Kustartilleriets kalla kriget-kanoner

2016-04-09 07:00  

På 1990-talet hade Sverige världens mest moderna kustartilleri. I dag finns bara en av pjäserna kvar. Som museum.

Utanför byn Landsort på Öja i Stockholms södra skärgård kan man besöka en av kalla krigets viktigaste försvarsanläggningar.

Högst upp på berget bland hällar och buskar står ett kanontorn i tystnad. Men nere i marken susar ventilationsfläktarna fortfarande i tomma bunkerrum. Det är som om besättningen gått ut genom dörren och lämnat den toppmoderna kanonpjäsen åt sitt öde.

Kanonen och bunkern i berget är det enda som finns kvar av den sista generationen av Sveriges kustartilleri. Det sex avancerade batterierna som bevakade kustlinjen avvecklades år 2000. Då gjordes en av pjäserna vid det sista batteriet vid Landsort om till ett unikt museum.

Men ”Batteri Landsort” var inte de första fasta kanonerna på ön. 1933 började man bygga den så kallade Havsbandslinjen längs Stockholms skärgård. Det första batteriet sattes upp på ön Öjas södra udde. Det stod klart 1938. Tre 15,2 cm pjäser i torn bevakade infarten till Nynäshamn. De avvecklades på 1960-talet när de blivit omoderna, men står kvar än i  dag och rostar stilla bland bunkrar och värn.

Frågan var vad de skulle ersättas med. 1965 tillsattes utredningen Ersta, ”ersättning tungt artilleri”. Där undersöktes bland annat att ersätta kustartilleriets kanoner med robotar. Till slut föll valet i alla fall på konventionella kanoner som gav den bästa balansen mellan ekonomi och effekt. En förutsättning var att pjäserna hade högre eldhastighet än vad som varit möjligt tidigare.

Bofors tog fram en automatkanon i kalibern 120 mm, som fick beteckningen 12/70. Eldhastigheten var så hög att kanonröret behövde vattenkylning. Var och en av batteriets tre kanontorn kunde ensamt avfyra 25 skott i minuten. Räckvidden var 27 kilometer och träffsäkerheten mycket hög.

– Det motsvarade att träffa något i samma storlek som en lotsbåt som rörde sig i 100 kilometer i timmen på 20 kilometers avstånd, säger guiden Jaak Kriisa, som i dag tar besökare runt anläggningen.

Pansartornet väger 62 ton och är fyra meter i diameter. Under tornet finns ett 25 meter djupt schakt längs bunkerns våningar. I botten finns tanken för kylvätska och ett utrymme där tomhylsorna samlas.

Ett kanontorn stod inte ensamt. Vart och ett av de sex batterierna längs skärgården bestod av tre pjäser, en ledningsplats, två mätstationer, luftvärn och anläggningar för soldaterna som skulle försvara batteriet. Det mesta var helt under jord. Det gällde även radarn, som kunde höjas upp vid behov men annars låg under en pansarlucka.

Den så kallade sammanställningsplatsen var lite större än de andra bunkrarna. På fem plan under jord fanns ett stort kök och en sjukstuga där det även gick att utföra operationer.

Batterierna skulle klara de värsta scenarierna som det kalla kriget kunde erbjuda. Kanonrören kunde fällas ner i en vagga samtidigt som tornet sänktes ner och förankrades. På så sätt kunde den överleva även en  nära träff med taktiska kärnvapen. Bunkern var skyddad mot både kemiska stridsmedel och radioaktiv nedsmutsning. 25 personer skulle klara sig i 30 dygn och vara självförsörjande på vatten, mat och ren luft.

Batteriet var inte permanent bemannat. Förutom utbildning  och övning skedde det en inspektion vart fjärde år. Den svenska modellen var i stället att ha manskapet i beredskap.

Batteriet kunde alltid vara redo inom  24 timmar, men i övrigt stod anläggningen tom och tyst.  Pjäsen vid Landsort har använts så lite att det inte ens blev nödvändigt att tömma bunkerns trekammarbrunn.

Efter Ersta-utredningen på 1960-talet planerade man för tolv identiska batterier längs kusten, men det blev bara sex.

Det första var klart på Söderarm 1977. Landsort följde året efter och det sista uppfördes på Holmögadd 1983.

År 2000 kom nedläggningsbeslutet. Batterierna revs snabbt och bergrummen fylldes igen. Pjäsen på Öja är den enda som bevarats komplett. Bofors exporterade ytterligare åtta 12/70-pjäser till Norge under slutet av 1980-talet. Där byggdes tre batterier som i dag ligger i malpåse.

I dag förvaltas pjäsen på Landsort av Statens fastighetsverk och är öppet för guidade turer.

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt