Knattret som förändrade världen

2015-04-04 06:00  

TEKNIKHISTORIA. För 150 år sedan byttes raspet av pennor mot slamrande, hamrande knatter från en ny uppfinning: skrivmaskinen. Tidskriften Teknikhistoria berättar om hur den förändrade världen.

Industrialismen skapade en värld där allt hände snabbare och snabbare. Hästen fick konkurrens av tåget och sömmerskorna av symaskinen. Det blev nödvändigt att mekanisera även det skrivna ordet. Skrivmaskinens tidsålder var här.

När telegrafen och telefonen förde med sig nya, snabbare sätt att göra affärer uppstod ett behov av snabbproducerad, läslig text. Volymen av korrespondens och pappersarbete ökade dramatiskt. Det finns gränser för hur fort man kan skriva för hand, även med stenografi. Den tekniken utvecklades redan under antiken för att snabba upp skriften så pass att det gick att ta diktamen. Men både att läsa och skriva specialtecknen kräver tuff och regelbunden träning.

Om man kunde skriva med en maskin kunde man få snygg och läsbar text, nästan som ur en tryckpress, rätt ner på sidan. Ett dikterat affärsbrev kunde stoppas rätt i kuvertet utan renskrivning. Med ett enkelt karbonpapper kunde man göra flera kopior på en gång. Det var drömmen, men vägen dit var lång och kantades av många återvändsgränder.

De första patenten på något som liknar en skrivmaskin är från 1700-talet. I början av 1800-talet skapades flera experimentella maskiner, men de var för klumpiga och märkliga för att bli kommersiella produkter. Tekniken behövde mogna.

Advokaten John Pratt från Alabama var en de uppfinnare som först byggde något som liknar en typisk skrivmaskin. Han var redaktör och investerade i olika tidningar, och hade erfarenhet av problemen att skriva mycket text snabbt. Han utvecklade sin "Pterotype" i början av 1860-talet, men det amerikanska inbördeskriget stoppade planerna på serieproduktion. 1867 fick han igenom patentet i England.

Pterotypens typer satt på en platta som flyttades sidledes av tangenterna. En hammare slog mot papperet - inte typen - från baksidan. Tryckfärgen kom från ett enkelt karbonpapper som lades mellan typ och papper. Apparaten var mestadels byggd av trä.

Konstruktionen väckte uppmärksamhet och fick 1867 en notis i Scientific American. Där konstaterar man att den var liten och kompakt och förmodligen möjlig att tillverka för omkring 15 dollar, även med god förtjänst. Det skulle ha gjort den dyr, men inte oöverkomlig. Med 148 års efterklokhet framstår tidningens skribent som nästan profetisk när han skrev:

"Tryckfärdig" text kommer att bli regel snarare än undantag för skribenter, även för tidskrifter som Scientific American. ...brev och ledare kommer att genomgå en lika märkvärdig revolution som när tryckpressen uppfanns... skolornas tröttande undervisning i välskrivning kommer att reduceras till att lära sig konsten att skriva sin namnteckning och att spela på det litterära piano som beskrivits ovan, eller snarare dess förbättrade efterföljare."

Men det var fortfarande långt kvar. Under 1800-talets slut fanns dussintals egensinniga lösningar på skrivmaskinsproblemet. Uppfinnarna inspirerade varandra och förbättrade gradvis sina produkter. Pratts Pterotyp blev snabbt omkörd av bättre uppfinningar.

1870 kom den första kommersiellt tillverkade skrivmaskinen. Upphovsmannen var Rasmus Malling-Hansen, en rektor vid en skola för dövstumma i Köpenhamn. Han brottades med utformningen av mekanismen i fem år innan den var klar för försäljning. Bland annat gjorde han noggranna experiment för att få fram en placering av tangenterna som gav bäst ergonomi och högsta skrivhastighet. Den "skrivekugle", "skrivboll", han kom fram till var både unik och smart men hade få likheter med en modern skrivmaskin.

De 52 tangenterna var placerade på ett stort halvklot av mässing, som en nåldyna. Vokaler och konsonanter var fördelade på var sin halva. Tangenterna slog rakt ned på papperet som satt på en rulle eller en platta under mässingsdomen. I och med att det inte fanns några långa ledade armar mellan tangenten och typen fick maskinen ett kort slag som gjorde den snabb och precis.

Hansens skrivboll utvecklades i flera olika modeller från 1870 och in på 1880-talet. De första hade en batterimatad elektromagnetiskt reglerad frammatning, vilket gjorde den till en av de tidigaste elektriska skrivmaskinerna. Den utvecklades från en stor mekanism på ett träbord till en kompakt resevariant från 1875 där batteriet ersatts av mekanisk frammatning. Den var nu ett fungerande arbetsredskap som kunde pryda skrivbordet både på kontor och på skrivkammaren.

En av kunderna var Friedrich Nietzsche. Han var lika envis när det gällde valet av skrivmaskin som han var när det gällde allt annat.

Efter lite korrespondens med Rasmus Malling-Hansen och ett skrivprov på vykort fick Nietzsche sin skrivmaskin 1882. Det var den senaste portabla modellen med färgband. "Skrivbollen" var inte det enda alternativet. Han hade också varit spekulant på en E. Remington and Sons No. 2. Valet föll på den danska maskinen på grund av att den var mindre och lättare att ta med sig.

Ett 60-tal dokument som Nietzsche hamrade fram på sin skrivkula finns bevarade, bland annat en dikt till själva maskinen. Han liknar den vid sig själv - hård och obeveklig men med en tendens att hamna på stickspår. Att han inte använde den mer än så tror man beror på att maskinen blivit skadad i transporten, men att Nietzsche inte hade insett det. Han lämnade in den på justering hos en lokal mekaniker, vilket bara gjorde saken värre. Men Nietzsche menade att skrivmaskinen ändå hade haft inflytande på honom genom att göra honom varse hur mycket skrivredskapen färgar hur vi använder språket.

De få bevarade maskinerna från Rasmus Malling-Hansen är idag värda miljonbelopp. Samtliga var handbyggda, och relativt få såldes trots att de var populära hos användarna.

I stället var det den amerikanska firman Remington som gjorde skrivmaskinen till en massprodukt. Modellen No. 2 som Nietzsche övervägt att köpa blev den första serieproducerade skrivmaskinen som sålde i större mängder.

Remington skulle komma att bli en av skrivmaskinernas giganter. Företaget hade grundats 1816 av vapensmeden Eliphalet Remington för att tillverka gevärspipor. Det hade sedan växt till ett av de största och mest innovativa vapenföretagen. Hans arvtagare hade redan diversifierat verksamheten till att omfatta jordbruksredskap och symaskiner. Efter det amerikanska inbördeskrigets kaos letade företaget efter ytterligare något sätt att använda sin expertis på finmekanik, och köpte därför patent på en skrivmaskin som utvecklats av Christopher Sholes, Carlos Glidden och Samuel Soule. Den hade inspirerats av en tryckmaskin som Sholes skapat för att trycka siffror på till exempel biljetter. Glidden hade läst Scientific Americans notis om "Pterotypen" och trodde att han kunde konstruera en mer tillförlitlig mekanism. Patentet utfärdades 1868. 15 exemplar byggdes innan pengarna tog slut och Remington kom till skrivmaskinens räddning efter diverse misslyckade försök att få igång storskalig produktion.

Företaget sålde maskinen som "Sholes and Glidden Type-Writer" men den kallas också Remington No. 1. Den hade flera lösningar som senare blev standard för skrivmaskiner, bland annat en cylindrisk vals och ett tangentbord med fyra rader i querty-layout. "Typewriter" blev den vedertagna termen för skrivmaskiner.

Huvudmålgruppen, affärsrörelserna, var skeptiska. I stället riktade man in sig på författare, präster, advokater och journalister. Men få kunde motivera kostnaden på 125 dollar, som motsvarade en genomsnittlig årsinkomst. Mark Twain köpte en, och hans "Life on the Mississippi från 1883 blev det första bokmanus som lämnades till en förläggare i maskinskriven form.

Det fanns ett motstånd mot skrivmaskinen i början, även bortsett från det höga priset. Det krävdes tränade skrivmaskinister för att utnyttja den höga skrivhastigheten, och reparatörer för att sköta om de komplicerade mekanismerna. Det fanns också ett stilproblem. Att få ett maskinskrivet brev ansågs av många vara opersonligt eller förolämpande. Men utvecklingen vägde obevekligt över till skrivmaskinens fördel.

Den banbrytande Remington No. 2 började tillverkas 1878 och såldes fram till 1890-talet, även efter att Remington tagit fram mer avancerade modeller. Försäljningen ökade stadigt, men långsamt. Hur många som tillverkades är oklart, men det kan ha varit 10 000-tals.

Remington No. 2 införde flera nya funktioner i skrivmaskinernas standardformat. Bland annat hade den ett tangentbord som i stort liknade dagens. Remington No. 1 hade bara kunnat skriva versaler, men No. 2 hade en särskild shift-tangent för att växla mellan gemener, versaler och specialtecken.

Shift-funktionen bestod i att varje typarms tryckhuvud hade två symboler, till exempel gemen och versal av en bokstav. I skiftläget lyftes hela korgen med typarmarna så att den nedre trycktypen slog mot färgbandet i stället för den övre. Det dubblerade antalet tecken i maskinen utan att det tog just större plats i mekanismen.

En sak som skilde No.1, No. 2 och många andra av de tidiga skrivmaskinerna mot senare modeller var att typarmarna slog uppåt mot undersidan av papperet på valsen. Det gjorde det lättare att få typarmarna att falla tillbaka efter anslaget. Det gjorde det tyvärr också omöjligt att se vad man skrev medan texten växte fram. Maskiner med typarmar som slog framifrån mot valsen konstruerades först i mitten av 1890-talet.

Efter Remingtons genombrott var skrivmaskinens grundfunktioner ganska väl etablerade. Andra tillverkare tog över utformningen av tangentbordet, ordningen på tecknen och shift-tangenten. Standardiseringen var viktig. Den som lärt sig skriva maskin kunde jobba på maskiner från många olika tillverkare utan att tränas om.

Nästan genast efter de första tillverkarnas genombrott i USA började skrivmaskinerna förändra arbetsmarknaden. När de spreds på kontoren fick kvinnor en ny väg in på arbetsmarknaden. "Young women's christian association" startade den första maskinskrivningsskolan 1881. Tillverkarna stod för utbildningen och skrivmaskinisterna hyrdes sedan ut tillsammans med maskinen.

De allt större volymerna av pappersarbete krävde fler sekreterare och pappersvändare, och en stor fördel med att anställa kvinnor var att de kunde ges hälften så hög lön som männen fick. Men betalningen var ändå bättre än vad kvinnor fick för att arbeta på fabrik. Vid 1900-talets början var tre fjärdedelar av yrkeskategorin skrivmaskinister kvinnor. Skrivmaskinsjobben hade låg status, och den "sexiga sekreteraren" blev en envist livskraftig stereotyp.

Bland de moderna maskinerna handlade kampen efter sekelskiftet i stället om saker som tillförlitlighet, ljudnivå och så småningom estetik.

Pionjären Wellington Parker Kidder började sälja sin "tysta" maskin 1917 i Noiseless Typewriter Company. 1924 togs produktionen över av Remington, och senare av skrivmaskinsjätten Underwood. "Tyst" betydde i det här fallet "mindre bullrig" och maskinerna blev inte några storsäljare. Kanske hade det mekaniska hamrandet blivit något kunderna förväntade sig av skrivmaskiner. De flesta tillverkare hade någon form av ljuddämpad maskin i sitt sortiment.

Men vissa höll fast vid teknik från skrimaskinernas barndom. De så kallade indexmaskinerna struntade helt och hållet i tangentbordet. I stället valdes bokstaven med ett reglage för att peka på rätt ruta i en matris av tecken, medan en annan spak tryckte till typen mot papperet. De var mycket långsamma, men den stora fördelen var priset, som kunde vara så lite som en tiondel av de mer komplicerade maskinerna med tangentbord. De var också lätta. En lång rad tillverkare höll fast i tekniken ända in på 1900-talet, och för språk som japanska och kinesiska var indexmaskiner nästan det enda alternativet.

Under 70 år förändrades skrivmaskinerna mycket lite. Nästa steg kom inte förrän på 1960-talet. De nya elektriska maskinerna tog då bort den direkta kopplingen mellan tangenterna och typerna. De drevs mot papperet med elmotorns kraft i stället för anslagets.

Det hade funnits tidiga förlagor, som de första batteridrivna versionerna av Hansens skrivkula. George Blickensderfers var en annan pionjär. Hans elektriska skrivmaskin från 1902 som använde ett cylindriskt typhjul i stället för typarmar. Den fick inget genomslag, kanske för att elnäten ännu inte var standardiserade.

Men 1961 introducerades IBM Selectric, kungen av de elektriska skrivmaskinerna. Den gav företaget nästan total dominans av kontorsmarknaden i 20 år.

I stället för typarmar använde Selectric en "golfboll" med tecken på ytan. Ett avancerat mekaniskt system rörde den fram och tillbaka längs papperet och roterade den för att slå rätt tecken. Det gjorde det lätt att byta teckensnitt, men maskinen var mycket komplex, med över 2 000 delar. Senare användes vidareutvecklade modeller som datorterminaler.

Det var datorerna till slut fick skrivmaskinen på fall. Under 1980-talet började de stora tillverkarna känna av konkurrensen från ordbehandlare och persondatorer. Allt mer avancerade, delvis elektroniska skrivmaskinsmodeller lanserades – och sålde allt sämre.

Men det finns ännu liv i skrivmaskinen. Så sent som 2009 lade staden New York en miljon dollar på inköp av flera tusen skrivmaskiner till sitt polisdistrikt. En specialtillverkare, Swintec, säljer skrivmaskiner med genomskinlig höljde till amerikanska fängelser. I Brasilien tillverkas gamla mekaniska modeller från Facit och Olivetti.

Manuella skrivmaskiner är pålitliga och behöver inte elström. De varken kraschar, får virus eller behöver ny programvara. På det viset är mekaniken från 1800-talet ännu inte slagen.




Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

 


Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt