Varning! Stötande innehåll!

2014-11-22 07:00  

TEKNIKHISTORIA. Under 1700-talet pågick primitiva och smärtsamma experiment. Kring förra sekelskiftet påstods elektricitetsmaskiner kunna bota det mesta. Från kvacksalveri har vi nått avancerad precisionskirurgi. Elektriciteten har haft en central roll inom medicinen – på vitt skilda sätt.

Metoden att använda elektricitet som smärtlindring vid vissa sjukdomstillstånd beskrevs första gången av en romersk läkare år 46. Han hävdade att man kunde lindra gikt genom att ställa sig på en fuktig havsstrand och lägga en darrocka under den smärtande foten och sedan invänta strömstötarna. Ännu äldre egyptiska väggristningar visar att man använde darrmalar som smärtlindring vid huvudvärk.

Det som beskrivs i dessa tidiga källor kallas i dag TENS, transkutan elektrisk nervstimulering, vilket innebär att man med hjälp av korta elektriska stötar tillför beröringsimpulser som aktiverar de grova nervtrådarna vilket i sin tur hämmar informationsflödet till ryggmärgen och smärtupplevelsen lindras.

Fenomenet elektricitet dokumenterades först i det antika Grekland när man under 600-talet f Kr upptäckte att om man gnuggade ett skinn mot en bärnsten kunde den laddas och dra till sig mindre föremål, och det är också härifrån vi har fått ordet elektron, vilket betyder bärnsten på grekiska.

Den förste som studerade elektriciteten mer ingående var den engelske 1500-talsfysikern William Gilbert, som också valde att använda grekernas ord för fenomenet, men något riktigt grepp om elektricitetens natur hade man inte förrän under sent 1700-tal.

Robert Boyle, som runt 1660 upptäckte att kraften mellan elektriska laddningar verkade även i ett lufttomt rum, såg elektriciteten som ett klibbigt ämne, medan Isac Newton och Rene Descartes tänkte sig elektriciteten som osynliga elastiska band kring det laddade föremålet. En annan teori stod Benjamin Franklin för när han 1747 föreslog att elektriciteten i själva verket var en färglös vätska. Först när Alessandro Volta uppfinner sin stapel, världens första galvaniska batteri, år 1800, är man den moderna elektriciteten på spåren.

Till grund för Voltas batteri låg hans äldre kollega Luigi Galvanis experiment med grodlår. 1762 upptäckt Galvani att en elektrisk ström alstrades när han kopplade samman nerverna i grodans lårmuskler med två olika metaller. Galvani drog den helt felaktiga slutsatsen att det var grodan som var elektrisk och inte metallerna, ett resonemang Volta senare vände på, men då var bollen redan i rullning.

Diagnoser var under den här tiden deskriptiva – symptomen gav namn till sjukdomarna – och tanken att man kunde behandla muskelsjukdomar med elektricitet kan inte ha varit alltför avlägsen: Musklerna i döda grodor rörde ju på sig så varför skulle det inte fungera även på människor?

En av pionjärerna när det gäller behandling med elektricitet i Sverige var Carl von Linné som 1745 genom sin vän och lärjunge Abraham Bäck fick upplysningar om att man på kontinenten hade börjat använda elektricitet för att behandla vissa sjukdomstillstånd som förlamning, epilepsi och reumatism. Genom Linnés försorg skaffade man en elektricitetsmaskin till Nosocomium, Akademiska sjukhusets föregångare i Uppsala, och under första halvan av 1750-talet genomförde man regelbundet behandlingar under överinseende av en annan Linnélärjunge, Pehr Zetzell, som också redovisade resultaten i en avhandling: ”Elektriskt – medicinska satser”.

Om det var bristen på positiva resultat som gjorde att eran blev kortvarig i Uppsala förtäljer inte historien, men en annan av Linnés lärjungar, prästen med mera, Gustav Fredrik Hjortberg i Vallda, genomförde behandlingar som ska ha överträffat alla förväntningar. Patienter från hela Sverige strömmade till prästgården där han enligt sina bevarade journaler behandlade inte mindre än 1 168 giktbrutna, reumatiker, döva och förlamade med sin engelska elektricitetsmaskin åren 1759–1765. Någon hållbar redovisning av resultaten finns inte. Däremot blev Hjortberg själv invald i Kungliga Vetenskapsakademien 1768, men det kan ha berott mer på hans insatser som botanist än som läkare.

Ett svenskt fall är särskilt väldokumenterat, till en del säkert tack vare att patienten själv var vetenskapsman. Clas Alströmer, son till Jonas Alströmer, och gift med Sara Catharina Sahlgren, dotter till Niclas Sahlgren, den mest betydande av Göteborgs sjukhusdonatorer, led av en neurologisk sjukdom som har fått namnet CMT efter de tre läkare som först beskrev sjukdomen 1886.

De första  behandlingarna startade 1770 och bestod av kalla duschningar och gyttjebad vid Loka brunn. Eftersom detta inte hjälpte provade man året efter en kur där Alströmer bäddades in i allöv. Meningen var att han skulle svettas ut sjukdomen. År 1774 fick Alströmer varma omslag med en dekokt på linneaörter, senare skvalpmjölk kombinerat med piller gjorda på tvål, björklövsextrakt och kvicksilverextrakt. Detta kombinerades med att Alströmer varje natt låg med magneter bundna vid hjärtat, fotsulorna och de flesta av lederna. Senare provade man torra frotteringar med oljor och svavelsyra och året efter kompletterade man skvalpmjölksdieten, mjölk som skurit sig, med påsar med krossade myror som lades i ljumskar och knäveck.

Under perioden testade man också flyktiga salter, men Pehr Dubb beskrev också behandlingsmetoder som inte användes, som att slå in kroppen i guldblad vilket skulle dra ut halten av skadligt kvicksilver ur kroppen. Hösten 1775 konstaterar man att inga av de använda medlen har hjälpt det minsta och man övergår till behandling med elektricitet.

Det är troligt att de första behandlingarna gjordes hos Hjortberg i Vallda. Trots att man inte såg någon förbättring fortsatte man behandlingarna till året efter, kompletterat med piskning med brännässlor morgon och kväll för att väcka de domnade kroppsdelarna till liv. 1777 beställde man en egen elektricitetsmaskin från England från Nairne & Blunt som byggde på friktionsprincipen: en glascylinder som roterade med en vev och där läderkuddar insmorda med amalgam låg an mot cylindern och tog emot den negativa laddningen medan den positiva togs hand om av ett antal spetsiga mässingsledare på motsatta sidan. Strömstyrkan reglerades med vevhastigheten. Överföring från maskin till patient kunde ske på flera olika sätt men Tiberius Cavallo, den främste auktoriteten vid tiden, rekommenderade att laddningen överfördes via en metalltråd med en spets av buxbom som hölls en eller två tum från kroppen och gav ifrån sig ganska svaga gnistor. Det nya med Nairne & Blunts apparat var att den negativa laddningen togs tillvara i stället för att ledas bort. Men när man provade att utsätta Alström för den negativa laddningen blev hans rörelseförmåga försämrad och man förlitade sig helt på den positiva laddningen, ofta via en metallkula i änden på metalltråden, från 200 upp till 500 stötar per behandling. Alströmers tillstånd verkade faktiskt förbättras, åtminstone tillfälligt, av behandlingen. Då långvarig förändring inte kunde ses, behandlingen var effektiv i början endast, återgick man till andra metoder som kvicksilversalt, spanska flugor i plåster, nya elbehandlingar och efter att ha öppnat sår på halsen och ryggen som en sista utväg upphörde man med all behandling 1782.

50 års brist på resultat verkar inte ha avskräckt utan kanske snarare sporrat andra att försöka nå framgång och bland annat kemisten och medicinprofessorn Jöns Jacob Berzelius använde elektricitet i sin behandling av patienter som led av dövhet, svaghet, bensår, danssjuka, förlamning och känslolöshet vid Medevi brunn.

Apparaten förde Berzelius med sig till Medevi brunn där han skulle arbeta som underläkare.

Genom att utsätta olika kroppsdelar och sinnesorgan för strömmen behandlade han brunnspatienter som led av dövhet, svaghet, bensår, danssjuka, förlamning och känslolöshet.

Berzelius författade två avhandlingar på latin om den nya metoden, men dessvärre kunde han bara redovisa ett enda exempel på att en behandlad patient hade blivit bättre. Det var en femtiofemårig soldat som länge lidit av känslolöshet i en hand, och som efter tre behandlingar återfick lite av känseln.

Åter i Stockholm startade Berzelius 1802 ett galvaniskt sällskap och han blev även invald i en fransk systerorganisation, Société galvanisme. Ingen av dessa sammanslutningar blev dock särskilt långvariga.

Sina undersökningar redovisade Berzelius utförligt i boken ”Afhandling om galvanismen”, men inte heller i denna kunde han rapportera några särskilt goda behandlingsresultat.

Intresset spreds dock över landet inte minst genom tidningarna och Norrköpingsläkaren J P Westring. Denne redovisade mycket goda resultat, medan hans Göteborgskollega Christopher Carlander klagade över ”en besatt, löjlig galvanomanie”, underhållen med ”fruntimmersbasunernas tillhjelp”.

Sedan Conrad Quensel i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar meddelat att av tvåhundra behandlade patienter hade inte någon blivit förbättrad, så avklingade intresset snabbt inom läkarkåren.

Under 1800-talet användes elektricitetsbehandling i begränsad omfattning vid förlamningstillstånd, framför allt på brunnsorterna. Samtidigt klagade en del provinsialläkare över alla kringresande ”utkrämare av odugliga electricitetsmaskiner”, som det står i en rapport från Boxholm 1881.

Hela den elektroterapeutiska delen har fört en tynande tillvaro fram till våra dagar, kanske mycket beroende på den farmakologiska industrins framfart med nya och bättre smärtstillande medel. Inte förrän i mitten på 60-talet, då Patric Wall och William Sweet kom med sin rapport om ”Gate-control-theory”, kunde en ny utveckling skönjas. Denna rapport har givit upphov till en explosiv utveckling av apparater och behandlingsmetoder mot smärta  (se TENS = transkutan nervstimulering).

Utan alltför ingående analyser beskriver medicintidskriften Lancet 1986 hur man i Sydamerika (Ecuador) använt en elpistol (stun gun) rakt i såret för botande eller behandlande av 34 personer efter allvarliga följder av orm- eller insektsbett. Denna pistol kan avge upp till 25 000 volt men en likström på endast några få milliampere.

Krafter som var osynliga för ögat har i alla tider lockat och fascinerat.

Men det betyder inte att kvacksalveriepoken har tappat i betydelse. Apparaterna från förra sekelskiftet har fått nytt liv och samlas under sökordet Quack, alltså kvacksalveri, på auktionssajter. Några av kunderna är säkert vetenskapligt intresserade men de är också populära i S&M-kretsar.

Den moderna versionen av darrockan kallas elektroterapi och sträcker sig från stötvågsbehandling av hälsporre till elektroakupunktur och diverse muskelstimuleringsapparater.
 

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.
 

Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Olle Niklasson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt