Sveriges krigsfartyg höll inte måttet

2014-12-22 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Efter det andra världskrigets slut hade Sverige Östersjöns starkaste flotta. Men en del av fartygen var gamla och motsvarade inte kraven som man förstod skulle gälla när världen ställdes inför ett nytt krig – det kalla kriget och risken för kärnvapeninsatser.

En ny jagartyp började byggas hos ­Kockums redan under kriget, Ölands­jagarna. Men med nya vapensystem som snabbskjutande artilleri och sjörobotar insåg Flottan behovet av en ny och större jagare.

1947 fick marindirektörerna Ivar Hult och Gösta Kaudern i uppdrag att ta fram ett förslag på en modifierad Ölands­jagare.

Den nya jagaren projekterades med backdäck, alltså med en förhöjd främre del av huvuddäcket. Akter om backen såg man till att ordna en lång däcks­överbyggnad. Från den nådde besättningen alla vattentäta avdelningar, eftersom de vattentäta skotten gick obrutna upp mot huvuddäcket.

Men lika viktigt var att bygga en förbindelsegång så att besättningen kunde förflytta sig utan att exponeras av radioaktivt nedfall i samband med kärnvapendetonationer.

Hallandjagarna blev den första svenska fartygskonstruktion där risken för ett kärnvapenkrig togs med i beräkningarna.

Den nya jagartypen blev mycket större än Ölandstypen, som byggdes med ett deplacement på 2 250 ton och en längd på 111,8 meter. Hallandjagarna fick ett deplacement på 3 400 ton och längden 121 meter.

I viktbesparande syfte hade tidigare jagartyper byggts med överbyggnader i lättmetall. Men kriget hade visat att lättmetall var ett problem vid bränder ombord. Stål kom därför att användas i de nya jagarna. För att spara vikt användes korrugerade paneler i stället för nitade profiler.

Maskineriet bestod av dubbla ångturbiner från De Laval samt dubbla pannor. De kunde kopplas i två oberoende grupper, som vardera drev en propeller. De fick det högsta ångtryck och den högsta överhettningstemperatur som någonsin använts i svenska örlogsfartyg.

Men man ville inte använda så extrema tryck och temperaturer som både amerikaner och tyskar experimenterat med, eftersom dessa råkat ut för materialproblem. För att hålla öppet för enkla reparationer ville man använda material som lätt kunde svetsas.

Hallandjagarna fick ett nyutvecklat 12 centimeters allmålsartilleri med en eldhastighet på upp till 40 skott i minuten, att jämföra med 10 skott i minuten för den äldre generationens jagare.

Dessutom beväpnades jagarna med en dubbel 57 millimeter pjäs, förutom sex stycken 40 millimeters närluftvärnskanoner.

Förutom artilleriet försågs jagarna med torpedställ, antiubåtsraketer och sjörobotar.

Halland sjösattes vid Götaverken 16 juli 1952, systerfartyget Småland 23 oktober samma år vid Eriksbergs varv.

Jagarna var de största i den svenska flottan, och när kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon mönstrades ut i början av 1970-talet blev Halland och Småland flottans kraftigaste örlogsfartyg.

Småland finns i dag kvar som museifartyg i Göteborg. Halland avrustades 1 oktober 1982 vid Musköbasen, samtidigt som ett främmande periskop observerades. I den ubåtsjakten i Stockholms skärgård fanns inga jagare kvar för insatser.




Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

 


Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Håkan Abrahamson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt