Wettex – ett korvskinn av cellulosa

2014-12-31 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Vad har flugit i rymden, använts i krasseodlingar och torkat kladd i miljontals hem? Wettexduken. Framgångssagan började när Curt Lindquist stoppade sin svampiga innovation i hustruns köttkvarn.

Textilindustrin blomstrade i decennier i ”Sveriges Manchester”. I dagens Norrköping finns en enda textilfabrik kvar. Här tillverkas sedan 65 år tillbaka den välkända wettexduken som spridits över världen.

Fast det hela började med ett korvskinn av cellulosa, som den unge civil­ingenjören Curt Lindquist lyckades tillverka i sin fars mekaniska verkstad i mitten av 1930-talet. Precis vad Kooperativa förbundet, KF, ville ha eftersom det rådde brist på traditionellt ”naturskin”, alltså tarmar. Några av de cellulosaförsedda försökskorvarna landade på KF-chefens bord, och Curt Lindquist erbjöds genast en provanställning.

Korvskinnstillverkningen kom snart i?gång i den KF-ägda Norrköpingsfabriken, och Curt Lindquist gjorde snabb karriär. År 1942 tillträdde han som vd, endast 33 år gammal.

Men uppfinnarlusten  fanns kvar, och 1949 tog han patent på ett ”sätt att kontinuerligt framställa absorberande material”. Det var en cellulosabaserad formsvamp i block som kunde suga upp elva gånger sin egen vikt. Den nya formsvampen började tillverkas i fabriken, och nu fick Curt Lindquist sin verkliga snilleblixt. Han tog med sig en tjock ­cellulosasvamp hem och bad att få låna köttkvarnen av sin hustru Margareta. Visst fick han det, och svampen matades in. Ut kom en grå, platt massa – visionen om en tunn hushållsduk med stor sugförmåga var född. Skapelsen döptes till wettex, en förkortning av wet textile, av hustrun.

Fabriken, som på den tiden hette Celloplast, startade tillverkningen. Regenererad cellulosa förstärktes med bomullsfibrer och blandades med glaubersalt, stora kristaller av natriumsulfat. Massan valsades, ångades och glaubersaltet tvättades ut. Resultatet blev en duk av cellulosa och bomull med porer där kristallerna har suttit. Det är porerna som gör att wettexduken kan suga upp 15 gånger sin egen vikt.

Att Curt Lindquist var en innovativ person är oomtvistat, men han beskrivs även som mångfacetterad och nyckfull. I en historia som visar hans bryska sida ser han två personer sitta och vila en stund i verkstaden. Då lär han ha stegat raka vägen till förmannen och sagt ”Det är två man för mycket här. ­Avskeda dem!”. Fast redan nästa dag fick de komma tillbaka.

En mer lekfull sida kom fram när han spelade tärning på kontoret tillsammans med andra herrar i ledande ställning. Vinnaren fick välja de finaste frimärkena som kom in med posten till företaget.

Av de uppfinningar Curt Lindquist låg bakom blev wettexduken mest framgångsrik. Den spred sig redan på 1960-talet till fler än 50 länder, och har använts för att torka kladd på köksbänkar i miljontals hem. Enligt den tidiga reklamen kunde duken även nyttjas för att tvätta såväl babyn som bilen, för att ta bort smink och för massage.




Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

 


Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Charlotta von Schultz

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Aktuellt inom

Debatt