Naturälskarens giftiga uppfinning

2017-09-09 06:00  

TEKNIKHISTORIA. DDT har stoppat tyfusangrepp, räddat skördar och varit människans största hopp mot malaria. Bakom supergiftet fanns Paul Müller, en tystlåten nobelpristagare vars kärlek till naturen skapade ett jättelikt miljöhot.

År 1935 ställde Paul Müller upp en rad kriterier på ett perfekt bekämpningsmedel. Det måste vara giftigt för insekter, men inte för människor. Det måste verka snabbt, men ligga kvar länge och vara kemiskt stabilt.

Det var en angelägen fråga. Till exempel var tyfus, som sprids med löss, en återkommande skräck i Europa. Bara under det ryska inbördeskriget hade det kostat tre miljoner liv.

Paul Müller hade jobbat sig upp som kemist från positioner som laboratorieassistent och doktorerat 1925 vid Basels universitet med botanik och fysik som sidointressen. Han var 26 år gammal.

Han fick jobb hos JR Geigy AG i Basel, i dag en del av läkemedelsjätten Novartis, först och främst med att skapa nya färgmedel för tyg och solbeständiga garvningsmedel för vitt läder.

Men 1935 sattes Paul Müller att forska på malmedel och insektsgifter. Under de många fruktlösa experimenten upptäckte han att insekter och däggdjur tar upp kemikalier på olika sätt. Det borde alltså vara möjligt att hitta en förening som uteslutande var giftig för insekter.

Läs mer:

Läs mer: Gustav III:s alkemist förgyller slottsteatern

Det tog honom fyra år och 349 försök innan han hittade rätt: diklordifenyltrikloretan, eller kort och gott DDT.

Föreningen var inte ny. Den hade syntetiserats första gången redan 1874 av Othmar Zeidler, en österrikisk farmakolog, som skrivit en artikel om den men inte undersökt dess egenskaper.

För Paul Müller var det en lyckträff. Tester visade att DDT dödade coloradoskalbaggar, myggor, löss, sandflugor och mycket annat, utan att vara synbart skadligt för däggdjur. Det verkar på insekter genom att öppna nervcellernas natriumjonkanaler, vilket leder till kramper och döden. Geigy patenterade DDT och lanserade två produkter, Gesarol och Neocid.

Under andra världskriget användes DDT i stor skala. Under striderna i Stilla havet skyddades amerikanska soldater från malaria och tyfus, och i ruinerna av Europa användes DDT-sprutning för att hålla sjukdomar borta bland krigsfångar och i flyktingläger.

Efter kriget fortsatte DDT:s segertåg jorden runt. Det sprutades på barn och gamla, i hem och i skolor, över myggtäta vattendrag och var ohyra än visade sina känselspröt. Men mest av allt sprutades DDT över åkrar. Sprutningarna bidrog till att utrota malaria i många länder, och bara genom detta räddades hundratals miljoner liv.

Detta gav Paul Müller 1948 års Nobelpris i medicin, trots att han varken var läkare eller medicinsk forskare, och trots att substansen ursprungligen skapats av någon annan.

Läs mer:

Läs mer: Mannen som skapade det kemiska kriget

DDT är långverkande och kemiskt stabilt, men det gör också att det kan anrikas i näringskedjan. Under 1960- talet började forskare bli varse att det bland annat drabbade rovfåglar. Äggens skal förtunnades och flera arter riskerade total kollaps. Dessutom kan DDT sannolikt orsaka cancer hos människor.

Paul Müller gick i pension 1961. Året efter publicerade den amerikanska marinbiologen Rachel Carson boken ”Tyst vår”. I den argumenterade hon för att okontrollerad användning av DDT och andra bekämpningsmedel leder till skador på både miljö och människor. Det var en väckarklocka för politiker och en rivstart för miljörörelsen.

Problemet är inte att DDT är något märkvärdigt domedagsgift, utan att det användes på ett ansvarslöst sätt. Giftet fick frälsarstatus, och man trodde att det skulle utrota tyfus och malaria. Skördarna som räddades från insektsangrepp gav mat åt miljoner människor.

Därför började man bespruta skog och träsk i stor skala för att få bukt med malarian, och rutinmässigt bespruta åkermark för säkerhets skull. Den ohämmade användningen av DDT inom lantbruket bar den största skulden för miljöproblemen som skulle göra ämnet förbjudet. Den okontrollerade besprutningen gjorde också malariamyggorna resistenta, vilket försvagade nyttan av DDT.

Paul Müller dog 1965 medan DDT-debatten höll på att ta fart på allvar. I Sverige förbjöds användningen i jordbruk 1970, och i USA 1972. I dag är storskalig användning av DDT förbjudet i nästan alla länder. Det används fortfarande i mindre omfattning mot insekter, bland annat i Indien som är den enda producenten och den största konsumenten av giftet. DDT har förlorat mycket av sin effekt mot malaria eftersom myggor på många håll utvecklat resistens.

Förbuden mot DDT har kritiserats hårt, bland annat på grund av insektsgiftets roll i att bekämpa malaria. WHO uppmuntrar till användning av DDT mot malariamyggor i begränsad omfattning.

Det ironiska är att DDT hade varit till ännu större nytta om det använts mer sparsamt.

Niklas Dahlin

Mer om: Miljö Gift

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt