Karlskrona blev bas för svenska flottan

2016-07-09 07:00  

TEKNIKHISTORIA / DE SVENSKA VÄRLDSARVEN. När Karl XI behövde en ny flottbas fick en blekingebonde ge upp sin mark på ett par öar. Så grundades Karlskrona.

1658 hade Blekinge blivit svenskt efter att Karl X skrivit ett fredsavtal med Danmark. Det behövdes en strategisk plats nära Danmark för att bygga en bas för den svenska flottan. Trossö låg bra till, bland annat var inloppet isfritt större delen av året.

Trossö och mark runtomkring ägdes av bonden Vittus Andersson, men 1679 köptes han ut av kronan och fick flytta. På Trossö skulle i stället en flottbas med en modernt planerad stad ligga.

Flottbasen kom till redan samma år.

Skeppsvarvet byggdes på Wämö norr om Trossö och redan 1682 sjösattes fartyg. 1684 tillkom ett varv på Trossös sydsida. Stapelbäddar, smedjor, bildhuggarverkstäder, anläggningar för att tillverka segel och mycket annat bredde ut sig över öarna runtomkring.

1680 fick Karlskrona sina stadsprivilegier och hade tullfrihet under en period. Möjligheten till arbete och affärer gjorde att staden snabbt växte till den tredje största i riket, efter Riga och Stockholm.

Den första stadsplanen från 1683 beskrev ett rent fästningsbygge. 1694 gjordes plats för stadsbebyggelse, och det var den planen som kom att följas. De centrala delarna ritades med andra europeiska stormaktsstäder som förebild.

Läs mer:

Läs mer: ”Kungsholms fort skulle skydda mot angripare”

Det fanns planer på att göra Karlskrona till den nya huvudstaden. Men Karlskrona drabbades svårt av flera pestepidemier under 1700-talet, och när den svenska stormaktstiden inleddes hamnade en stad som var så beroende av flottan mer i skymundan. Men det millitära skeppsbyggandet avstannade aldrig helt. År 1700 hade 24 fartyg byggts på bara 18 år. Den första torrdockan, Polhemsdockan, var klar 1724.

1758 började man bygga ett nytt system av dockor där örlogsfartyg kunde förvaras när de inte var till sjöss för att inte slitas av att ligga i vattnet. Det krävde en gigantisk anläggning. 31 dockor i solfjäderform skulle omgärdas av försvarsanläggningar och åtminstone en del av dockorna skulle vara under tak. Det blev ett segdraget maratonprojekt.

Den första åtgärden var att skapa utrymme genom att fylla ut en vik. 1758 började arbetet med de två första dockorna, övertäckta med tak. De stod klara först 1792. Den tredje påbörjades fem år senare och var klar 1802. Men sedan dröjde det till 1843 innan den fjärde var klar, följt av den femte och sista 1856. Budgetbesvär och många praktiska problem hade gjort att det tagit nästan 100 år att bygga en sjättedel av de dockor som var tänkt från början. Nu är det en av delarna som gav Karlskrona sin världsarvstatus.

En annan är Gamla Mastkranen, en 42 meter hög konstruktion i tegel och koppartak från 1803 där kranens originalmaskiner är bevarade.

Läs mer:

Läs mer: Världsarv kommer ofta i kläm

Av naturliga skäl hade Karlskrona flera generationers erfarenhet av att bygga stora segelfartyg. Det blev närmast ett handikapp när ångfartygens era inträdde på 1800-talet. Därför satte man igång ett stort moderniseringsprojekt på 1890-talet.

Varvstraditionen lever kvar i Karlskrona, framför allt genom byggnad och reparation av militära fartyg. Karlskrona överlevde 1970 och 1980-talens varvskriser, bland annat för att man satsade på ny båtteknik: glasfiber.

Prestigeprojekten är de svenska ubåtarna och korvetterna i Visby-klassen. Materialet är inte längre ek, tjära och järn utan stål, lättmetall och kolfiberarmerad polyesterplast. Men både i staden och på varvsområdet finns många av de gamla byggnaderna kvar, och stadskärnans plan har inte förändrats sedan grundandet. En vice holmamiral från 1600-talet skulle fortfarande kunna orientera sig hyfsat. Och genom den bevarade miljön hamnade lila Karlskrona, som kunde ha blivit Sveriges huvudstad, på världsarvslistan.

Läs hela Teknikhistorias sommarserie De svenska världsarven här

Niklas Dahlin

Mer om: Världsarv

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt