Lyftet av Svampen satte Örebro på kartan

2015-09-05 05:00  

TEKNIKHISTORIA. Redan under byggtiden på 1950-talet blev vattentornet i Örebro en turistmagnet tack vare de spektakulära byggmetoderna. Tidningen Teknikhistoria berättar historien om hur det unika byggprojektet blev verklighet tack vare kluriga byggchefer, hårt arbete och 32 domkrafter.

Till och med tv dök upp på den lilla bergknallen på norr i Örebro. Det var första gången det nya mediet kom till staden. Nyhetsteamet från Stockholm liksom alla andra journalister, lokala politiker, tjänstemän och folk från byggbranschen som mött upp skulle få bevittna en byggnadsteknisk världspremiär.

Det stora lyftet, som några tidningar senare kallade händelsen.

Det första försöket att med domkrafter pressa upp en jättelik, trattliknande, vattenreservoar en bit mot sin slutliga position 33 meter ovanför marken.

Reservoaren, eller cisternen, vägde 3 200 ton och mätte över 45 meter i diameter.

Nu i oktober 1956 skulle den alltså upp. Något liknande hade aldrig gjorts. Inte i Sverige, inte någonstans.

Stämningen var därför lite nervös där på bergknallen. En viss anspänning som delvis också berodde på alla de experter som varnat för att det inte skulle vara möjligt att med ett 30-tal domkrafter lyfta en så väldig betongkonstruktion drygt 30 meter rakt uppåt - med millimeterprecision dessutom.

Hela projektet var något av en chansning, ansåg vissa.

-Faktiskt riktigt modigt av Örebro att våga satsa på något så oprövat, säger byggchefen John-Ivar Olsson när vi möter honom nästan 60 år senare.

-Men vi som ledde projektet visste att det skulle fungera. Vi hade gjort ett provlyft i smyg kvällen innan och var helt säkra, fortsätter han.

Och visst fungerade det.

De tv-tittare som lyckades få in en fungerande bild senare på kvällen, eller kanske dagen därpå, kunde med egna ögon bevittna hur arbetsledaren John-Ivar Olsson och platschefen Lars Gerdin manövrerade de automatiska domkrafterna medan Holger Grön, Rune Larsson och Nils Berggren stod och pumpade varsin domkraft för hand inne i arbetsboden - som svetsats fast i den nedre delen av reservoaren.

De kunde ha pressat upp cisternen några decimeter, men nöjer sig med tio centimeter - som en demonstration att fortsättning följer. Efter det blev inget sig riktigt likt på den där bergknallen i Örebro.

Visst hade det kommit en del tidningar, branschfolk och andra nyfikna ända sedan man började spränga och gjuta grunden på våren 1955. Men nu, efter det första lyftet, började det dyka upp hela busslaster vid bergknallen. Kvällstidningarna dök upp, facktidningarna ökade bevakningen, familjer på utflykt körde dit i sina Volvo-bilar, folkvagnar, Saabar och DKW-ar som knattrade i tvåtakt.

Vattentornsbygget hade blivit landets mest uppmärksammade byggprojekt, möjligen i konkurrens med arenan Ullevi i Göteborg. Örebro, som då hade 75 000 invånare, var på väg att lyckas med det man ville uppnå med vattentornet.

Några år tidigare hade skostaden Örebro börjat få problem med vattenförsörjningen. Efter ett par torrsomrar var det riktigt allvarligt. Och man förutsåg värre svårigheter framöver, i takt med att befolkningen växte. Samtidigt började de första tecknen på skav hos Oscaria och de andra skoföretagen skönjas. Så förutom det högst påtagliga problemet med vattenförsörjningen behövde staden något iögonfallande, något spännande som skulle locka turister.

Men dessa tilltänkta besökare, liksom många av örebroarna själva, hade ingen överblick över hur stans omgivningar såg ut. Staden var helt platt och saknade en utsiktspunkt. Ingen såg närheten till Hjälmaren, att staden faktiskt var en liten hamnstad. Och utanför länet var Kilsbergen med sina slalombackar och landets näst äldsta nationalpark ett nästan okänt vildmarksområde.

Så ett slags kombinationstorn kunde vara lösningen. En vattenreservoar som också fungerade som utsiktstorn. Och med en design som skulle placera Örebro på turistkartorna.

Det kom in flera förslag på en sådan byggnad. Men det där som såg ut som en svamp eller ett cocktailglas från Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm var något utöver det vanliga.

En extra bonus var att det tornet skymde solen mindre än något annat förslag; det hade lägsta tänkbara "skuggverkan".

Problemet var hur man skulle bygga ett sådant torn.

Att på konventionellt vis börja från marknivån, glidgjuta sig uppåt och slutligen - högst upp - gjuta den jättelika cisternen, armera och gjuta in alla spännkablarna, var knappast ett alternativ. Bara att få upp byggnadsställningarna skulle vara ett jätteprojekt, ta lång tid, kosta stora pengar, och dessutom öka risken för olyckor.

-Rent tekniskt tror jag knappast det hade varit möjligt att på en sådan höjd bygga en tillräckligt hållfast och vattentät reservoar med en sådan spännvidd, säger John-Ivar Olsson.

Den som visste hur det skulle gå till var hans chef Gustaf Stenfors på Svenska Stenbeläggningar i Uppsala som fram till Svampenprojektet nästan uteslutande jobbat med väg- och brobyggen. Det var han som - tillsammans med hisstillverkaren Nike i Eskilstuna - kom på att man skulle bygga cisternen på marken och sedan lyfta den med specialtillverkade domkrafter.

Det skulle inte bara vara möjligt att bygga tornet på det sättet - det skulle gå snabbare och bli betydligt billigare än att försöka bygga på konventionellt vis. Svenska Stenbeläggningar åtog sig att göra hela jobbet för 2,8 miljoner kronor - 37,6 miljoner i dagens penningvärde.

John-Ivar Olsson avslutade ett brobygge i Kopparberg innan han kom till Örebro i oktober 1955. Då hade projektet på bergknallen pågått i fyra månader. Skånska Cement hade sprängt tio meter ner i graniten, injekteringsborrat ner till 30 meter, förstärkt, glidformsgjutit själva grunden och ovanpå den byggt en cylinderformad pelare som sträckte sig 20 meter uppåt.

Pelaren var första delen av det som skulle bli vattentornets skaft, en ihålig cirkel med trappor, plats för ledningar och längst in ett schakt med utrymme för två hissar. Diametern på denna pelare av betong och armering var 10,5 meter.

När John-Ivar Olsson kom från Kopparberg hade man monterat en lyftkran med en aktionsradie på 25 meter på toppen av cylindern. 25 år var han. Yngst på hela bygget, ändå arbetsledare. Platschefen Lars Gerdin kände han sedan tidigare. De hade jobbat ihop några månader på Bygg-Paul i Västerås.

En dansk specialist på spännkablar, Lorentzon, hade hyrts in och börjat bygga upp en kabeltillverkning bredvid bensinmacken där på norr. De skulle jobba med kablar på ett sätt som ingen hade gjort i Sverige tidigare och kunnandet fanns inte inom landets gränser.

Man hade också kommit igång med att gjuta de så kallade ostarna när John-Ivar Olsson anlände.

Runda betongklossar som göts i stålrör, 380 millimeter i diameter och 300 millimeter höga, själva fundamenten - som senare ska tryckas in under reservoaren allteftersom domkrafterna pressar den uppåt. Varje betongkloss numreras och läggs på lager i en liten träbyggnad.

En besökare som ständigt dyker upp är filmaren Ruben Björk. Han är med från byggstarten 1955, och har - med skådespelaren Gunnar Uddéns berättarröst - gjort en journalfilm som antagligen var tänkt att visas som förspel på landets biografer och kanske på tv.

Överallt är han framme med kameran. "Med kranen på plats högst uppe på den 20 meter höga cylindern bygger man nu en gigantisk formställning på marken, runt cylindern. Och det är inte fråga om något prefabricerat. Här bygger man form med lösvirke. Undan för undan lyfts massvis av sektioner på plats och hela byggplatsen ser ut som ett jättemekano i trä…

Under hela hösten 1955 växer formställningen fram bit för bit, och "armeras på insidan med tusentals armeringsjärn", förklarar Gunnar Uddén medan kameran visar hur den 15 meter höga formställningen - på insidan formad som en nedåtriktad kon - växer fram runt den 20 meter höga pelaren.

Inuti den formställningen byggs sedan skelettet till vattenreservoaren. Men John-Ivar Olsson och hans kolleger känner sig osäkra på om armeringsjärnen, placerade i ett rutmönster, verkligen kommer att stå pall. De beslutar att ta det säkra före det osäkra och en man får i uppgift att punktsvetsa dem - vilket tar tre månader.

Samtidigt lägger man ut de väldiga förspänningskablarna cirkulärt i det som ska bli cisternens yttervägg. Dessa kablar, 208 stycken, läggs i ett speciellt mönster - omlott - inuti formen. Allt under överinseende av dansken Lorenzon.

Själva gjutningen börjar i maj 1956. När vädret tillåter. Allt görs i ett enda svep, av två arbetslag. Först gjuts fotringen allra längst ner, sedan ytterväggen och en stödkon till den inre väggen.

Några av förspänningskablarna stramas åt som en säkerhetsåtgärd så att det inte blir sprickor i betongen.

Ruben Björk är på hugget med sin kamera när innerväggen gjuts. Genom sin lins ser han när karlar i blåställ och stövlar tar emot stora hinkar med flytande betong som den rundsvepande lyftkranen hissar ner. De tömmer dessa hinkar, gjuter skikt på skikt, vart och ett 15 centimeter. De jobbar sig nerifrån och allt högre upp, runt, runt i det tempo som bestäms av lyftkranen - ett rundsvep i timmen. Han ser karlar som står och vibrerar i betongen, män som går och tittar, kontrollerar.

Efter tio dagar och nätter är reservoaren gjuten och kablarna - med en sammanlagd vikt på 38 ton - på plats, förankrade i 412 ändpunkter. Den slutliga uppspänningen görs.

Det mäts, kontrolleras. Och det slutliga finliret görs några veckor senare när cisternens täthet testas - genom att fylla den med vatten, nio miljoner liter. I tre månader står den där på graniten, hela sommaren. Som en rund swimmingpool.

Ruben Björk filmar kranförare som kastar sig ner i vattnet från lyftkranens arm, högt ovanför vattenytan, en byggjobbare paddlar kanot; det dyks, simmas, plaskas runt. När reservoaren framåt höstkanten förklaras vara fullkomligt tät samlas "...pressen, stadens tjänstemän och representanter från alla inblandade i glädjeyra med lite kaffe med dopp", som Gunnar Uddén uttrycker det.

När tv kommer den 19 oktober är träställningen riven, cisternen tömd på vatten, målad randig, och inne i arbetsboden som svetsats fast nere vid foten har man byggt upp ett kontrollrum med mätutrustning och lodsystem, installerat en motordriven pump till domkrafterna vilka placerats i en cirkelform runt pelaren med hisschakt och trappor.

Där finns också tre handpumpade domkrafter, upp-och nedvända de också, och liksom de övriga med en tryckkraft på 120 ton vardera.

Premiärlyftet inför TV-kamerorna gick vägen och det firades med champagne och allehanda drycker i en sådan omfattning att hela arbetslaget fick ledigt dagen därpå.

Men snart är de igång på allvar inne i arbetsboden. De motordrivna domkrafterna sätts under ett sådant tryck att reservoaren rubbas och börjar pressas uppåt. Men bara nästan.

Själva lyftet utförs av de tre manuella domkrafter som pumpas upp för hand. När bassängen kommit upp tio centimeter slutar de pumpa. De automatiska pumparna kopplas på och hela bassängen kommer att vila på alla de 32 domkrafterna. Sedan avlastas två av domkrafterna.

En tio centimeter hög platta av aluminium, ett slags mellanlägg, läggs in under de två domkrafterna. När det är gjort avlastas nästa två domkrafter, in med mellanlägg.

På det sättet går man varvet runt tills varenda domkraft fått ett tio centimeters mellanlägg under sig. Proceduren upprepas.

Upp med reservoaren ytterligare tio centimeter och in med mellanlägg.

På det tredje varvet, då bassängen pressas upp 30 centimeter, tar man bort aluminiumplattorna och trycker istället in "ostarna", de 30 centimeter höga betongklossarna. Dessa gjuts sedan fast - efter att lutningen och vridningen har kontrollerats.

Så här tvingas reservoaren uppåt, steg för steg, cirka 60 centimeter om dagen. Rena rutinen blir det. Tills det här händer: - Jordrotation.

Pelaren och reservoaren ville vrida sig och hamna snett, minns John-Ivar Olsson. De hade lyft cisternen ungefär 15 meter när de märkte det. De fick ställa sig på bromsen, göra ett uppehåll och försöka lista ut hur de skulle motverka vridningen.

Efter ungefär en veckas byggstopp kom de på lösningen - hur de skulle parera den vridande kraften.

Högst upp på cisternen, 146 meter i omkrets, hade de lagt ut stålrör i en jättelik triangelformation. Rören var fyllda med saltvatten och utrustade med elektroder som kopplats till tre glödlampor nere i arbetsboden. När alla lamporna lyste längst där nere var cisternen i exakt våg. Det gällde att stoppa in metallplattorna och ostarna och gjuta in de senare så att det vågräta läget bestod.

Snart gick det på rutin igen. Hela vägen upp.

Våren 1957 var cisternen på plats, 33 meter upp. Då hade Lars Gerdin blivit delägare i ett lokalt byggbolag och slutat som platschef. John-Ivar Olsson tog över, 26 år gammal. Han och hans kolleger lyckades bygga klart.

Förseningen av invigningen med 4-5 månader våren 1958 berodde på strul med hissmaskineriet upp till restaurangen och utsiktsplatsen högst upp; inget som John-Ivar Olsson och Svenska Stenbeläggningar kunde lastas för.

Som vattentorn hade Svampen då fungerat sedan december 1957.

Den reste sig 52 meter; cisternen var på plats, till brädden fylld med vatten; man hade gjutit trappor, hisschakt, gjutit överbyggnaden högst upp, putsat och målat elegant randigt i vitt och grått.

Mycket av det jobbet gjordes på hög höjd. Ändå inträffade ingen dödsolycka, inte ens en allvarlig arbetsskada.

Men Svenska Stenbeläggningar gjorde kanske ett misstag, en felbedömning. Örebro lade fram ett förslag: om ni betalar de 200 000 kronor det kostar att installera hissarna så får ni i gengäld håva in entréavgifterna, 50 öre per besök.

Entreprenören från Uppsala avböjde. Och kunde sedan bara skaka på huvudet när det kom runt 220 000 besökare om året enbart de närmast följande åren. Det kunde vara lika långa köer utanför vattentornet som när Lasse Lönndahl kom och sjöng "Volare" i folkparken strax söder om stan.

Fram till idag har runt nio miljoner besökare tagit hissen upp till restaurangen och utsiktsaltanen - fast numera är resan gratis.

Ett par år efter invigningen fattade stadsfullmäktige ett beslut som idag antagligen varit omöjligt. Eller som åtminstone skulle ha resulterat i omfattande protester. Fullmäktige beslutade att riva Olaus Petri-skolan, ansedd som en av stadens fyra-fem vackraste byggnader. Byggd 1908, slottslik och pampig.

Visserligen var byggnaden i behov av en upprustning men det var inte huvudorsaken till att den revs. Den jämnades med marken för att den var så hög och bred att den skymde det vattentorn som i folkmun hade döpts till "Svampen". Kom man gående eller cyklande norrut från järnvägsstationen eller centrum hamnade tornet utmed en viss sträcka under visuell radarskugga. Här och var gick det inte att se hela reservoaren och skaftet.

-Snett från söder ser cisternen ut som ett stort tvättställ uppe på skolans tak, som en kommunpolitiker uttryckte det.

Ungefär när 50-talet övergick i 60-tal köpte Skånska Cementgjuteriet domkraftssystemet som lyfte reservoaren. Företaget, som senare kom att heta Skanska, byggde 1961 en kopia av örebroarnas svamp i Helsingborg. Fredriksdals vattentorn.

Boländernas vattentorn i Uppsala, bara ett par kilometer från John-Ivar Olssons nuvarande kontor, är en annan kopia. Enköping har en svamp i mindre format och den kunde därför byggas med konventionella metoder, utan domkrafter.

De mindre kopiorna finns lite här och var, framförallt i Sverige. Verkligt stora svampar byggdes i Nordafrika på 1960- och 70-talen. En del uppförda under ledning av Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm.

Saudiarabien har två stora svamptorn, ett i huvudstaden Rijad, ett i Jeddah - som är 78 meter högt och har en reservoar, lyft med 32 domkrafter, på 10 000 ton. I Kuwait finns hela grupper av Örebrosvampar, med totalt 31 cisterner vilka sammanlagt rymmer 102 miljoner liter vatten.

John-Ivar Olsson flyttade tillbaka till Uppsala efter Svampenprojektet och byggde kort därefter landets första prefabricerade betongbro - konstruerad av Gustaf Stenfors - på E18 i centrala Västerås.

1961 blev han chef för Svenska Stenbeläggningars byggnadsavdelning i Uppsala. Sju år senare bildade han ett eget företag och byggde bland mycket annat SJ:s stora vagnhallar i Solna, den nya järnvägsstationen - eller resecentrumet - i Västerås liksom de flesta av Sveriges hemliga bergrum och andra underjordiska militäranläggningar på uppdrag av Fortifikationsförvaltingen. När han 1999 sålde det mesta av bolaget till Peab hade han 130 anställda. Fortfarande jobbar han aktivt som vd och ägare av ett fastighetsbolag i Uppsala. Svenska Stenbeläggningar gick i slutet av 1960-talet upp i Samuelsson och Bonniers i Stockholm, och långt senare i NCC - där man under en genomgång av arkivet för några år sedan hittade Rubens Björks gamla journalfilm.

TV fick sitt stora genombrott i samband med fotbolls-VM 1958 och Svampen förärades med ett utropstecken högst upp på hättan - en TV-mast.

Först då gick det att få in en hyfsad bild på TV:n i Örebrotrakten.

 

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

 


Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Kostade 3,5 miljoner

  • Utsågs vid millennieskiftet 1999-2000 till "Örebros 1990-talsbygge".
  • Korades 2008 till "Ett av Sveriges sju underverk i Betong" av tidningen Betongs läsare.
  • Byggdes under åren 1956-1958.
  • Slutnotan för tornet inklusive hissar, restaurang och kafé med mera blev 3,5 miljoner kronor - drygt 41 miljoner i dagens penningvärde.
  • Arkitekten från Vattenbyggnadsbyrån hette Sune Lindström och konstruktören Kurt Eriksson.
  • Total höjd (utom TV-mast): 58 meter.
  • Reservoarens diameter: 45,5 meter.
  • Kapacitet: 9 000 kubikmeter vatten, vilket motsvarar 9 miljoner liter.

Hans Dahlquist

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt