Forskarna vill lura döden med radikal livsförlängning

En allt större bukett forskningsresultat tyder på att det är möjligt att bota ålderssjukdomar. Det kan betyda att de som är unga i dag står inför den största revolutionen i människans historia: att inte behöva dö.

Peter Ottsjö

De som bar på dessa löften om morgondagens omstörtande bioteknik anlände med häst och vagn. Hade det inte varit för de röda varningsskyltarna bak på vagnarna hade man kunnat inbilla sig att de rullat in från ett annat århundrade.

Douglas Vaughan, kardiolog och forskare vid Northwestern Medical School i Chicago, var förväntansfull. Han hade kommit till den lilla staden Berne i delstaten Indiana tillsammans med 40 forskare. De hade förberett teststationer för att under två dagar ta blodprov, ultraljud, samt undersöka hjärta och lungor hos 177 medlemmar av stadens amishinvånare. Amish är en anabaptistisk kristen grupp vars medlemmar mestadels är koncentrerade till ett fåtal amerikanska stater. Vaughans forskargrupp lät också noga studera födslo- och dödsbevis, samt amishgruppens släktförhållanden.

Douglas Vaughan hade tidigare fördjupat sig i hur höga nivåer av proteinet pai-1 (plasminogen activator inhibitor-1) i möss tycktes påskynda fysiska egenskaper associerade med hög ålder. Brist på proteinet fick däremot mössen att leva längre.

Ungefär fem procent av medlemmarna i amishgruppen i Berne bär på en genetisk mutation som gör att de, till skillnad från andra människor, producerar betydligt lägre mängder av pai-1-proteinet. Innebar det också, ville Vaughan ta reda på, att de, liksom mössen, levde längre?

På senare år har förståelsen för hur celler beter sig i takt med att den kronologiska klockan tickar ökat markant. Sakta men säkert upphör ett allt större antal att dela sig. Vår genetiska information passerar inte vidare till nya friska celler. En del av dessa celler dör, medan andra hamnar i ett zombielikt gränsland. De kallas senescenta celler (eller ålderdomsceller) och de börjar utsöndra stora mängder protein och kemiska signaler som inflammerar immunsystemet och försvagar vävnadsstrukturer. De kan dessutom uppmuntra närliggande celler att bli senescenta. Ett av proteinen som utsöndras av ålderdomsceller är pai-1.

Människor med en mutation i Serpine1-genen (bilden) har en brist på ett protein som kallas pai-1. Denna brist tycks göra att människorna med mutationen lever längre. Foto: Cellatlas

Douglas Vaughans studie publicerades i tidskriften Science Advances i november 2017. Resultaten visade att amishmedlemmarna med den genetiska mutationen i genomsnitt blir 85 år gamla, jämfört med 75 år för övriga medlemmar i gruppen. Risken att få diabetes var 7 procent för de utan den genetiska förändringen, medan de med mutationen i princip ansågs vara immuna mot sjukdomen. De hade 28 procent lägre nivåer av insulin och tycktes åtnjuta en bättre hjärt- och kärlhälsa. Allt detta trots att deras levnadsförhållanden och kostintag i stort sett var likadana som för övriga amishmedlemmar i gruppen.

Resultatet var en god, men säkert inte överraskande, nyhet för den experimentella gerontologen Aubrey de Grey. Redan i den då uppseendeväckande boken Ending aging från 2007 noterar de Grey ett samband mellan pai-1 och hjärtsjukdomar, diabetes och inflammationer. ”Vidare undersökningar av vilken roll pai-1 spelar för senescens och åldrande kommer gissningsvis bidra till att förhindra, och leda till behandlingar för, åldersrelaterade patologiska tillstånd”, skrev han då.

I samband med studien berättade Douglas Vaughan att han planerade att söka tillstånd att genomföra kliniska tester med ett läkemedel som hämmar pai-1. Läkemedlet är utvecklat av ett forskarlag från Japan.

Att neutralisera den skada pai-1 kan åstadkomma betyder inte att forskarvärlden nu löst problemet med åldersrelaterade sjukdomar. Det är snarare så att proteinets egenskaper är en av bitarna i det enorma pussel som läggs för att eliminera cancer, Alzheimers, ateroskleros och alla andra svåra åkommor som tenderar att hinna i kapp människan under livets slutskede.

Lyckligtvis tycks pusslet kunna delas in i sju distinkta regioner. Det var åtminstone det Ending aging gick ut på: att årtionden av oreparerade skador på cell- och molekulärnivå ackumuleras och att dessa skador kan samlas i sju olika kategorier, som du kan läsa mer om nedanför den här texten.

Om Ending aging var ett provokativt namn på en bok så var det dess undertitel – The rejuvenation breakthroughs that could reverse human aging in our lifetime – som fick forskarvärlden att gunga. Rejuvenation betyder ju föryngring. Reverse är ju lika med spola tillbaka.

Aubrey de Grey Foto: Ted

Aubrey de Grey föreslog att vi måste ha samma förhållningssätt till människokroppen som en mekaniker har till en bil: när delarna blir tillräckligt slitna repareras de eller ersätts med nya delar. I stället för att försöka stoppa de processer som gör oss gamla borde vi angripa processernas konsekvenser då de inträffar. De Grey kallar detta ”sens” eller ”strategies for engineered negligible senescence”, som kan översättas till ”strategier för att designa en försumbar senescens”.

Det leder inte bara, menar de Grey, till att en 90-åring förblir en frisk 90-åring fri från åldersrelaterade sjukdomar som den annars kan eller kommer att dö av, utan också att 90-åringen, biologiskt sett, i allt väsentligt blir omkring 30 igen. Nästa gång 30-åringen, biologiskt sett, fyller 90 har ytterligare 60 år passerat varpå hen är, kronologiskt sett, 150 år. Detta är visserligen en grov förenkling av Aubrey de Greys teorier, men ger en fingervisning om dess innebörd (nedan den här texten kan du läsa mer om det de Grey kallar ”livsförlängningens flykthastighet”).

Vidare uppskattar han i dag, tolv år efter att Ending aging utkom, att den som lever i 20 år till har en 50-procentig chans att aldrig behöva dö av åldersrelaterade sjukdomar.

Man får ursäkta den som tror att Ending Aging slog ned som en bomb, men faktum är att vid tiden för bokens lansering hade Aubrey de Grey redan lyckats komma ur den värsta kritikstormen med ryktet – och sina vetenskapliga idéer – i behåll. Under stora delar av 00-talet lät flera av de Greys forskarkolleger i gerontologskrået uttrycka sitt förakt för denne hippie (de Grey har ett skägg som är längre än genomsnittet) som, påstod de, aldrig satt foten i ett labb.

– Det är både vetenskapligt absurt och vetenskapligt ansvarslöst, dundrade den kände gerontolgprofessorn Tom Kirkwood i en artikel i tidningen The Guardian.

Och dåvarande chefredaktören för MIT Technology Review, Jason Pontin, lät all journalistisk etik stanna hemma den dagen han i en ledare lät mer som en mobbare än en publicist. ”Han klär sig som en sjaskig student och bär ett Rip Van Winkle-skägg; han har inga barn; han har få intressen utöver biogerontologin; han dricker för många öl. Han är visserligen bara 41, men ansiktet bär förfallets drag.”

För omkring tio år sedan var Aubrey de Greys teorier mer omstridda än de är i dag. Foto: BBC

Aubrey de Grey var inte intresserad av attacker på vare sig hans idéer eller person. Det han ville veta var på vilka grunder hans kritiker sablade ner honom. I samma tidskrift, MIT Technology Review, lät han utlysa en tävling och ett pris på 20 000 dollar till någon som, berättade han för BBC, ”kan omkullkasta mina idéer övertygande nog att demonstrera varför jag inte bara har fel, utan också varför jag har så fel att mina idéer inte ens förtjänar en vettig debatt”. Alla bidrag skulle sedan värderas av en namnkunnig men oberoende jury bestående av forskare.

Tre bidrag kom in, men en enig jury avfärdade samtliga. ”De ger många skäl till att tvivla på sens. Det är det bästa med deras bidrag. Men samtidigt är de för snabba med nedsättande formuleringar och klassar idéer som 'pseudo-vetenskap" eller 'ovetenskapliga' utan att kunna demonstrera varför de ska klassas på det viset.”

”Resultatet av tävlingen är ett avgörande tillrättavisande av de gerontologer som avfärdat sens som 'ovetenskapligt' och som försummat möjligheterna att studera sens i detalj”, kommenterade de Grey. ”Juryn har tydligt och riktigt beskrivit sens som en radikal, av nödvändighet spekulativ, men legitim ingenjörspropå som förtjänar en rättvis övervägning. Naturligtvis kan den av legitima skäl ge upphov till tvivel, men inte till förlöjliganden.”

Nivån på debatten har sedan de dagarna höjts markant och inte mycket har gjort Aubrey de Greys då så radikala idéer mindre trovärdiga, snarare tvärtom.

För fem år sedan kom studien Hallmarks of aging, publicerad i tidskriften Cell, som alltjämt blir flitigt citerad. Förutom att dessa åldersmarkörer i studien är nio till antalet är den i mångt och mycket en upprepning av det Aubrey de Grey redan hade ägnat ett årtionde att prata om, något den frispråkige gerontologen sällan är sen att nämna.

En flitigt citerad rapport är Hallmarks of aging, publicerad i tidskriften Cell. Foto: Cell

Samtidigt har själva forskningen levererat lovande resultat. 2011 visade en amerikansk forskargrupp att de kunde få möss att leva längre genom en metod för att döda mössens senescenta celler. Dessa gnagare hade dock designats för att åldras snabbare, något som ger skyndsamma resultat i labbet, men lägre relevans.

För två år sedan kunde samma forskningsgrupp uppvisa ett lika gott resultat, publicerat i tidskriften Nature, och den gången på möss med normala livsspann. Mössen var genetiskt designade för att med hjälp av en medicin kunna tillverka ett protein som såg till att döda senescenta celler. Till sin förtjusning kunde forskarna konstatera att mössens medianlivsspann ökade med 25 procent. Cancer uppträdde senare än för jämförelsegruppen, det var färre fall av starr, en ökad upptäckarlusta och flera åldersresistenta effekter i många olika vävnader.

En av förgrundsfigurerna i den här forskargruppen är Jan van Deursen, som varit med och grundat biomedicinföretaget Unity Biotechnology. San Fransisco-företagets plan är att utveckla mediciner som avlägsnar ålderdomsceller. Både en börsnotering och kliniska tester på patienter med artros står för dörren. Unity har tagit emot kapital på uppemot 200 miljoner dollar, från investerare som Jeff Bezos och Peter Thiel.

Forskningen kring senescenta celler är – av de sju kategorier Aubrey de Grey listat – det område som tycks ha kommit längst i jakten på en lösning. Unity slåss med bland andra Everon Biosciences, Oisin Biotechnologies och Siwa Therapeutics om uppmärksamheten och riskkapitalmiljonerna.

Men stora ansträngningar görs också på övriga sex områden. Med boken Ending aging, och via det forskningsinstut de Grey leder, som föga förvånande fått namnet Sens Research Foundation, har han lagt grunden för nya insikter om hur åldrandets processer orsakar sjukdomar vi dör av. Men de Grey har också serverat intrikata förslag på hur vi ska angripa vart och ett av dessa sju klasser av cellulärt förfall som förr eller senare tar livet av oss.

Alla är inte övertygade. Matt Kaeberlein, en biogerontolog, gav uttryck för det i ett reportage som publicerades i tidskriften New Yorker i fjol.

– Det är som att säga att allt vi behöver göra för att resa till ett annat solsystem är sju saker: nummer ett, accelerera din raket till tre fjärdedelar av ljusets hastighet...

Likafullt sker framsteg, små och stora, månad för månad och år för år. Ta mördar-T-cellerna till exempel (du kan läsa mer om dem och alla de sju klasserna nedan).

För två år sedan kunde ett kanadensiskt forskarlag i praktiken bota multipel skleros genom att förstöra patientens immunförsvar och transplantera hematopoetiska stamceller för att bygga upp ett nytt immunförsvar. För 23 av 24 patienter i studien avstannade sjukdomsförloppet avsevärt, utan behov av regelbunden medicinering. För 70 procent av deltagarna avstannade sjukdomsförloppet helt.

Dessvärre dog en patient i studien, på grund av den av kemoterapi som sattes in för att förstöra immunförsvaret. Behandlingen, vars resultat publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet, anses därmed vara för farlig. Förhoppningen är nu att hitta en metod med lägre risker.

En av deltagarna i studien, Jennifer Molson, fick sin diagnos 1996, när hon bara var 21 år. Sex år senare genomgick hon stamcellstransplantationen.

– Före transplantationen kunde jag vare sig gå eller jobba...nu kan jag gå själv, bo i mitt eget hem och jobba heltid...jag har till och med kunnat åka skidor. Tack vare den här forskningen har mitt liv fått en andra chans, sa hon till Multiple sclerosis society of Canada.

Aubrey de Grey Foto: Sens

Resultatet åskådliggjorde det Aubrey de Grey, och den allt större skara forskare som nu går i hans fotspår, förespråkar: att behandla själva sjukdomen när den uppstår, inte ägna tid och kraft och pengar på att ta reda på varför den uppstår. Man är inte säker på varför immunförsvaret vid multipel skleros angriper den egna kroppen, men det betyder inte att man inte kan göra något åt saken.

Även då det gäller mitokondriemutationer har ny mark brutits. Mitokondrier är en sorts organeller (och organeller är en cells motsvarighet till organ) som kan liknas vid cellens kraftverk. De tar näring från den föda vi stoppar i oss och tillverkar adenosintrifosfat (mer känd som ATP), en molekyl som används som energikälla i majoriteten av cellprocesser. Men vid tillverkningen genereras dessutom avfall i form av fria radikaler. Än värre är att mitokondrier är den enda organell som har eget DNA, vars kontor ligger vägg i vägg med sopstationen. Fria radikaler kan skada mitokondriens eget dna och leda till en försämring av dess förmåga att tillverka viktiga proteiner.

Aubrey de Greys lösning – den som Matt Kaeberlein gjorde sig lustig över i New Yorker-reportaget – är att kopiera mitokondriens dna och förvara en kopia i cellkärnan, utom räckhåll för avfallshanteringen. Det för mitokondrien viktiga protein som dna-kopian producerar måste sedan transporteras tillbaka till mitokondrien. För att lyckas krävs ingenjörskonst på extremt hög nivå, men den forskning Sens Research Foundation bedrivit visar att det tycks vara möjligt. Ett franskt bolag, Gensight, har spunnit vidare på dessa idéer och utvecklar nu en metod med målet att bota en svår ögonsjukdom som orsakas av mitokondriemutationer.

Aubrey de Grey svarar ofta på de diskussioner kring honom och Sens som uppstår hos publiken på sajten Quora. Nyligen fick han frågan om vilka utmaningar Sens Research Foundation står inför utöver finansiering av den forskning de bedriver.

– Ärligt talat, helt och hållet uppriktigt, så finns det inga, utöver att det vi försöker göra naturligtvis är väldigt svårt. Inte en enda. Om vi hade en nolla till på vår nuvarande årliga budget på 4 miljoner dollar så kunde vi göra allt som krävs i den hastighet som den tekniska utmaningen tillåter.

Det är viktigt att påpeka att Sens Research Foundation inte är det enda forskningsinstitutet som bidrar till den experimentella gerontologin, det råkar bara ha den mest karismatiske ledaren, med de mest tongivande idéerna. Men Buckinstitutet i Kalifornien, Albert Einstein College of medicine i New York och tyska Max Planck Institute for biology of ageing är andra framstående hubbar. Och Mayokliniken, rankat som ett av de främsta sjukhusen i världen, redogjorde ifjol för hur en ny typ av medicin som går under namnet senolytics, snart skulle kunna gå från tester på djur till kliniska studier. Senolytics angriper senescenta celler.

– Detta är för tillfället ett av de mest spännande fälten, all annan medicin och vetenskap inräknad, har doktor James Kirkland vid Mayokliniken sagt.

För många är tanken på att vi kanske inte behöver dö, åtminstone av åldersrelaterade sjukdomar, något som skrämmer. Många av skulle förmodligen på frågan om de vill leva eller dö nästa dag svara att de vill leva. Men på frågan om de vill leva länge nog att fylla 120, 150 eller 1 000 år så svarar de nej. En vanlig missuppfattning är de tänker sig själva som gamla, plågade av sjukdomar, som måste uthärda år efter år. Men även om de garanteras god hälsa vill de ändå dö vid någon obestämbar punkt i framtiden. Harvardforskaren Amy Wagers säger till New Yorker att ”en del av meningen med livet är att vi dör”. Andra ger något mer logiska skäl, som att de oroar sig över hur jordens resurser i så fall ska räcka till och hur vi ska hantera pensionen. Detta är dock frågor, menar Aubrey de Grey, som vi måste hitta lösningar på långt före eventuella reparationer av människors åldrande celler hinner påverka befolkningsmängden nämnvärt.

Men att radikalt förlänga människors liv, trots att det skulle vara den största förändringen i människans historia, är paradoxalt nog sekundärt. Det är en bieffekt av de alldeles självklara svaren på en rad andra frågor. Vill du att det existerar ett botemedel mot cancer? Vill du att existerar ett botemedel mot Alzheimers? Vill du att det existerar ett botemedel mot Parkinsons? Vill du att det existerar ett botemedel mot alla de sjukdomar som riskerar att plåga dig eller de människor du älskar när ni blir tillräckligt gamla? Alla, inklusive de som en dag (men inte imorgon) vill dö, vet svaren på dessa frågor. Det är också därför som många forskare som inte, likt Aubrey de Grey, vill tala om att bli 1 000 år i stället talar om att förlänga de friska åren, utan att för den sakens skull lägga till vad det i förlängningen innebär.

Då återstår frågan om hur man ska angripa ålderssjukdomar och där råder ingen konsensus. Om man till exempel tittar på svensk life science-forskning är det svårt att hitta satsningar som ämnar angripa problemen när de uppstår, men desto mer på att begripa hur de uppstår. Utöver debatten kring vilket sätt som är mest effektivt så finns det än så länge ingen stor acceptans för att klassa åldrandet som sådant som en sjukdom, vilket i praktiken fungerar som en bromskloss för den mer experimentella sidan av gerontologin.

”Det går potentiellt att spara in enorma samhällsekonomiska kostnader och mänskligt lidande. De strukturella förändringar i människokroppen som orsakar åldersrelaterade sjukdomar kan behandlas, och konsekvensen av detta blir en kroppsligt sett yngre individ som inte löper en lika hög risk för demens och andra sjukdomar eller är i behov av äldrevård”, skrev ett antal forskare, bland andra från Yale och Oxford, på Svenska Dagbladets debattsida i fjol, under rubriken ”Klassa åldrandet som en sjukdom”. ”Dessutom”, tillade de, ”innebär klassificering av åldrandet som en sjukdom att man även stänger dörren för pseudovetenskap. I dagsläget används begreppet 'anti-aging' för en rad obeprövade och ofta effektlösa produkter inom kosmetikabranschen och hälsokostindustrin.”

Kanske kan en diabetesmedicin, metformin, komma att ändra på den saken. Metformin är en gammal och beprövad medicin som enligt Vårdguiden ”ökar cellernas känslighet för insulin så att socker tas upp från blodet. Den minskar även leverns egen tillverkning av socker och dämpar upptaget av socker från maten. Blodsockerhalten sjunker utan att bli alltför låg.”

Nir Barzilai Foto: J Torres Photography

Doktor Nir Barzilai vid Albert Einstein College of medicine leder sedan ett tid ett projekt som går ut på att övertyga FDA, den amerikanska livs- och läkemedelsmyndigheten, om att metformin ska kunna skrivas ut mot åldrande. Metformin har visat sig minska risken för bland annat cancer och Alzheimers hos diabetespatienter.

En studie från 2014, där över 90000 diabetespatienter ingick, visade att metforminbrukarna inte bara levde längre än de som inte tagit medicinen, de levde också längre än människorna i den jämförelsegrupp som inte hade diabetes.

FDA har visat sig vara försiktigt positiva till Nir Barzilais projekt, utmaningen handlar nu mest om att finansiera det. Tanken är att 3000 kvinnor och män mellan 65 och 79 ska ingå i studien och kostnaden uppskattas till nästan 70 miljoner dollar.

Men i Sverige finns än så länge inte lika storslagna visioner. Två av medförfattarna till debattartikeln i Svenska Dagbladet var Linus Petersson, medicinteknisk ingenjör vid Karolinska universitetssjukhuset, och Victor Björk, som studerar master i molekylärbiologi vid Uppsala universitet. Petersson och Björk är två av än så länge få svenska röster i debatten. En tredje medförfattare var Hannes Sjöblad, som kallar sig cdo (chief disruption officer) för innovationshuset Epicenter i Stockholm.

– Jag har i flera års tid bland annat i Almedalen debatterat detta med diverse akademiska forskare från något av våra tre äldreforskningscenter och representanter för olika forskningsstiftelser. Den åldrandeforskning som bedrivs i Sverige handlar främst om att på olika sätt mitigera åldrandets åkommor, som halkmattor för duschen eller speciella telefoner med större knappar. Det är en beklämmande tingens ordning att vi inte lägger mer fokus på att förstå och dämpa själva grundproblemet istället för symptomen, säger Hannes Sjöblad.

Det är en åsikt han lär dela med Aubrey de Grey, som också hade skrivit under debattartikeln i Svenska Dagbladet.

Under arbetet med den här artikeln har de Grey för övrigt återigen blivit en rubrikernas man sedan han lyckats klura ut en lösning på Hadwiger Nelson-problemet, en matematisk nöt som varit så hård att knäcka att det knappt skett några framsteg på nästan 70 år. Enligt egen utsago tycker han det är kul att på fritiden lattja med öppna matematiska problem.

– Det är inte varje dag en amatörmatematiker löser ett berömt problem och det är ännu mer sällan amatörmatematikern är välkänd för en bred publik, men av helt andra skäl, säger professor Timothy Gowers, en matematiker vid universitetet i Cambridge, till The Guardian.

Hadwiger–Nelson-problemet har alltså inget med våra möjligheter att leva ett radikalt längre liv att göra. Men det säger något om Aubrey de Greys förmåga att kliva in med en lösning på en arena där ingen annan lyckats. Och det säger något om hans förmåga att ständigt överraska.

7 orsaker till att vi får sjukdomar på äldre dagar

1) Cellförlust och förtvining av vävnader

Det är inte bara då vi blir gamla som celler förstörs, dör eller utvecklas till zombieceller. Men fram till dess bär vi på depåer av vävnadsspecifika stamceller som kan ersätta de som gått förlorade. Dessa depåer blir på ålderns höst ineffektiva varpå musklerna försvagas, hjärnan förlorar neuroner med risk för demens, och brässen (ett för immunförsvaret viktigt organ som hos människan sitter i bröstkorgen) krymper och gör oss mer mottagliga för infektioner.

2) Cancerceller

Telomerers funktion är enkla att minnas så fort man hört liknelsen som alltid används varje gång de kommer på tal: de är för kromosomer vad dubbarna är för skosnören. Precis som dubben längst ut på snöret ger ett skydd så har telomerer – som också kallas linjära kromosomändar – en liknande funktion. Dessvärre fungerar inte cellernas kopieringsmaskin perfekt. En ny cell får en fin kopia av den äldre cellens kromosomer, men de dna-strängar som utgör telomererna blir kortare och kortare för varje gång. Till slut förmår de inte skydda kromosomerna varpå cellen slutar fungera som den ska.

Det finns långt framskridna teorier om att telomerernas längd kan ha betydelse för åldrandeprocessen. De amishmedlemmar som bar på den genetiska mutationen hade tio procent längre telomerer än övriga i gruppen.

Samtidigt, och något förvirrande, tycks långa telomerer ha ett starkt samband med hur cancer sprids i kroppen. Cancerceller uttrycker enzymet telomeras i för stora mängder. Enzymet förlänger telomerer så till den grad att cancercellerna sägs ha ”evigt liv”. Kort sagt försöker forskarna komma på hur de kan reglera telomeras i både cancerceller och friska celler.

3) Skräp i cellerna

Ett av människokroppens sätt att bryta ned celler som skadats av normal ämnesomsättning är via organellen lysosom. Systemet är att betrakta som en återvinningscentral för proteiner och andra cellkomponenter som skadas vid normal ämnesomsättning. Lysosomer innehåller enzym som bryter ner makromolekyler till hanterbara delar. Problem uppstår dock när lysosomsystemet inte förmår bryta ner molekylerna varpå de dröjer kvar i systemet som ovälkomna gäster. Till slut slits lysosomen sönder eller så förstörs hela cellen. När tillräckligt många celler slutar fungera uppstår det vi normalt förknippar med åldersrelaterade sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons, blindhet och hjärtinfarkter. Ett exempel som berör det senare är makrofager, de glupska celler från immunsystemet som slukar inkräktare (bakterier till exempel) och skickar dem vidare till sitt lysosomsystem. Över tid förmår inte lysosomerna bryta ned det för cellen giftiga slagget varpå döende makrofager blir basen för åderförkalkning.

4) Mitokondriemutationer

Mitokondrier är en sorts organeller (och organeller är en cells motsvarighet till organ) som kan liknas vid cellens kraftverk. Det tar näring från den föda vi stoppar i oss och tillverkar adenosintrifosfat (mer känd som ATP), en molekyl som används som energikälla i majoriteten av cellprocesser. Men vid tillverkningen genereras dessutom avfall i form av fria radikaler. Än värre är att mitokondrier är den enda organell som har eget DNA, vars kontor ligger vägg i vägg med sopstationen. Fria radikaler kan skada mitokondriens DNA och leda till en försämring av dess förmåga att tillverka viktiga proteiner.

5) Celler som vägrar dö

Senescenta celler, ålderdomsceller, zombieceller, eller vad man nu än väljer att kalla dem, har lite olika uttryck beroende på i vilken vävnad de är bosatta i. Men gemensamt för dem är att fortfarande är aktiva, men fungerar inte längre på ett sätt som är hälsosamt. De finns även i unga människor, men i så små mängder att de inte utgör någon fara.

Till den här kategorien räknas också mördar-T-celler som gör skäl för sitt namn: de söker upp virus och cancerceller och gör processen kort med dem. Dessvärre har evolutionen gett oss ett ändligt antal av dem, samtidigt som inkräktarna på ålderns höst bara blir fler och fler. Som om inte det vore nog är T-cellerna protektionistiska till sin natur: istället för att fördela sina styrkor tvingar de immunförsvaret att ägna oproportionerligt mycket av sin förmåga till att skydda ett fåtal försvarslinjer, medan andra ligger helt öppna.

6) Stelhet i den extracellulära matrisen

Tiden läker inte alla sår. Det den däremot gör är att sätta handklovar på de proteiner som ansvarar för att upprätthålla vigören i viktiga vävnadsstrukturer. Gamla proteiner, som var och för sig är smidiga, riskerar att vid hög ålder bindas samman och förlorar då många av sina normala funktioner. För artärerna, exempelvis, blir väggarna mindre elastiska, något som minskar deras förmåga att vidgas i takt med att hjärtat slår.

7) Skräp utanför cellerna

En ansamling av klibbiga och olösliga proteiner som oftast går under namnet amyloider. Den mest ökända är betaamolyiden som misstänks orsaka Alzheimers.

"Elon kan komma att skämmas"

Aubrey de Grey är ganska generös med sin tid på internet och svarar ofta på frågor från allmänheten. Här är några svar han gett via sajter som Reddit och Quora.

Många kända och förmögna personer kan med enkelhet investera i Sens Research Foundation. Jag läste en artikel där Mark Zuckerberg planerar att investera 3 miljarder dollar för att bota alla sjukdomar före århundrandet är slut. Bill Gates, Elon Musk och många andra har ju bevisligen tillräckligt med pengar. Varför kan inte de ge 1 procent av sina pengar till Sens?

Aubrey de Grey: ”Alla rationaliserar. Man måste komma ihåg att mänskligheten hoppats på ett botemedel mot åldrande sedan civilisationens gryning, och mänskligheten har gång på gång lurats att tro att ett botemedel var inom räckhåll. Vilket leder till att man inte vågar hoppas för mycket. Och om något är omöjligt så är det irrelevant hur mycket man än önskar sig det, det finns ändå inga anledning att skänka pengar för ett sådant ändamål. Så det faller på den lilla minoritet av rika människor som helt och fullt är förmögna att våga tänka öppet och fritt att ge stöd åt det här arbetet. Men ja, folk som Elon kan mycket väl komma att skämmas om ett årtionde eller två. För att de inte gjorde mer tidigare. Men vi jobbar på det.”

Hur säker är du på att vi kommer att kunna kontrollera åldrandet 2029, som du tidigare förutspått? Och när du tror du att den första vågen av behandlingar kommer till den breda marknaden (viktigt, eftersom jag tror det är då investeringar och stöd kan komma att stiga enormt)?

Aubrey de Grey: ”Jag tror att det dröjer ytterligare ett antal år, men bara på grund av brist på pengar. Men jag håller inte med om det du säger om marknaden. Vändpunkten kommer när resultat för studier av möss övertygar en kritisk massa av mina surkartar till kollegor, som vill skydda sitt anseende, att föryngring faktiskt kommer att fungera. Då kommer de att våga säga det öppet. Jag tror att det kommer att ske inom fem år eller så.”

Vad menar du när du talar om ”livsförlängningens flykthastighet” (”longevity escape velocity” eller ”lev”)?

Aubrey de Grey: ”Den första generationens föryngringsterapier kommer inte att vara perfekta. De kommer mestadels fylla igen hålen som evolutionen lämnat i vår inbyggda verkstad, men inte till 100 procent. (För enkelhetens skull kan vi säga att terapierna tar hand om de enkla skadorna men lämnar de svåra skadorna därhän). Det finns inget som hindrar oss från att applicera de terapierna varje år, eller vart 30:e år. Men eftersom de inte är kompletta så kommer vi förr eller senare att återvända till samma biologiska ålder (det vill säga, vi kommer att återfå samma kvantitet av skador) som vi hade före vi använde terapierna. Problemet är bara att vid det laget så kan den stora majoriteten av skadorna klassas som svåra skador”.

”Alltså, enda möjligheten att föryngra de människorna är om vi förbättrat terapierna. Och detta fortsätter naturligtvis vara sant till den dag terapierna är 100 procent kompletta, vilket förmodligen aldrig kommer att hända. Därav nödvändigheten att hela tiden ta sig närmre och närmre det förmodligen ouppnåeliga målet. Lev är helt enkelt den fart vi behöver hålla för att kunna hålla oss ett steg före problemet.”

”Den goda nyheten är att lev inte behöver hålla lika hög fart i takt med att tiden passerar: ju bättre terapierna blir, desto längre tid tar det för de fortfarande-för-svåra skadorna att bli så överväldigande att de gör oss sjuka.”

Hur stor är Aubrey de Greys förmögenhet och varifrån fick han pengarna för att personligen finansiera Sens-forskning?

Aubrey de Grey: ”Just nu (2016) är min förmögenhet omkring 2 miljoner dollar, varav bara en liten del är disponibel. 2001 ärvde jag omkring 16,5 miljoner dollar av min mor. Omkring 13 miljoner dollar skänkte jag till Sens. Av det som återstod spendrade jag det mesta på det hus jag äger i Santa Cruz (Kalifornien).”

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer