Så skapades en svensk kontorsklassiker

2015-08-01 05:00  

TEKNIKHISTORIA. 1942 förstörde allierade bombplan en tysk fabrik som levererade häftapparater till smålandsfabrikören Olle Westlund. Han blev tvungen att lösa problemet på egen hand - och skapade därmed en klassiker, berättar tidningen Teknikhistoria

Olle Westlund grundade 1936 Hestra Celluloid & Sportvarufabrik. Han tillverkade kartfodral av celluloid och ansiktsskydd för motorcyklister, men breddade senare produktionen till papiljotter av metall och ringklockor till motorcyklar. Företaget bytte namn till Isaberg Verkstads AB.

Kartfodralen var en stor produkt under åren innan krigsutbrottet. De monterades med häfttänger och klamrar från en tysk tillverkare, men den fabriken förstördes 1942 och det var inte längre möjligt att importera verktygen.

Men kartfodralen måste levereras och Olle Westlund valde att ta saken i egna händer. På bara några månader tog han fram en ny häfttång, Rapid 1, som fortfarande tillverkas under namnet K1 och säljer i omkring 900 000 exemplar om året.

Olle Westlund var dock inte häftapparatens ursprunglige uppfinnare. Den första kända varianten skapades under Ludvig XV av Frankrikes välde. Han var visserligen djupt ointresserad av administration, men det hörde till epoken att pappersarbetet i hans kungarike blev allt mer omfattande. För att behålla den kungliga värdigheten var varje häftklammer stämplad med kungens vapen.

Men liksom för så många andra uppfinningar för kontoret slog häftapparaten inte igenom på allvar förrän under andra halvan av 1800-talet. 1866 och 1867 tog amerikanen George McGill ut patent på häftklammer och en häftapparat. Flera andra uppfinnare följde efter. 1877 skapades den första apparaten som tryckte in och vek fast häftklammern i en enda rörelse.

1879 slog George McGill till igen med sin Single-Stroke Staple Press, den första apparaten med kommersiell framgång. Det var en massiv gjutjärnspress som matades med ett trådstift åt gången.

När Olle Westlund kom in i historien hade häftklamrar hunnit bli standardiserade i form av färdigbockade band som ligger i ett magasin i själva häftapparaten. När häftapparaten trycks ihop slår en drivare av häfta för häfta från bandet och genom papperet. Som mothåll har häftapparaten ett städ som böjer häftklamrets ben.

På en del apparater, som Isabergs K2, har städet två lägen: i det ena viks klamret inåt för permanent häftning. I andra läget viks benen utåt så att stiftet blir lätt att dra loss.

K2 formgavs 1944 och har sedan dess varit en nästan outslitlig inventarie på kontor världen över. Dess strama design skilde sig från häfttängernas mer verkstadsmässiga utseende. Formen blev så lyckad att den ställts ut på Museum of Modern Art i New York.

 

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

 


Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt