Grafik Jonas Askergren, collage Ny Teknik. Foto: Science Photo Library/TT

Expert om biovapen: Stridsmedlen är bra på att skapa skräck

2022-04-04 06:00  

Kriget i Ukraina har fått frågan om kemiska och biologiska vapen att bli aktuell igen. De är förbjudna – men hotet i sig själv är bara det ett vapen.

Ania Obminska

Den 15 mars skrev det brittiska utrikesdepartementet på Twitter att “Ryska anklagelser om att Ukraina ämnar använda kemiska och biologiska vapen fortsätter att komma. Vi har inte sett några bevis som stöder dessa anklagelser.”

Ett möjligt syfte från Rysslands sida tros vara att landet planerar anfall med kemiska vapen och vill använda anklagelserna som förevändning för en egen attack, i en så kallad “falsk flagg”-operation.

Det här är bara ett exempel på hur kriget i Ukraina har fått frågan om kemiska och biologiska vapen att hamna i fokus. Men vad är det egentligen för stridsmedel vi talar om här, och vad kan vi veta om hur mycket av dessa det finns?

Läs mer: Här är de kärnvapen världen pratar om

Ny Teknik har intervjuat två experter för att försöka reda ut detta. Det är:

  • Per Wikström, expert på biologiska vapen, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI
  • Erik Lindeman, läkare på Giftinformationscentralen.

Vad är kemiska och biologiska vapen?

Enkelt förklarat är kemiska vapen, även kallade C-stridsmedel, vapen som innehåller kemiska ämnen som dödar eller skadar genom förgiftning. Biologiska vapen är baserade på mikroorganismer, som bakterier och virus, samt toxiner. Både kemiska och biologiska vapen räknas som massförstörelsevapen.

Per Wikström, expert på biologiska vapen på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Foto: Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI

–  Egentligen är det inte de biologiska ämnena i sig som är ett vapen, utan det är när de sprids på ett visst sätt, om en vapenbärare är inblandad, som de räknas som ett biologiskt vapen. Annars räknas det som ett biologiskt ämne, förklarar Per Wikström på FOI.

Hur har kemiska och biologiska vapen använts?

Syftet med kemiska vapen har varit att förgifta, fördröja och förhindra, enligt FOI. När enskilda har förgiftats har det påverkat diplomati och utrikespolitik. 

– Kemiska vapen har använts sedan bronsåldern, när man doppade pilspetsar i olika växtgifter. Man visste om att det fanns giftiga kemikalier redan då och man har även tänt eldar för att röka ut folk i exempelvis grottor, vilket man kan se som en enklare form av kemisk krigsföring, säger Erik Lindeman på Giftinformationscentralen. 

Läs mer: Så faktagranskar du bilder och filmklipp om Ukrainakriget

Men det var under första världskriget (1914–1918) som kemvapen skulle komma på bredare front. Det började när Tyskland använde klorgas mot motståndare i skyttegravarna. Klorgas är kraftigt irriterande för ögon och slemhinnor, och kan orsaka andningsbesvär och lungskador. 

– Tyskarna använde klorgas i den första, storskaliga kemvapenattacken våren 1915 i Ypres, Belgien. De ställde upp flera tusen trycksatta burkar med flytande klorgas som de öppnade när vinden låg åt rätt håll, så det åkte iväg som ett gröngult moln mot motståndarsidan. Den här gasen är tyngre än luft, så den ligger och följer marken, och når även den som ligger och gömmer sig i en skyttegrav, berättar Erik Lindeman.

Soldater reparerar en telefonledning under en gasattack under första världskriget (1914–1918). Det var under första världskriget som man för första gången använde kemiska vapen i större skala. Fotografiet är taget i Frankrike. Foto: Science Photo Library/TT

Tiotusentals personer kan ha blivit utsatta för klorgasen och tusentals dog.

Senare skulle man börja använda den färglösa och mycket giftiga gasen fosgen, som beräknas ha orsakat ännu fler människors död.

– Sedan kom senapsgasen, som också skadar luftvägarna men också ger upphov till stora blåsor på huden. Den sätter sig i kläderna och kontaminerar hela områden. Den biter sig fast. Den dödade inte lika många människor under första världskriget som andra gifter, men brukar lyftas fram för att visa på krigets fasor, berättar Erik Lindeman.

Läs mer: Trots kriget – Ukraina exporterar el till Polen

Efter första världskrigets slut kom många av världens länder överens om att inte använda kemiska och biologiska vapen mer. Men under andra världskriget började nazisterna i Tyskland utveckla nästa generations kemiska stridsmedel, de som brukar kallas nervgaser eller nervgifter och som kan vara dödliga även i små mängder. Det är också de här gifterna vi pratar mest om i dag när vi pratar om kemiska stridsmedel.

– Man hade upptäckt de här organiska fosforföreningarna och deras effekt i det tyska läkemedelsföretaget IG Farbens laboratorier. Från början var syftet att använda dessa för att tillverka bekämpningsmedel mot insekter, men nazisterna insåg rätt snabbt att det här var något stort och potent. Då utvecklade man nervgiftet tabun och sedan sarin, som dyker upp om och om igen senare i historien, berättar Erik Lindeman.

Det finns olika generationer av nervgifter, eller organiska fosforföreningar. Sarin och tabun var de tidigaste, och utvecklades alltså i Tyskland. Sedan kom V-serien (V står för ”venomous”, giftig), där VX är den mest kända. VX togs fram ganska snart efter andra världskriget i engelska Porton Down. Det är som en olja och tas effektivt upp av huden.

– Sarin och VX verkar på liknande sätt. De ökar halten av en specifik transmittorsubstans, så hjärtat börjar gå långsammare och det börjar rinna snor, tårar och saliv. Det börjar skumma i munnen som att du stoppat in fem alvedonbrus. Du får sekretioner som du kan kvävas av. Det är massiva effekter, och det är en av anledningarna till att man kan dö av det här, säger Erik Lindeman. 

Giftet påverkar också nervsystemet så man blir svag i musklerna, får epileptiska kramper och slutar andas. 

Den 20 mars 1995 utförde medlemmar av Aum Shinrikyo-sekten en saringasattack i Tokyos tunnelbana. De släppte ut sarinet på fem olika tåg, vilket dödade 13 personer och skadade över 1 100.

2017 dödades den nordkoreanske ledarens halvbror på en flygplats i Malaysia, förgiftad av VX.

En nyare generation nervgifter är novitjok-gruppen. Novitjok, новичок, är ryska för ”nykomling” eller ”novis”. 

Erik Lindeman, läkare på Giftinformationscentralen. Foto: Privat

–  Det dåvarande Sovjetunionen tog fram de här nervgifterna efter att de hade skrivit på konventioner om att inte utveckla eller producera VX eller sarin och så vidare. Novitjok ingick inte i avtalet, plus att det fanns en stor bevakning i världen av prekursorsubstanserna, alltså byggstenarna som behövs för att tillverka de andra nervgifter. Här kunde de använda byggstenar som inte skulle väcka misstankar, berättar Erik Lindeman.

Läs mer: 100 år sedan det första gaskriget

Grafik: Jonas Askergren

Det var först efter att muren föll som det uppdagades vad Sovjetunionen hade hållit på med. Den första kända novitjok-förgiftningen drabbade den ryska ex-spionen Sergej Skripal och hans dotter Julia Skripal, i Salisbury 2018. Giftet hade smetats på dörrhandtag i hemmet, och därmed gjort dem sjuka. Även den ryska politiske aktivisten Aleksej Navalnyj förgiftades med novitjok, 2020, troligtvis via sina underkläder. Alla tre överlevde, tack vare avancerad intensivvård och motgiftsbehandling.

– När det gäller att ha ihjäl någon är det närmast bisarrt att använda sig av kemiska stridsmedel så som Ryssland gjorde mot Navalnyj och Skripal. Det är ju otroligt mycket enklare och billigare att slå någon i huvudet med en stekpanna. Men det handlar nog om att skicka en signal, kanske till alla som försöker mopsa emot Putin. De här stridsmedlen är väldigt bra på att sätta skräck i din fiende, och det är förmodligen en av anledningarna till att man vill ha dem, säger Erik Lindeman.

Det är förbjudet att använda kemiska vapen som stridsmedel, men detta har ändå skett i modern tid, till exempel under Iran-Irakkriget 1980–1988 (Irak använde då senapsgas, tabun och sarin) och av den syriska regimen under inbördeskriget 2013–2018, som ska ha använt klorgas vid cirka 300 tillfällen.

En amerikansk soldat utför sökning av spår av biologiska vapen i Tikrit, Irak, 2003. Foto: Science Photo Library

Per Wikström på FOI säger att ”i princip nästan vilket biologiskt ämne som helst” skulle kunna användas som vapen, men i modern tid har det varit väldigt sällsynt. Ett skäl till detta är att det finns en stark opinion mot biologiska vapen, och att man ser en risk för eskalering om någon använder detta som stridsmedel. Det är också förbjudet att sprida biologiska ämnen för att skada andra.

När Kina och Japan krigade mot varandra i början av 1940-talet gjorde den japanska armén försök på bland annat kinesiska fångar för att se hur fort olika sjukdomar påverkade människor. Japanska flygplan släppte också glasburkar med pestsmittade koppor och risgryn över några kinesiska städer för att, via råttor, sprida pestsmitta i befolkningen.

1984 spred medlemmar i sekten Rajneesh salmonella i salladsbarer i The Dalles, Oregon i USA. Deras syfte var att hindra andra från att rösta så att deras egna kandidater skulle vinna. Det här är det största bioattentatet som har inträffat i USA:s historia sett till antalet insjuknade. Totalt 751 personer blev matförgiftade.

Hösten 2001, det vill säga kort efter terrorattentatet den elfte september, skickade en person i USA mjältbrand i brev i syfte att skada. Mjältbrand kan spridas på naturlig väg, men här kan man prata om det som ett biologiskt vapen. Det orsakade också flera sjukdomsfall och några dödsfall. 

Hur mycket kemiska och biologiska vapen finns det? 

När det gäller kärnvapen är det ganska enkelt att hålla koll på och övervaka världens samlade arsenal. Den har minskat kraftigt sedan Kalla krigets slut och uppgick enligt fredsforskningsinstitutet Sipris årliga rapport från 2021 till ungefär 13 000 stridsspetsar, där Ryssland och USA tillsammans har ungefär 90 procent.

Det är inte lika enkelt att hålla koll på världens kemvapen, och ännu svårare med biologiska vapen. Både kemiska och biologiska vapen kan produceras i laboratorier. 

Testområdet Dugway i Utah, USA. Dugway är testområde för försvar mot biologiska och kemiska vapen. Foto: Rick Bowmer/AP/TT

Det multilaterala fördraget CWC (”kemvapenkonventionen”) från 1997 förbjuder utveckling, produktion, lagring och användning av kemiska vapen. Det är också ett krav att de som har kemiska vapen förstör dessa. Alla världens länder utom Nordkorea, Sydsudan, Egypten och Israel har anslutit sig till CWC.

Albanien, Indien, Irak, Libyen, Syrien, USA, Ryssland och Sydkorea deklarerade kemiska vapenlager när de gick med i CWC. I dag har alla utom USA angett att de är klara med destruktionen av sina deklarerade lager, och USA ska bli klara med förstörelsen senast i september 2023. Ryssland uppger att man avslutade destruktionen av sina deklarerade lager 2017.

– En stat skulle kunna göra kemiska stridsmedel ganska snabbt. De prekursorer, byggstenar, som används är inte så hårt reglerade, utan det är kemikalier som finns inom industrin och som går att få fram ganska lätt om du är en stat. Men det är betydligt svårare för dig och mig, säger Erik Lindeman.

Han betonar dock också att det nog skulle flaggas hos exempelvis den amerikanska underrättelsetjänsten om någon skulle börja beställa in vissa kemikalier som kan användas som prekursorer i större skala. 

– Man har nog rätt bra koll på nya och mindre aktörer, medan ett stort land som Kina eller Ryssland nog kan ta fram kemvapen utan att det märks. Man får bara räkna med att det ingår i deras arsenaler, säger Erik Lindeman.

Militärpersonal i skyddsdräkter och gasmask plastar in bänken där ex-spionen Sergej Skripal och hans dotter Julia hittades medvetslösa efter att ha förgiftats i mars 2018. Foto: Peter Macdiarmid/REX/TT

På den biologiska sidan finns konventioner som säger att biologisk stridsföring och utveckling av biologiska vapen är förbjudet, men det finns ingen verklig övervakningsmekanism. 

–  Det finns förtroendeskapande åtgärder i form av en deklaration som alla medlemsländer i B-vapenkonventionen uppmanas skriva och skicka in varje år, där man bland annat listar vilken forskning man bedriver på området, för att vara transparenta mot övriga medlemmar. Men det är inte så att alla medlemsländer gör det. Det är relativt frivilligt och ingen straffas om de inte gör detta, berättar Per Wikström på FOI. 

Att försöka spåra pågående utveckling av biologiska vapen är knepigt. Det skulle kanske gå att hitta en misstänkt verksamhet med hjälp av satellitbilder om tillverkningen skedde i en storskalig fabrik, men ett mindre laboratorium skulle kunna räcka för att skapa något skadligt, förklarar Per Wikström.

– Det som är svårt med biologiska ämnen är att de präglas så mycket av dubbel användning, och att det sker sjukdomsutbrott bland människor, djur och växter hela tiden. Samma ämnen som sprids naturligt kan användas som biologiska vapen, och det är knöligt att skilja mellan naturliga och avsiktliga utbrott, även om den typen av smittspårning sker, säger han.

Under coronapandemin har det pågått diskussioner om var viruset sars-cov-2 har uppstått. Den vanligaste tesen är att den har “hoppat” från vilda djur på en marknad till människor, och att smittan på så sätt sedan har spritt sig mellan människor. Men en annan teori som också har fått visst utrymme, utan att ha lika stort stöd, är att viruset skulle ha kommit från ett labb. 

– Alla är nog överens om att sars-cov-2 inte har spridits av någon med flit. Men att det har skett en olycka så att smittan har sluppit ut från ett labb kan vara lika sannolikt som att det har spridits till människor via ett vilt djur. Det är väldigt svårt att bevisa vilket som stämmer, säger Per Wikström.

Han menar att biologiska vapen nog bara ses som en möjlig utväg för någon som är väldigt, väldigt pressad, som ett slags sista utväg. Då skulle det också vara tänkbart att sprida biologiska ämnen i ett dolt attentat för att påverka exempelvis djur och växter i ett land negativt, störa livsmedelsproduktionen och därmed skada landets ekonomi.

– Men så vitt vi vet har detta inte skett. Att använda sig av biologiska vapen på ett slagfält mot sina motståndare känns också rätt osannolikt eftersom det inte skulle få någon omedelbar effekt, säger Per Wikström.

Hur kan man ta reda på om kemiska eller biologiska vapen har använts?

För kemiska vapen kan man göra kemisk analys av miljöprover från mark, luft, vatten eller exponerade ytor. Man kan också ta biomedicinska prover från människa, från till exempel urin eller blod. 

Svenska FOI har kapacitet att analysera prover som misstänks innehålla kemiska vapen. FOI:s laboratorium är ett av cirka 25 globalt som är certifierat av organisationen för förbud mot kemiska vapen för analys av kemiska stridsmedel. 

– Om vi tittar på Navalnyj så var det kliniskt sett helt uppenbart att han hade blivit förgiftad. Direkt när han anlände till Tyskland, där han fick vård, kunde man ta prover och se att han inte hade acetylkolinesteras, det enzym som novitjok hämmar. Det var ett kvitto på att han hade blivit förgiftad av något slags nervgiftsliknande substans, och efter några dagar kunde man bekräfta att det var en specifik variant av just novitjok, berättar Erik Lindeman. 

En svårighet rent kliniskt är att det är väldigt ovanligt att människor förgiftas med nervgifter, och att sannolikt ingen läkare i Sverige har behandlat en patient som har drabbats av detta. Vissa symtom kan överlappa med exempelvis ett missbruk, vilket gör att man behöver ha “giftglasögonen” på sig för att ställa rätt diagnos.

–  Så var det med den ryska spionen Aleksandr Litvinenko, som dog efter att ha förgiftats med polonium i sitt kaffe 2006. Han själv var övertygad om att han hade blivit förgiftad, men på sjukhuset trodde de först att han var paranoid och att han hade blivit matförgiftad. Men sedan började han tappa håret, och det kom fram att han var spion. Då föll bitarna på plats, säger Erik Lindeman.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer