, och som gör att man känner sig lycklig. Ett ämne vid namn fenyletylamin associeras med känslor av eufori.”

”Intressant. Kroppseget knark alltså?”

”Just det. Men tyvärr visar det sig att man snart vänjer sig vid fenyletylaminet. Kroppen skaffar motmedel mot ruset, för det går ju inte an att gå omkring och vara påverkad i längden. Det är därför förälskelsefasen oftast är ganska kort.”

”Så synd”, mumlar vi.

”Kanske det”, svarar professorn, ”Men det finns tröst. Även om kärleken helt tagit slut.”

”Vad då?”

”Choklad. Kakao innehåller nämligen ovanligt höga halter av fenyletylamin och liknande ämnen Men ät inte för mycket.”

Kemiåret 2011

Unesco har proklamerat 2011 som det internationella kemiåret. Kalendarium och tips om kommande aktiviteter som har med kemi att göra finns på http://www.kemi2011.se/

Kemiårets internationella webbsajt:  www.chemistry2011.org

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt