Hemliga ubåtsjakten visade vägen till Titanic

2014-10-04 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Oceanografen Robert Ballards dröm var att hitta vraket efter Titanic. Hans vision var att göra det med nya, avancerade fjärrstyrda robotar. Men det fanns en hake. Han var först tvungen att kartlägga två sjunkna atomubåtar åt flottan – och sedan hitta Titanic på tiden som blev över. Det här är berättelsen om hur Robert Ballards dröm blev verklighet.

1985 återfann Robert Ballard vraket efter Titanic. Det skapade historia och gjorde att Ballard blev världens mest kände oceanograf. Det var hans tredje försök, och det krävdes en extraordinär satsning för att lyckas. Sökområdet var känt, men hopplöst stort: mer än 250 kvadratkilometer. Tidigare samma år hade Ballard varit ombord på ett sökfartyg som missat vraket med bara ett par hundra meter.

När Ballard började leta fanns två verktyg att ta till: sonar och mini­ubåtar. Så kallad side scan sonar ser strukturer på botten. Men ett sök täcker bara en smal remsa av bottnen åt gången. För att hitta ett vrak måste ett fartyg göra tidsödande bogseringar och minsta avdrift kan leda till missar.

Forskarnas enda möjlighet att ­undersöka något som hittats på sonar att gå ner i bemannade miniubåtar. Men ett dyk tar timmar – mer tid upp och ner än på botten.

I många år hade Ballard varit övertygad om att en obemannad kameraplattform vore det rätta sättet att kartlägga vrak. Med sådana skulle man kunna söka under dygnets alla timmar, och fotografera mer systematiskt. Men tekniken fanns inte.

1982 tog han sina idéer till den amerikanska flottan för att finansiera utvecklingen. Först fick han nobben. Djuphavsforskning var inte ett prioriterat område. Men sedan insåg någon att det trots allt fanns en mycket känslig uppgift som krävde obemannade farkoster som kunde filma i hög kvalitet. Det låg nämligen två sjunkna amerikanska atomubåtar på Atlantens botten. Den ena hade kärnvapen ombord.

Den 10 april 1963 undergick attackubåten USS Thresher dykprov 35 mil utanför Cape Cod. Plötsligt bröts kommunikationen med ytfartygen. Den toppmoderna atomubåten hade sjunkit på 2 600 meters djup med 129 man ombord.

Eftersom positionen var känd dröjde det inte länge innan vraket återfanns. Över bottnen låg sex större sektioner av skrovet i ett vrakfält på 13 hektar. Batyskafen Trieste II tog bilder och hämtade upp några små föremål.

Flottans utredning drog slutsatsen att ett felaktigt skarvat rör skapat en vattenläcka som förorsakade ett elfel. Det i sin tur nödstoppade reaktorn, vilket gjorde att Thresher saknade framdrivning. När besättningen försökte tömma ballasttankarna för att stiga till ytan blockerades tryckluften av is. Båten fortsatte sjunka och krossades av trycket på mellan 400 och 600 meters djup.

Nu ville man framför allt se till att vraket låg ostört, och hålla koll på ­Threshers reaktor. Det fanns inte någon liknande händelse att gå efter.

Frågorna blev ännu mer aktuella när atomubåten USS Scorpion försvann i Atlanten den 22 maj 1968 med 99 besättningsmän ombord.

Den sista radiokontakten kom under ett patrulluppdrag där hon spanade på sovjetiska fartyg i närheten av Azorerna. Sökarbetet utgick bland annat från ljudband från sonarsystem som uppfattat knallen när tryck­skrovet kollapsade. Det dröjde till slutet av oktober innan vraket hittades på 3 000 meters djup.

Den bemannade batyskafen Trieste II inspekterade resterna. Bland vrakdelarna fanns båtens kärnreaktor och två kärnvapenbestyckade torpeder. Någon definitiv slutsats om orsaken till olyckan lades inte fram. Bilderna som tagits var av förhållandevis låg kvalitet och gav ingen överblick över vrakfälten.

Den amerikanska flottan fortsatte att övervaka vraken efter Thresher och Scorpion genom åren. Nu hade man plötsligt chansen att få mer information.

1985 hade Ballards vision och flottans pengar resulterat i Argo, en fem meter lång obemannad kamerasläde. Den kunde bogseras på upp till 6 000 meters djup medan operatörerna följde kamerabilderna uppe på ytan. Den var försedd med kamerariggar och belysning framåt och nedåt.

En expedition sattes ihop. Sökandet efter Titanic skulle vara täckmantel, men den främsta uppgiften var att kartlägga ubåtarnas vrakområden och avgöra en gång för alla var USS Scorpions kärnvapen låg – och i vilket skick de var.

Ballard hade 60 dagar på sig, och hans privata vrakjakt fick bara utföras i mån av tid. Det skulle bara bli tolv dagar över till Titanic, en orimligt kort tid för en traditionell expedition.

Men Ballard hade lärt sig något viktigt från ubåtsvraken. Båda ubåtarna imploderade våldsamt när de sjönk. Men de mindre vrakresterna lade sig inte prydligt i en cirkel på bottnen. De tyngsta delarna som reaktorer och torpedrum sjönk rakt ner, medan de lättare vrakdelarna fördes av havsströmmar och lämnade ett långt utdraget vrakfält.

Något liknande, insåg Ballard, kunde mycket väl ha hänt med Titanic. Ett ögonvittne hade beskrivit att skeppet bröts sönder när det sjönk. Det skulle i så fall finnas ett stort vrakfält att leta efter, och det kanske kunde vara lättare att hitta än själva skrovet. Det kunde bli genvägen som behövdes.

Han beräknade att vrakområdet borde vara drygt 1,5 kilometer långt

i nord-sydlig riktning. Livbåtarna som inte sjönk borde ha tagit sig längst, så Ballard utgick från att de överlevande som plockades upp av skeppet Carpathia på olycksnatten kunde vara en startpunkt för sökandet efter rester på bottnen.

Letandet skulle ske med Argo, eftersom sonar inte skulle ha fångat upp de mindre föremålen i vrakfältet. Expeditionens medlemmar satt i skift framför bildskärmarna från den 22 augusti till den 1 september då de första vrakresterna dök upp framför Argos kameror. Man följde fältet till en av Titanics ångpannor, och sedan det jättelika skrovet. Skeppet var funnet.

De hann bara fotografera och undersöka vraket i fyra dagar innan en storm gjorde slut på expeditionen. Nästa år kom Ballard tillbaka. Med en ny fjärrstyrd miniubåt, Jason Junior, kunde han till och med filma inuti vraket.

Sedan dess har filmare, turister och gravplundrare gjort hundratals dyk på Titanic, vars skick försämras snabbt. Ballards senaste idé är att tvätta skrovet och måla det med rostskyddande färg.

Ballard hade hittat sitt vrak. Men ubåtarnas del i historien förblev ­hemlig i decennier.



Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.


Följ Ny Teknik på Facebook

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt