”Världsarv kommer ofta i kläm”

2016-07-09 07:00  
Niklas Dahlin, Teknikhistoria

KRÖNIKA. Kan man inte skydda vår civilisations födelseplatser, finns då motivationen att ta hand om något så anspråkslöst som kyrkstaden i Luleå? Det frågar sig Teknikhistorias Niklas Dahlin.

1968 flyttades hela det 3 200 år gamla tempelkomplexet Abu Simbel i Egypten för att inte översvämmas när Assuan-dammen byggdes. Det lyckades tack vare en insats från många olika länder som samordnades av FN-organet Unesco.

Några år senare antogs konventionen som definierade det vi idag kallar världsarv. Den har använts för att rädda Venedig, Mohenjo-daros ruiner i Pakistan och flera andra oersättliga platser. Världsarv har blivit något fint, något en nation kan vara stolt över.

Men det är inte så lätt att definiera vad som är ett världsarv. På listan hittar man de 17 300 år gamla grottmålningarna i Lascaux i sällskap med de dekorativt schablonmålade Hälsingegårdarna som bara har ett par hundra år på nacken. Laponia är klassat som viktigt för hela mänskligheten, liksom Serengetis nationalpark. Är de jämförbara?

Det är viktigt att komma ihåg att utnämningarna inte är en objektiv rankning av mer och mindre värdefulla platser. Det som hamnar på listan har passerat en nomineringsprocess som kan ha sitt ursprung i allt från en intresseutredning till ett kulturdepartement.

Det betyder också att det så att säga är fritt fram att spåna fram egna arv. Varför inte min barndoms Västerbottensgårdar, när nu Hälsinglands bondebyggen fick komma med? Eller Bodens Fästning? Göta kanal kanske?

Ett skäl att inte bli alltför yvig är att en världsarvsklassning innebär ett åtagande på någon slags moralisk nivå. Det är något man förväntas skydda, även om det kostar pengar eller kräver återhållsamhet. Men i praktiken kommer världsarven ofta i kläm. Ibland beror det på exploatering, till exempel gruvdrift eller vägbyggen i skyddade områden. Ofta är orsaken krig.

I Syrien, Irak och Afghanistan har oersättliga skatter från civilisationens barndom förstörts, ofta avsiktligt. De jättelika Buddha-figurerna i Bamyan, stadsruinerna i Palmyra och de 4 500 år gamla byggnadslämningarna i Nineveh har antingen förstörts eller är svårt skadade. Och det kommer att ta många år innan områdena är säkra nog för att det ska vara tänkbart att återuppbygga. Om det ens går, och om viljan finns. Kan man inte skydda vår civilisations födelseplatser, finns då motivationen att ta hand om något så anspråkslöst som kyrkstaden i Luleå?

Läs hela Teknikhistorias sommarserie De svenska världsarven här

Niklas Dahlin

Mer om: Världsarv

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt