Amerikanernas djärva ljustorn floppade hårt

2014-11-08 07:00  

TEKNIKHISTORIA. För drygt 130 år sedan satsade San Jose i Kalifornien på en djärv idé. Ett halv­dussin båglampor i toppen på ett högt torn skulle lysa upp hela stan, och förvandla samhället från landsortshåla till en ”City of Light” där natten var ljus som dag.

Den 13 december 1881, det vill säga den dag på året då vi brukar fira lucia, var 1 000 av San Joses invånare samlade till en annan ljusfest. Invigningen av det 70 meter höga ljustorn, som skulle göra staden till den första väster om Klippiga bergen med elektriskt gatlyse.

Att ljustornet nu stod mitt i stan, rakt över en gatukorsning, fick stadens lokaltidningar att ta till storslagna liknelser:

”För första gången blev San Joses invånare medvetna om att de bodde i den enda staden med elektriskt ljus från ett torn som likt Kolossen på Rhodos står grensle över de två huvudgatorna. I dag kan San Jose vara mera stolt över sitt torn än Egypten över Sfinxen eller Pisa över det Lutande tornet”.

Projektet hade drivits fram av redaktören för tidningen San Jose Daily Mercury, James Jerome Owen, som själv stod för utformningen av tornet.

Staden, som i dag är en av huvudorterna i Kiseldalen, var ännu bara ett litet jordbrukssamhälle. Men dess anor gick tillbaka till 1700-talet och dessutom hade man under en kort tid varit delstatens första huvudstad.

Enligt JJ Owen var hans ”Electric Light Tower” precis vad som behövdes för att San Jose skulle få den uppmärksamhet staden var värd.

På toppen av tornet fanns sex starka båglampor, där en elektrisk ljusbåge mellan två kolelektroder gav ett skarpt, intensivt ljus, mångfaldigt starkare än från de första glödlamporna. För strömförsörjningen svarade en generator, som i sin tur drevs av en stor ångmaskin hos ett hyvleri i närheten. Tanken var att maskinen skulle driva hyvleriet om dagarna och göra San Joses gator ljusa om nätterna.

Men när ljuset slogs på, stannade mörkret kvar. Invigningens förväntan gick över i besvikelse.

Flera andra städer i USA hade prövat liknande belysningstorn, med begränsad framgång. När båglamporna kastade ljus över hustak, trädkronor och skorstenar hamnade gatorna ofta i skugga. Dessutom hade JJ Owen tagit i ordentligt. Med sina dryga sjuttio meter var San Joses torn i stort sett dubbelt så högt som i andra städer. Eftersom ljusets intensitet minskar med kvadraten på avståndet var det svaga strålar som nådde marken.

Inom några få år tändes tornet bara vid speciella tillfällen, som helgdagar och liknande.  Efter tio år monterades bågljuslamporna ner och ersattes med dekorationsbelysning med glödlampor. Tornet stod dock kvar till 1915 då det blåste omkull i en svår storm.



Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.


Följ Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!

Erik Mellgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt