Vikingarnas långskepp – skräddarsytt för plundring

2018-12-15 06:00  

Långskeppet var skräddarsytt för vikingarnas plundringsresor. Det kunde segla i grunda vatten så att vikingarna kunde landstiga var som helst och fly illa kvickt.

896 var ett oroligt år i kungadömet Wessex. Liksom många andra dåtida europeiska riken härjades dess kuster av upprepade vikingaräder, och det var svårt att förutsäga var nästa attack skulle äga rum.

Problemet var vikingarnas långskepp. De var snabba och lätta, kunde segla långt uppför floder i de grundaste vatten, och krävde inga hamnar för landstigning.

Men 896 kom Wessex kung Alfred den store på en idé. Han beordrade sina skeppsbyggare att bygga likadana skepp i syfte att etablera Wessex som en sjömakt. Hädanefter skulle vikingarna bekämpas på vattnet innan de hade hunnit landstiga.

Den anglosaxiska krönikan berättar att Alfreds långskepp var dubbelt så stora som vikingarnas och skulle vara bättre i de flesta avseenden. Men det var nog mest önsketänkande.

Senare samma år drabbade nämligen Alfreds flotta samman med sex danska långskepp vid en flodmynning i södra Wessex. Tre av vikingarnas skepp låg på land. Kanske vilade besättningen upp sig, eller letade proviant. Alfreds flotta reagerade snabbt med att blockera danskarnas flyktväg.

Men Wessex nybyggda långskepp var inte lika lättmanövrerade som väntat. De visade sig vara tunga och långsamma. Dessutom var det lågvatten, och eftersom skroven var mer djupgående än vikingarnas, gick Alfreds skepp på grund.

Trots det lyckades Alfreds män haka fast två flyende danska skepp med krokar och slakta deras besättningar. Ett vikingaskepp slank undan, mycket tack vare sin snabbhet och förmåga att segla i grunda vatten. Om vi ska dra någon lärdom av ovanstående episod, skulle det kunna vara att det inte räcker att kopiera något till dess yttre form.

Hur konstruerade vikingarna sina långskepp? Det förblev länge okänt även här i Skandinavien, eftersom vikingarna aldrig dokumenterade hur det gick till. Men i modern tid har vår bild av deras metoder blivit något mindre grumlig. Fynd som Gokstadsskeppet (framgrävt 1880), Osebergsskeppet (framgrävt 1904-1905) ger tillsammans med andra fynd vissa ledtrådar.

Till exempel har det visat sig att skandinaverna alltid använde yxor, inte sågar, när de bearbetade sitt timmer och att den metoden gjorde skeppen lättare och mer hållfasta. Yxan gjorde det enklare att följa träets naturliga linjer, vilket gynnade hållfastheten. Det blev enklare att hugga till smala och lätta brädor, som i sin tur minskade fartygsvikten.

Klinkbygge var en annan viktig detalj. I stället för att fästa borden – de plankor som klär skeppets yttre – invid varandra, föredrog skandinaverna överlappande bord. Klinkbygget tillät lättare spant (invändig stomme), vilket ytterligare sänkte fartygsvikten. Trots det var klinkbyggda skrov tåliga nog att klara tuffa förhållanden till havs.

Vikingaskepp byggdes utifrån och inåt, och utgick från kölen. Före vikingatiden verkar skandinaviska skepp ha saknat kraftiga kölar som kunde stötta upp mast och segel; den uppfinningen verkar ha tillkommit först på 600- eller 700-talet. Det är antagligen därför de första rapporterna av avlägsna vikingaräder dyker upp närmare 700-talets slut: då finns förutsättningarna för långväga seglatser.

Vikingarna hade flera olika skeppstyper av varierande storlek. Men långskeppet verkar de främst ha använt till plundringsräder och krig. Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet återfanns i gravhögar, så de var egentligen avsedda för rituella ändamål. Men studier av Gokstadsskeppet har visat att dess djupgående bara är strax över en meter.

Gokstadsskeppet har plats för 16 åror på vardera sida. Kanske var skeppet därför ungefär i samma storlek som de “sneckor” som nämns i äldre texter. Som i Egil Skallagrimssons saga, där en snecka har tjugo bänkar:

“De kom dit med en tjugobänkad, väl bemannad snecka, som de förut haft i viking.”

I andra änden av spektrumet fanns kungsskeppen, som det berömda Ormen Långe. Enligt Snorre Sturlasson hade det 34 bänkar, vilket ger 68 roddare och en besättning som kanske var över 100 man stark.

Om det var större eller mindre långskepp Alfred den stores flotta mötte 896 förblir okänt. Men det är uppenbart att de danska vikingarnas skepp var mer ändamålsenliga.

I modern tid har det byggts många repliker av gamla vikingaskepp. Redan 1893 byggde norrmännen en kopia av Gokstadsskeppet, som de döpte till Viking och seglade till USA med för att delta i världsutställningen i Chicago. Skeppet står utställt där än i dag.

Den som känner för att inspektera originalet kan annars besöka Vikingskipshuset i Olso, där även Osebergsskeppet står utställt. Eller Vikingeskibsmuseet i Roskilde, där man både hittar gamla vrakfynd och det rekonstruerade skeppet Havhingsten.

 

Reportaget publicerades i Teknikhistoria nr 7 2018.

Vill du prenumerera på Teknikhistoria? Läs mer här.

Följ Teknikhistoria och Ny Teknik på Facebook.

Anton Dilber

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt