Slipade småföretagare satte lilla Mora på världskartan

2017-05-13 07:00  

Småföretagarna i Östnor letade efter en produkt som kunde ersätta moraklockor och symaskiner. Lösningen blev de vassa, smidiga knivar som de själva använde till vardags. Morakniven blev världsberömd.

I morabygden var man vana att fixa och trixa för att försörja sig. Särskilt i Östnor var man bra på att skapa små industriprojekt och tillverka prylar som kunde säljas runt om i landet. När morakniven blev ett fenomen var den bara en i raden av framgångsrika produkter.

Morabygdens första genombrott var moraklockan. Tillverkningen krävde att folk i bygden samarbetade och specialiserade sig, även när de halvt om halvt var konkurrenter. Den andan kom att prägla industrin i Östnor.

Trakten hade speciella förutsättningar för att uppmuntra små industriprojekt. Jorden var mager och skördarna dåliga så det krävdes extra intäkter för att sätta mat på bordet. Extraknäcken varierade från att snida kammar till att gjuta bältesspännen. Det skapades en tradition av att arbeta med olika material och tillverka i små serier, hemma i stugan.

Sedan 1700-talet hade bönderna tillverkat och sålt olika former av hantverk. I trakten fanns sand som lämpade sig för att gjuta smådetaljer. Till en början var det pinglor, spännen och utsmyckningar men så småningom blev bönderna i trakten duktiga på finmekanik, till exempel urverk. Det födde en klockmakartradition som höll fram till 1850-talet då moraklockans blomstringstid var över. Östnorbönderna behövde en ny verksamhet.

De gav sig in på en av dåtidens verkliga tillväxtmarknader: symaskiner. 1865 grundades symaskinsfabriken Mora Mekaniska i Östnor, men redan 1877 slog den igen. Ännu en gång behövdes en ny vara som kunde tillverkas lokalt och säljas på distans.

Knivar hade tillverkats för husbehov i alla tider, men begreppet ”morakniv” hade fått en särställning när gårdfarihandlare sålde och använde knivarna som bytesvara. Det typiska för knivarna från Mora var breda raka blad, skaft i masurbjörk, läderslida och framför allt blad i laminerat handsmitt stål. Lamineringen med hårt stål i eggen och segt på de båda sidorna gjorde kniven lätt att skärpa och svår att knäcka.

”Morakniven” var ett begrepp som omfattade vassa blad från dussintals smeder, bönder och hantverkare runt Östnor som gjorde knivar vid sidan av andra sysslor. Småpysslare som Krång Johan Eriksson, Katrin Jöns Persson, Finn Anders Andersson och Bud Carl Andersson konkurrerade och samarbetade på samma gång. De bytte hela tiden varor och tjänster.

Finn Anders Andersson arbetade på symaskinsfabriken och smidde knivar på kvällarna, som han sålde på gården. En av hans drängar var Sol Nils Olsson. Denne var dålig på att hålla i pengarna, men han var en av de första som tillverkade knivar i morastilen för försäljning och han kunde hjälpa Finn Anders med knivtillverkningen. När symaskinsfabriken lades ner satsade Finn Anders helt på knivarna. Rörelsen växte så mycket att han hade råd att investera i egen fjäderhammare och verktyg för att massproducera skaft. Rörelsen överlevde fram till slutet av 1920-talet.

En central gestalt i moraknivens utveckling var Frost Erik Ersson från Östnor. Han hade varit skogshuggare i Nordamerika i fyra år. 1891 återvände han hem med det nya namnet Erik Frost och startade en fabrik för vagnar, kälkar, trillor, brödnaggar, kottplockare och annat. Där smeds också knivar som behövdes på fabriken. Tillverkningen startade 1894, och 1898 tillverkade Frost tälj- och slidknivar för försäljning över hela Sverige.

Det slog väl ut. En anledning var att Frost gjorde handelsbolaget Böhlmark & Co i Mora till sin generalagent. Han kunde koncentrera sig på att överföra kvaliteten hos de hemsmidda bladen till en slags industriell produktion. År 1904 hade Frost tio anställda och tillverkade 19 000 knivar. ”Frosts” blev ett inofficiellt varumärke för hela knivstilen.

En annan fabrik hade sitt ursprung i en ovilja att kasta bort överblivet material. I slutet av 1800-talet började Bud Carl Andersson tillverka timmerkälkar med järnskodda trämedar. Under tillverkningen blev träklossarna över. De var i lämplig storlek för att bli knivskaft. När Bud Carl insåg det satte han snabbt ihop en sidoindustri med smedjan och träbitarna som han redan hade. Carl Anderssons knivfabrik var född.

Alla tillverkare hade egna stämplar som de märkte bladen med, även om de bara trixade ihop små mängder knivar av blad och skaft som de fått i utbyte mot inhopp hos någon av de större knivtillverkarna.

Knivmakarna hade lite olika förutsättningar. Katrin Jöns Persson hade till exempel en egen smedja, grundad 1875, men hade inte ordnat någon generalagent. I stället åkte han Sverige runt på egen hand för att sälja sina och andras produkter. Han höll på till 1908. Sedan tog sönerna vid.

Många av de mindre knivmakarna hade fått sin utbildning hos de större. De sålde utrustning och företag till varandra och släktingar gick samman under nya företagsnamn.

Till exempel lärde sig Krång Johan Eriksson att tillverka knivar som tonåring när han skaftade knivar hos Frosts knivfabrik. Han fick gå efter ett bråk med arbetsledningen, och efter några försök med andra näringar grundade han och Lok Anders Mattson företaget Eriksson & Mattsons knivfabrik 1912. År 1918 blev den KJ Erikssons knivfabrik som under åren skulle köpa upp flera av de andra tillverkarna.

En av klockmakarna som klarade bryt- ningstiden när den branschen säckade ihop var Frost Matts Mattsson. 1865 startade han ett litet mässings- gjuteri där han tillverkade detaljer till moraklockor, pinglor och andra småsaker.

När han blev av med sin huvudnäring, klockorna, behövde han hitta något nytt. Han hade gjutit sin första kran i mässing året innan. Nu tog han över maskiner, verktyg och arbetare från symaskinsfabriken Mora Mekaniska och satsade på kranar och liknande produkter. När han dog 1914 tog sönerna Karl och Anders över fabriken med 20 anställda. Det blev början till FM Mattsson, dagens vvs-jätte.

Men som de flesta Östnora-företagen tillverkade Frost Matts Mattsson också knivar under en period. En av Mattssons arvingar studerade i Tyskland under 1920-talet. Där hade han tagit intryck av de så kallade permissionsbajonetterna som tillhörde den tyska arméns uniform. FM Mattsson började tillverka svenska prydnadsbajonetter att hänga på väggen. Det var långa dolkar med förnicklade blad och blånerade baljor. Bajonetterna blev mycket populära och såldes i järnaffärer och på postorder och tillverkades ända fram till 1962. Det var en ovanlig typ av morakniv, eftersom den inte var gjord för att användas till något mer än att se snygg ut.

Detaljerna i moraknivarnas utseende förändrades genom åren, och utseendet styrdes ofta av vinstmarginalen. Från början gjordes skaften på de bättre knivarna av masurbjörk. När den blev en bristvara gick man över till vanlig björk som betsades och lackades för att likna mahogny. Sen rationaliserade man bort betsen och målade skaften i röd färg.

Förenklingen av produktionen ledde ibland till helt nya knivmodeller. På 1930-talet började KJ Erikssons Knivfabrik tillverka scoutknivar; enklare och billigare mindre knivar utan parerstång och med platta och lättsydda slidor av läder. Det var ett smart drag som klarade fabriken genom en rad ekonomiskt svåra år.

Rationaliseringen påverkade också valet av material. Från början var bladen handsmidda med slägga på städ. Sedan skaffade bladtillverkarna fjäderhammare. Vid slutet av 1930-talet började Östnor-fabrikerna köpa in färdigvalsat laminatstål och stansmaskiner som tryckte ut bladen.

Läderslidorna till knivarna tillverkades av specialister som sadelmakaren Rombo Anders Ström. Han var den som insåg att det fanns pengar att tjäna på att pressa slidorna av samma vulcanfiber som användes i unicaboxar. Materialet kunde blötas, formpressas och klarlackas och fungerade lika bra som läder – till halva priset. 1915 tillverkade hans fabrik 48 000 kniv‑ slidor. Ströms Knivslidsfabrik höll i gång fram till 1956.

Men på 1950-talet kom plasten som ersättare för både läder och vulcanfiber. KJ Erikssons Knivfabrik införde först materialet i skaften på scoutknivar. Det var ett prestigematerial till en början, men med tiden blev det också ett sätt att få ner kostnaderna. Fabrikerna skaffade egna formsprutor och man började gjuta skaften direkt runt kniven i stället för att montera dem i flera arbetssteg som de gamla träskaften.

På 1960-talet försvann de sista arbetsmomenten som kunde utföras som hemarbete på bygden. Det var ”knivkartor”, skyltningar för butiker. De bestod av knivar som remmats fast på ett ställ av papp och som kunde skickas ut till återförsäljare. Hemarbetarna fäste ihop knivarna och pappen med gummiband.

1929 hade det funnits 15 knivtillverkare i bygden. Till det kom agenturer som Böhlmark & Co, tillverkare av kniv- slidor och annan stödindustri. På slutet av 1960-talet fanns det bara tre: KJ Erikssons Knivfabrik, Jönssons Knivfabrik och KJ Eriksson Knivfabrik.

FM Mattsson fortsatte på sin bana som tillverkare av vattenkranar, blandare och liknande. 2003 gick företaget samman med den lokala konkurrenten Mora Armatur under namnet Ostnor AB, en vvs-jätte med en omsättning på omkring 800 miljoner kronor.

2005 gick knivfabrikerna KJ Eriksson och Frosts Knivfabrik ihop till Mora of Sweden AB som tillverkade knivar under varumärkena Morakniv och Frosts. Sedan 2016 heter företaget kort och gott Morakniv AB. Tillverkningen är helt automatiserad och exporten går över hela världen. Mora 2000 är Försvarsmaktens brukskniv och modellen Companion är en klassiker hos friluftsfolk.

Det är robotar som tillverkar knivarna i dag, inte bönder, men de vassa bladens rykte är intakt.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria, nummer 10, 2016. Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Aktuellt inom

Debatt