Tusentals döda i tidernas värsta industriolycka

2015-09-12 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Dåligt underhåll, nedskärningar och slarv hade gjort fabriken i Bhopal livsfarlig. Men ägarna lät produktionen fortgå. Tidningen Teknikhistoria berättar om hur tusentals människor omkom i historiens värsta industriolycka.

Strax efter tolvslaget natten mellan 2 och 3 december 1984 började ett giftmoln spridas från en fabrik för bekämpningsmedel i den indiska staden Bhopal. Det rörde sig i sydöstlig riktning, in över slumområden och stadsdelar med över en halv miljon invånare.

Molnet var tyngre än luft, så de som låg och sov drabbades värst. De som sprang när de flydde drog i sig mer av gasen och fick svårare skador än de som färdades med cykel eller bil. Barn fick i sig högre koncentrationer än vuxna. Bara under de första timmarna dog över 2200 människor.

I utsläppet fanns många olika ämnen, till exempel fosgen som användes som stridsgas under första världskriget. Den största delen var MIC, metylisocyanat. I fabriken användes ämnet som ett försteg i tillverkningen av bekämpningsmedlet Sevin. MIC är extremt giftigt även i mycket små koncentrationer. Det tas upp genom lungorna och genom huden. Effekterna påminner först om tårgas. Sedan går symptomen över i hosta, andningssvårigheter, irriterade ögon. Högre doser ger bland annat kvävningskänslor, lungödem och blödningar.

De två närmaste stora sjukhusen låg inom utsläppsområdet. Eftersom ingen information gick ut från fabriken visste inte läkarna vad som drabbat de blinda, hostande och döende patienterna som kom in. De flesta gissade på ett utsläpp av ammoniak, men de skadade svarade inte på behandlingen som sattes in. Flera hundra tusen människor hade mer eller mindre allvarliga symptom. Sjukvårdspersonalen hade inte en chans att ta hand om alla skadade.

Sjukvården kollapsade.

Fabriken ägdes av UCIL, Union Carbide India Limited. Den byggdes 1969 för att producera bekämpningsmedlet Sevin. För att spara pengar använde man en äldre process som många andra fabriker frångått just eftersom den använde MIC. En produktionsanläggning för MIC byggdes på området 1979.

Det var en felsatsning. Efterfrågan på bekämpningsmedel blev inte lika stor som man trott, men produktionen fortsatte trots att fabriken nu var olönsam. Förråden av MIC växte och växte. I december 1984 innehöll tank 610, den som var källan till utsläppet, 42 ton MIC. Det var långt över det tillåtna, och det fanns ytterligare två tankar med tiotals ton av ämnet.

UCIL drog tidigt ner på underhåll, reparationer och personal. Följden blev en lång rad olyckor. 1981 dog en arbetare efter att ha blivit översköljd med fosgen. 1982 exponerades 24 arbetare för samma gas. En månad senare skadades 18 i en MIC-läcka. På hösten skadades en kemiingenjör och två arbetare i ännu en MIC-olycka. Under 1983 och innan katastrofen 1984 skedde upprepade tillbud med MIC, klor, fosgen och andra ämnen.

Fabriken var uppenbart undermålig och skrotfärdig, något som också syntes i den amerikanska delägarens säkerhetsrapporter. I maj 1982 hade hittade delägaren Union Carbide 61 allvarliga fel. Elva av dem fanns i enheterna för fosgen och MIC. Driftpersonal och servicetekniker på MIC-enheten hade då skurits ned till hälften. En anställd fick sparken efter att ha hungerstrejkat i 15 dagar i protest mot säkerhetsbristerna. Andra straffades för att ha vägrat avvika från säkerhetsföreskrifterna. Man struntade till och med i att kalibrera mätinstrument för att spara pengar.

På förmiddagen 2 december läckte stora mängder vatten in i tank 610. Det skapade en kemisk reaktion som förvärrades av att vattnet tagit med sig rost och orenheter från undermåliga rör. Temperaturen steg till över 200 grader och trycket ökade kraftigt. Fem minuter efter midnatt blev trycket så stort att MIC i gasform rusade ut ur systemet via en säkerhetsventil. På en timme tömdes 30 ton MIC ur tanken.

Inget av de fyra säkerhetssystemen fungerade. Ett kylsystem kring tanken skulle ha förhindrat att trycket byggdes upp, men det var avstängt för att spara pengar på freon. Saneringstornet som skulle neutralisera gasen genom att bubbla den genom kaustiksoda var ur bruk. Förbränningstornet fick ingen flamma på grund av att ett rör hade plockats bort för reparation och inte ersatts. Den sista försvarslinjen var munstycken som skulle vattenbegjuta den utströmmande gasen. Men trycket var inte tillräckligt och vattenstrålarna nådde inte ens halvvägs upp på förbränningstornet där gasen strömmade ut.

Nattskiftet märkte temperaturstigningen för sent, eftersom instrumenten inte fungerade som de skulle. Klockan 12:30, 20 minuter efter att läckaget börjat, övergavs kontrollrummet. En siren hördes, men stängdes av. Det gjordes inga fler försök att stoppa utsläppet. Giftmolnet sänkte sig mot marken och rörde sig sydöst med vinden.

Exakt hur många som drabbades är omtvistat. Enligt indiska myndigheter orsakades 3 787 dödsfall direkt av utsläppet. 558 125 skadades. 38 478 fick allvarliga men övergående skador. Omkring 3 900 människor skadades svårt och varaktigt, ofta med förstörda ögon och lungor. Andra organisationer har uppskattat antalet döda till 8 000 inom två veckor och ytterligare 8 000 döda efteråt på grund av skador från gasen.

Haverikommissionen kom fram till att olyckan orsakats av att vatten från en renspolning i ett angränsande system runnit in i MIC-tanken. En säkerhetsventil hade lämnats öppen. Ingen märkte den stigande temperaturen eftersom mätare bara lästes av varannan timme och larmen inte fungerade.

De två andra tankarna innehöll fortfarande mer än 30 ton MIC. Fabriksledningen såg inget annat sätt att bli av med det än att återuppta produktionen. Två veckor efter katastrofnatten tillverkade fabriken återigen Savin. 200 000 människor flydde nu Bhopal.

Sen återstod frågan om vem som hade ansvaret. UCIL var ett av Indiens största företag och producerade bland annat batterier, plast och industriella kemikalier. Vid katastrofen ägdes det till 51 procent av amerikanska Union Carbide Corporation och till 49 procent av indiska intressen, delvis av staten. 1989 tvingades UCIL och Union Carbide att betala 470 miljoner dollar i böter för att täcka de drabbade parternas anspråk.

Union Carbide blev symbolen för katastrofen.

Den dåvarande vd:n Warren Anderson greps av indiska myndigheter, men släppts kort därefter. Han begärdes utlämnad från USA för anklagelser om mord, men stod aldrig inför rätta. Först 2010 dömdes sju före detta UCIL-anställda till böter och två års fängelse för vållande till annans död.

1994 sålde Union Carbide sin del av UCIL och köptes senare upp av Dow Chemicals. Trots att det inte längre finns någon koppling mellan företaget och UCIL driver Dow en hemsida med information om Bhopal som ska rentvå Union Carbide från ansvar. Teorin som framförs är samma som företaget förde fram redan kort efter katastrofen, men som avfärdats av andra utredare: Att olyckan orsakades av sabotage av en icke identifierad anställd som avsiktligt pumpat in vatten i tank 610.

UCIL ombildades till Everready Industries India och har idag ansvar för miljöarbetet på det övergivna fabriksområdet. Där finns bland annat stora mängder Sevin kvarlämnat i läckande tankar och området är kraftigt förorenat med flera giftiga och cancerframkallande ämnen.

Mer än tre decennier efter olyckan fortsätter människor att dö av gifterna från fabriken.

 

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

 

Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt