De hälsobringande vattnen

2015-03-11 06:03  

Den svenske 1700-talskemisten Torbern Bergmans sura mage var orsaken till att den kemiska analysen av spårämnen i källvatten utvecklades. Samtidigt uppfann Bergman den kolsyrade läskedrycken.

Under 1700- och 1800-talen var det fashionabelt att resa till kurorter och dricka brunn ur hälsokällor. Av detta blev man frisk och kry och stark, en sak som var känd redan från antiken. Det hälsobringande vattnet kom vanligtvis från källor i kalkrika trakter, men det fanns hälsokällor även i det malmrika Bergslagen. Men vad var det egentligen som vattnen innehöll?

Uppsalakemisten Torbern Bergman besvärades av bullrig sur mage. För att kurera detta konsumerade han stora mängder importerat vatten från hälsokällor på kontinenten. Detta kostade honom en hel del pengar, så han beslutade sig för att undersöka om han inte kunde tillverka lika hälsobringande vatten billigare med kemins hjälp.

Bergman gick metodiskt till verket. Han analyserade källvattnen från en rad hälsobrunnar och fann att de ofta innehöll en dittills okänd syra, vilken han kallade luftsyra eller air fixe. Därtill kom en del bikarbonat och olika mineralsalter i varierande koncentration. Syran han fann är vad vi i dag kallar kolsyra, bildad av koldioxid i vattenlösning.

Snart visade det sig att han själv kunde tillverka kolsyrat vatten genom att gjuta svavelsyra över krita (kalk). Därmed blev Bergman den förste i världen att tillverka kolsyrade läskedrycker. Samtidigt hade han av bara farten utvecklat den analytiska kemins metoder.

Sina upptäckter publicerade han i två artiklar i Kungliga Vetenskapsakademiens Akter: Om luftsyra från 1773 och Om mineralvatten från 1775.

Bergman var inte ensam om att undersöka undergörande vatten. I England upptäckte även Joseph Priestley kolsyran. Han hävdade övermodigt att han därigenom också hade funnit ett effektivt medel mot skörbjugg, alla sjömäns fruktade fiende. Tyvärr hade Priestley totalt fel. I vredesmod övergav han helt ämnet vattenanalys.

Men visst hjälpte mineralvattnet många människor att må bättre. Bikarbonatet och kolsyran buffrade sura magar, och mineralinnehållet i vattnen verkade ha stärkande egenskaper, även om ingen riktigt visste varför.

Det skulle dröja till 1900-talets mitt innan forskningen kommit så långt att man förstått spårämnenas biologiska funktioner.

Människokroppen består till största delen (96 procent) av grundämnena väte, syre, kol och kväve. De resterande fyra procenten utgörs huvudsakligen av natrium, kalium, kalcium, magnesium, fosfor, svavel och klor. Den sista bråkdelen av en procent utgörs av små mängder av ytterligare 18 grundämnen som anses vara livsnödvändiga: litium, vanadin, krom, mangan, järn, kobolt, nickel, koppar, zink, wolfram, molybden, kisel, selen, fluor, jod, arsenik, brom och tenn.

Det är alltså många olika ämnen som kroppen behöver, om än i ytterst små mängder. Avsaknad av ett spårämne medför bristsjukdom. Det knepiga med spårämnena är att de i högre doser är giftiga.

Dosen är det som förgiftar, hävdade redan alkemisten och läkaren Paracelsus vid 1500-talets mitt.

De allra flesta spårämnen får vi i oss genom maten, men alla kommer ursprungligen från vattnet, berggrunden eller atmosfären. Därefter har de tagits upp av växter och djur. Det måste alltså finnas tillräckligt mycket av alla livsnödvändiga ämnen i marken för att de sedan ska finnas i vår föda.

Berggrundens mineralsammansättning varierar. I större delen av Sverige består berggrunden av urberg, granit och gnejs, det är nästan bara i söder som det finns kalkrika sedimentära bergarter. Lyckligtvis är alla mineral mer eller mindre förorenade (de enda som verkligen är rena är de som visas på museer och ädelstenar). Joner av spårämnen har trängt in och ersatt andra joner här och där i mineralkristallerna.

Växtrötter har en förmåga att avsöndra organiska syror som löser upp spårämnen ur mineralkristaller och gör dem tillgängliga. Det gör att växterna oftast finner tillräckligt mycket av alla spårämnen för att kunna växa.

Jordarna i Skandinavien hör till de mineralrikaste på jorden. Det beror på att de är förhållandevis nya, bildade i samband med den senaste inlandsisen. I andra delar av världen är det värre. I exempelvis Afrika finns gamla urlakade jordar med lågt spårämnesinnehåll som gör jordbruket lågavkastande och ofta medför bristsjukdomar hos människor och boskap.

Men även i Sverige finns det ibland för mycket eller för lite av något ämne. Arsenik finns naturligt i berggrunden i Västerbotten. Problemet är att arsenik anses vara cancer­framkallande även i låga doser. I anslutning till Skelleftefältet är arsenikhalten i grundvattnet farligt hög. De svenska problemen är emellertid småpotatis jämfört med situationen i Bangladesh, där miljoner människor tvingas dricka arsenikhaltigt vatten sedan grundvattnet förorenats.

Stora delar av norra Sverige har selenbrist, vilket utgör problem för tamdjuren. Selenbrist ger hjärtproblem. Lösningen är dels att gödsla med selen, dels att tillsätta selen i fodret.

Fluor verkar ju stärkande på tändernas emalj, men det gäller bara vid små doser. För mycket fluor orsakar i stället tandskador. Ramlösa mineralvatten innehåller så mycket fluor att flaskornas etiketter försetts med varningstext: får ej ges regelbundet till barn under sju år.

Jod är ett nödvändigt spårämne som normalt inte finns alls i berggrunden, utan i havet. Havsorganismer, fisk och skaldjur och i synnerhet alger, innehåller mycket jod. Till jorden kommer joden från atmosfären, men ju längre från kusterna desto lägre blir jodtillgången. Jod behövs till ett enzym i sköldkörteln. Jodbrist leder till struma, att sköldkörteln sväller upp till abnorma dimensioner. Men det leder i värsta fall också till kretinism, mental efterblivenhet vid uppväxten.

Struma är ett hälsoproblem som först uppmärksammades i avlägsna alpdalar i Schweiz, där innevånarna inte hade tillgång till fisk eller skaldjur eller andra födoämnen utifrån. Att bara äta närodlat är alltså ingen bra idé.

Problem med struma finns fortfarande runt om i världen, bland annat i Kinas inland. I Sverige var struma hos barn vanligt fram till 1930-talet, då bordssaltet jodberikades. Men livsmedelsindustrin använder fortfarande oberikat salt. Trots att jod i dag tillsätts till allt djurfoder får skolbarnen inget jod i lunchmaten.

Andra oönskade ämnen i marken är antropogena, de finns där som resultat av mänsklig verksamhet. Det kan gälla tungmetaller från gruvdrift och kemisk industri, kvicksilver från tidigare betning av utsäde och kadmium från avloppsslam.

Det finns inget vanligt vatten, säger geologen Olle Selinus i sin bok Medicinsk geologi. Grundvattnet får sina egenskaper från mineraler och föroreningar, och sammansättningen varierar från plats till plats.

Hur är det då med vattenledningsvatten, sådant vi får ur kranen hemma?

Svaret, skriver Olle Selinus,  är att kranvatten i stort sett inte innehåller några mineraler alls. Vattenverken vill i allmänhet ha mjukt vatten, med litet innehåll av järn och kalcium, vilket är bättre när man ska tvätta. Man vill inte heller ha kalkavlagringar i vattenledningsrör eller bruna fläckar från järn på sanitetsporslinet. Så med jonbytare tar man bort nyttigt kalcium och järn och ersätter det med onyttigt natrium.

En lista över mineraler i olika källvatten finns på http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/konsumentnytta/Vatten_mineral.htm

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt