Böhm förändrade flöjten för all framtid

2016-06-04 07:01 Olle Niklasson  

TEKNIKHISTORIA. Flöjten tros vara världens äldsta instrument men tekniken var länge den samma. Tills guldsmedspraktikanten Theobald Böhm under 1800-talet gav sig i kast med tonhålens utformning. Han förändrade blåsinstrumentens konstruktion för all framtid.

Som son till en guldsmed i München lärde sig Theobald Böhm tidigt fingerfärdighet, något han utvecklade ytterligare som lärling hos en schweizisk speldosetillverkare. Efter att som barn ha lärt sig spela på en enklaffsflöjt byggde Böhm i tonåren en flöjt med fyra klaffar åt sig själv. Och efter att ha byggt en flöjt åt sin lärare, musiker i det bayerska hovkapellet, började Böhm på allvar intressera sig för flöjtens konstruktion.

För trots att flöjten, tillsammans med trumman, är världens äldsta instrument hade det då inte skett någon teknikutveckling att tala om.

Man har hittat flöjter tillverkade av gam- och mammutben som är mer än 35 000 år gamla. Den mest kompletta stenåldersflöjten hittades i Hohle Fels-grottan i södra Tyskland och hade fem fingerhål på framsidan och tonen skapades genom att man blåste över en v-formad luftspalt. Principen kallas kantblåsning vilket den delar med panflöjten, den japanska shakuhachin och vår vanliga tvärflöjt.

När operan började slå igenom med barocktonsättaren Claudio Monteverdi kring år 1600 uppstod dagens fasta stämgrupper med stråkar, bleckblås och träblås men utan någon gemensam norm för tonhöjd.

Äldre renässansflöjter av trä hade sex fingerhål, ett mindre än blockflöjten, och ett omfång på knappt två oktaver mot dagens tre. Placeringen av fingerhålen var dessutom en kompromiss mellan intonation och spelbarhet. Flöjterna lät sällan lät helt rent i mer än ett par tonarter och halvtoner fick man genom att täcka hålen till hälften eller med diverse gaffelgrepp vilket inte bara var otympligare, ljudet blev också ojämnt med vissa toner starkare och klarare än andra.

Under 1600-talet utvecklades sedan barockflöjten. Den hade konisk borrning, vilket gav en starkare ton, och den tillät en tätare placering av tonhålen vilket gjorde dem enklare att spela på. Barockflöjten stämde också bättre men den var långt ifrån perfekt.

En som ondgjorde sig över bristerna var flöjtvirtuosen och tonsättaren Johann Joachim Quantz. Tack vare tekniskt handlag kunde Quantz göra vissa förbättringar. 1722 försåg han flöjten med ett delbart munstycke som medgav justering av flöjtens grundstämning plus att han adderade en extra klaff för tonen D#, den enda tonen som saknades hos de D-stämda barockflöjterna. Senare kompletterade han med ytterligare en klaff för tonen C#, och resan mot tvärflöjten som vi känner den idag var påbörjad.

Under de följande hundra åren förbättras tvärflöjten stegvis genom nya klaffar och nya tonhål.

Flöjter med sex eller åtta klaffar blev standard fram till ett par decennier in i 1800-talet, och parallellt med teknikutvecklingen som gav instrumenten ökad spelbarhet och bättre intonation skrivs också mer musik för flöjten som soloinstrument.

För Mozarts berömda konserter under det sena 1700-talet var den här teknikutvecklingen till ovärderlig hjälp. Trots detta handlade det fortfarande lika mycket om att dölja instrumentets brister som att åstadkomma några genomgripande förbättringar.

Det är här den unge flöjtisten och tonsättaren Theobald Böhm kommer in i handlingen. Efter att själv ha tagit plats i det tyska hovkapellet bestämde sig Böhm för att ge upp sin guldsmedspraktik och bli musiker på heltid. Parallellt fortsatte han emellertid att bygga flöjter och trots att han inte hade formella rättigheter var han i mitten på 1820-talet känd som den främste flöjtbyggaren i München. Efter att under fem års tid systematiskt ha inhandlat och utvärderat flöjter från tidens främsta tillverkare och funnit att samtliga var behäftade med allvarliga brister etablerade han sin egen flöjtbyggarverkstad.

Utan bakgrund som instrumentbyggare krävdes enligt lag en innovation för det nödvändiga kungliga skråtillståndet och Böhm presenterade då sex kriterier enligt vilka han tänkte bygga flöjter baserat på sina erfarenheter som guldsmed och flöjtist.

  1. Renhet i intonation.
  2. Jämn tonbildning.
  3. God spelbarhet.
  4. Pålitlig återgivning av såväl de högsta som lägsta tonerna.
  5. Skönhet i konstruktion och visuellt intryck.
  6. Oklanderligt hantverk.

Tillsammans med en utvald samling hantverkare skred Böhm till verket och presenterade 1832 en flöjt som innebar betydande förbättringar jämfört med tidigare. Böhm introducerar en ny fingersättning där vart och ett av de fjorton tonhålen – 12 större för en kromatisk skala plus ett lågt C# och en hög D-drill – producerade varsin ton och var placerade i linje med varann. Tonhålens öppna ringklaffar var sammankopplade med axlar som möjliggjorde att de kunde placeras akustiskt korrekt men ändå blev möjliga att påverka. Detta gav en förbättrad spelteknik samtidigt som förstorade tonhål gav instrumentet starkare ton.

Flera av idéerna bakom Böhms konstruktion var visserligen kända sedan tidigare men ingen före hade kombinerat dem framgångsrikt i ett instrument.

Tyvärr fick detta första steg mot den moderna flöjten inte det gensvar Böhm hoppats på och när efterfrågan uteblev accepterade han erbjudandet att i stället övervaka omorganisationen av den bayerska stålindustrin. Böhm hade nämligen, vid sidan av flöjtutvecklingen, uppfunnit en ny smältverksprocess och var väl insatt i järn- och stålframställning. Och trots att parisaren Auguste Buffet 1837 börjar tillverka en förbättrad version av 1832 års Böhm-flöjt, vilket senare följs upp av Ward i London, avregistrerar Theobald Böhm sin flöjttillverkning helt 1839.

1845 återgår Böhm till yrket som musiker och flöjtlärare, tvingad av ekonomiska problem och sjukdom som han ådragit sig i metallindustrin.

Han börjar då återigen fundera på flöjtens konstruktion. Under akustikstudier ställer nu Böhm frågan om varför just flöjten av alla koniska instrument skulle blåsas an i den större änden och börjar istället experimentera med en cylindrisk form i en silverlegering – tidigare hade flöjter byggts i buxbom, rosenträ eller något annat hårt träslag. Böhm gjorde nu också tonhålen maximalt stora, för stora för att kunna täckas av ett finger, som han istället för ringklaffen från 1832-års flöjt ersatte med täckande putor. Däremot var mekaniken i övrigt baserad på den äldre flöjtens. För att ytterligare förbättra tonen försåg Böhm munstycksdelen med en separat munplatta med ett förstorat och mer rektangulärt blåshål.

Böhms nya flöjt var klar 1847 och den innebar en smärre revolution. Tack vare den cylindriska formen och det nya materialet hade den en starkare och jämnare ton.

Flöjten med de nya tonhålen var både mer lättspelad och lät bättre.

För Theobald Böhm blev den här så kallade patentflöjten det definitiva genombrottet.

Och mekaniken blev så småningom allt vanligare även på andra träblåsinstrument, framförallt saxofonen och klarinetten men också oboen.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook

Olle Niklasson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt

SPONSRAT INNEHÅLL

ANNONS