Frihetens fyr skulle egentligen inte stå i New York

TEKNIKHISTORIA. Om upphovsmannen själv fått välja hade Frihetsgudinnan inte placerats i New York – utan i Egypten. Konstnärliga bakslag och tekniska innovationer placerade det som skulle ha blivit Orientens stolthet på tröskeln till den nya världen.

Alfred Holmgren

Det var i skuggan av Egyptens pyramider och sfinxer som Frédéric Auguste Bartholdi fick sin vision. Han hade ägnat det senaste året åt att detaljstudera några av antikens sista kvarvarande underverk. Nu var det hans tur att skapa ett modernt sådant.

”Vi fylls av djupa känslor i närvaron av dessa kolossala vittnen till ett förflutet som tycks nästan oändligt”, skrev 20-åringen i sin dagbok, ”vid vilkas fötter så många generationer, så många miljoner existenser, så många mänskliga framgångar, har förvandlats till damm.”

Bartholdi hade i tonåren varit en lovande målare. Men efter studieresan längs Nilen i mitten av 1850-talet var han fast besluten att ägna sitt liv åt skulpturer istället. Och inte vilka skulpturer som helst – utan kolossala sådana.

Drygt ett decennium senare, när Bartholdi hunnit bli en etablerad skulptör, föreslog hans vän Édouard René de Laboulaye att Frankrike skulle fira 100-årsdagen av Amerikas självständighetsförklaring med en storslagen gåva – närmare bestämt en enorm staty signerad Bartholdi själv.

Bartholdi (tvåa från höger) förklarar för en besökare hur vänsterhandens skelett är konstruerat. Foto: Everett Collection

Men i stället för att hörsamma det smickrande erbjudandet återvände Bartholdi till Egypten ännu en gång. I stället för Amerikas självständighet ville han fira invigningen av Suez-kanalen – en tunn skåra genom Egypten, som gjorde det möjligt att färdas från Europa till Asien utan att runda hela Afrika – med en staty som han kallade ”L’Égypte éclairant l’Orient” – ”Egypten lyser upp Orienten”.

Hans idé klingar bekant i moderna öron: en enorm fyr i form av en kvinnlig gestalt klädd i fotsid dräkt, sträckande en fackla mot himlen.

Läs mer: Översvämningen tog 1 876 människors liv – blev starten för enormt projekt

Till hans förtret fick det kostsamma förslaget avslag. Ännu värre: uppdraget gick i stället till en av hans landsmän – François Coignet, en innovatör inom användandet av armerad betong, som lät resa ett sedermera ikoniskt men betydligt mer anspråkslöst fyrhus vid Port Said.

BArtholdis skiss över "Egypten lyser upp Orienten". Foto: FRÉDÉRIC AUGUSTE BARTHOLDI

Bartholdi lät sig dock inte kuvas. Hans tjänstgöring som officer i det fransk-tyska kriget 1870–1871 fick bara hans passion för patriotiska skulpturer i episk skala att flamma upp ännu häftigare.

Samma år som kriget upphörde påbörjade han arbetet med Lejonet vid Belfort, en 22 meter lång och 11 meter hög staty i sandsten, till minne av det heroiska franska motståndet under tyskarnas belägring av staden.

Dessutom lyckades Laboulaye till slut skicka i väg honom på hans första resa till Amerika. Och i samma ögonblick som New Yorks hamn bredde ut sig inför Bartholdis ögon insåg han att han hittat bästa tänkbara kuliss för sitt magnum opus (eller åtminstone sitt näst bästa verk, efter att Egypten tackat nej).

Full fart i Monduit & Bechets verkstad i Paris. Fotografi från 1883. Foto: Granger/REX

Han var eld och lågor över den ”majestätiska nya värld, glödande av liv” vars mark han äntligen fått beträda. Han ägnade fem månader åt att resa kors och tvärs genom och måla av hela Amerika.

För kongressmän, journalister, dignitärer och självaste president Ulysses S Grant visade han upp en färsk akvarellskiss som föreställde det framtida monument han såg i sitt inre, och amerikanerna försäkrade honom om att de skulle välkomna gåvan.

Väl hemma i Frankrike utannonserade han samma planer för Labouyale och deras gemensamma vänner, som alla häpnade över Bartholdis ”geniala” plan.

Möjligen omedvetna om att det bara var en försiktigt modifierad version av hans refuserade egyptiska fyr, med ett lika försiktigt modifierat namn: ”La Liberté éclairant le monde” – ”Friheten lyser upp världen”.

I sina skisser hade Bartholdi dock garnerat sitt monument med detaljer som skulle påminna om dess nya hem. I vänster hand fick den kvinnliga figuren (löst inspirerad av den romerska gudinnan Libertas) en tavla som bär datumet för USA:s självständighetsförklaring, den 4 juli 1776.

Även om han bestämde sig för att det vore för kontroversiellt att låta henne hålla i en bruten kedja för att symbolisera slaveriets slut (något slaverimotståndaren Laboulaye säkerligen skulle ha uppskattat), såg han till att smyga in kedjan mellan hennes fötter i stället, där den var något mindre iögonfallande.

Avtäckningsceremonin 1886. Foto: EDWARD MORAN / WIKIMEDIA

När projektet till slut presenterades för den franska allmänheten var entusiasmen stor. Festivaler, lotterier och utställningar arrangerades för att finansiera Frihetsstatyn, som namnet förkortades till i folkmun. (”Frihetsgudinnan” är en benämning som varken används i Frankrike eller i USA.)

Men att projektet krävde en enorm budget var inte den enda utmaningen. Det fanns nämligen inget facit att följa för själva konstruktionen av vad som med sina 46 meter skulle bli historiens i särklass största metallstaty.

Den mest relevanta inspirationskälla Bartholdi kunde hitta var Sancarlone, en hälften så hög helgonstaty som restes i Italien på 1600-talet. Dess järnskelett hade klätts i koppar som först hade hettats upp och sedan bearbetats med trähammare, en för sin tid innovativ teknik som gjorde hela konstruktionen extremt lättviktig men ändå stabil.

Bartholdi tillstod att det var imponerande att Sancarlone var intakt vid hans besök 200 år senare, även om han betraktade själva verket (vars naturalistiska drag knappast hade smält in i antikens Egypten) som ett lågvattenmärke inom kolossal skulptur, parkerat ovanpå en ”avskyvärd” rektangulär piedestal.

Läs mer: Kaknästornet – Stockholms högsta byggnad

Under den tunna huden av hamrad koppar behövde även Frihetsgudinnan ett metallskelett. Men att göra det i dubbelt så hög skala som Sancarlone, och dessutom på ett sätt som skulle göra det möjligt att plocka isär det gigantiska pusslet och sedan montera ihop det igen på andra sidan Atlanten, var ingen lätt uppgift.

Uppdraget tillföll en viss Gustave Eiffel – bara några år innan hans namn skulle förknippas med ett annat häpnadsväckande byggnadsverk. Eiffel utformade ett så kallat fackverk, en metod som binder ihop alla stänger i interiören så att de bildar en mängd trianglar vilka avlastar varandra (detta råkar också vara exakt samma lösning som gör att Eiffeltornet står stadigt än i dag).

Gustave Eiffel utformade det fackverk som bär upp statyn. Några år senare skulle han använda sig av samma princip i Eiffeltornet. Foto: SHEILA TERRY/SCIENCE PHOTO LIBRARY

Fackverket var även tillräckligt flexibelt för att kunna svaja en aning i vinden, utan att samtidigt slita sönder det yttre kopparlagret. Frihetsgudinnans ryggrad skulle utgöras av en spiraltrappa som leder hela vägen upp till kronan, där en serie gluggar var tänkta att erbjuda en storslagen vy över Manhattan.

Men länge var utsikten från de där gluggarna en helt annan. Huvudet och den högra handen med facklan byggdes nämligen innan planerna för resten av statyn ens var färdiga.

Högerhanden gav amerikanerna en första försmak av verkets skala, när den tornade upp sig något tiotal meter över besökarnas huvud på världsutställningen i Philadelphia 1876. Huvudet fick i stället en hedersplats på motsvarande utställning i Paris 1878.

Amerikanerna var inte sena att godkänna planerna för den färdiga statyn, nu när de hade mer än akvarellskisser att luta sig mot. Kort efter utställningen i Philadelphia accepterade kongressen officiellt Frankrikes framtida gåva.

Högerhanden utställd på världsutställningen i Philadelphia 1876. Foto: AP Photo/Agence Papyrus

Den klubbade även igenom förslaget att upplåta Bedloe’s Island i New Yorks hamn – eller Liberty Island som den lilla ön heter sedan 1956.

1883, efter att ha slukat 91 ton koppar och 114 ton stål, var konstruktionen så gott som klar. I väntan på att piedestalen också skulle bli det ställdes statyn ut för allmän beskådan i Paris.

I två år kunde invånarna åtnjuta en syn som i dag framstår som smått surrealistisk: Frihetsgudinnan, omgiven av en korsett av byggnadsställningar, som sträcker sin fackla högt över Paris takåsar.

Frihetsgudinnan byggs upp i Paris 1884 – en häpnadsväckande syn för stadens invånare. Foto: Gianni Dagli Orti/REX

Även om projektet missade det planerade hundraårsjubileet med ett helt decennium var entusiasmen enorm när 214 packlårar med de olika stål- och kopparsegmenten till slut nådde New Yorks hamn.

Under året som följde ledde norrmannen Joachim Giæver arbetet med att på nytt lägga Gustave Eiffels komplicerade pussel. Dessutom anslöt sig ännu ett legendariskt namn till projektet – Frederick Law Olmsted, mannen som något decennium tidigare hade utformat Central Park – och som i det här fallet fick nöja sig med att leda upprensningsarbetet på Liberty Island efter att bygget var klart.

Det har nu gått över 130 år sedan Frédéric Auguste Bartholdi fick beskåda den enorma folkfest som var Frihetsgudinnans invigning (och ytterligare drygt 20 sedan han först hoppats få uppleva samma sak i Egypten).

Frédéric Auguste Bartholdi, cirka 1870. Foto: Granger/REX

Sedan dess har hennes hud av skinande brons oxiderats till en grön nyans, oräkneliga reparationer utförts, facklan av glas bytts ut mot en i förgylld metall, och Eiffels ålderstigna metallskelett delvis ersatts med mer moderna material.

Men trots att underhållsarbetet varit omfattande lyckades ändå Bartholdi med precis vad han föresatt sig: att skapa en kolossal, tidlös ikon, som fortsatt bär vittne till mänsklighetens historia långt efter att dess skapare slutat göra det.

Frihetsgudinnan

Plats: Liberty Island, Manhattan, New York.

Skulptör: Frédéric Auguste Bartholdi.

Invigd: 28 oktober 1886.

Restaurerad: 1938, 1984–1986, 2011–2012.

Världsarv sedan: 1984.

Officiellt namn på engelska: Statue of Liberty Enlightening the World.

Statyns höjd: 46 m.

Höjd från marken till facklan: 93 m.

Vikt: 225 ton.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer