Var det här den första signalen från en utomjordisk civilisation?

2022-10-25 07:37  

Fortfarande, 45 år senare, har ingen hittat ett svar som håller för närmare granskning.

Den 15 augusti 1977 fångades en ovanlig signal upp av Ohio State University Radio Observatory, populärt kallat ”Big Ear”. Mer än 45 år senare vet man fortfarande inte med säkerhet vad det var eller var den kom ifrån.

Och man har aldrig lyckats fånga upp signalen igen.

Big Ear ingick i Seti-projektet (Search for extraterrestrial intelligence) som lyssnade efter signaler från utomjordisk intelligens.

Signalen kontrollerades inte manuellt förrän några dagar senare. Men när astronomen Jerry Ehman väl gjorde det tyckte han att den var så uppseendeväckande att han skrev ”Wow!” på utskriften.

Alltsedan dess är signalen känd som ”Wow!-signalen”. Men vad var det och var kom signalen ifrån?

– Jag är övertygad om att Wow!-signalen absolut skulle kunna vara den första signalen från utomjordisk intelligens, sa Ehman själv i en intervju 2019.

Läs mer: De skapade universums kallaste material – med laser

Redan 1959 ställde sig forskare frågan om hur vi kan känna igen signaler från en utomjordisk civilisation om vi skulle fånga upp dem. Det handlade om att ta reda på vilken universell konstant som en sådan signal kunde baseras på, och som alla eventuella civilisationer i universum skulle känna till.

Det mest utbredda grundämnet

Fysikerna Philip Morrison och Giuseppe Cocconi kom fram till att 1420,40575 megahertz var en god kandidat. Det är den naturliga frekvensen för neutralt väte, och därmed något som varje avancerad civilisation borde känna till.

Radiovågor med den här frekvensen har en längd på ungefär 21 centimeter, som kallas för vätelinjen. Den anses vara så universell att den användes som måttstock för människans längd på plaketten på Pioneer 10-sonden.

Problemet är bara att väte med god marginal är det mest utbredda grundämnet i universum – ungefär 75 procent är väte. Därmed kan det också hända att radiovågor på den här frekvensen uppstår på ett helt naturligt sätt.

Big Ear lyssnade på den här frekvensen, men uppdelad i 50 kanaler om 10 kHz vardera, bland annat för att ta hänsyn till rödförskjutning. Det innebär att radiovågor som skickas ut från ett objekt som färdas bort från oss får en minskad frekvens och alltså förskjuts mot rött ljus.

Det motsatta, från ett objekt som närmar sig, kallas blåförskjutning eftersom förskjutningen sker i motsatt riktning med ökad frekvens, alltså mot blått ljus.

År 1977 var processorkraft en tämligen begränsad resurs, och det fanns begränsningar för hur stora datamängder som kunde registreras och hur snabbt data kunde behandlas. Datorn som användes, en IBM 1130, var en modell som introducerades 1965 och var dåtidens billigaste IBM-dator.

Datamängden måste med andra ord hållas nere rejält.

En IBM 1130-dator liknande den som användes för att behandla signalerna från Big Ear. Foto: Wikimedia

Data från Big Ear registrerades i block med en varaktighet på tolv sekunder. Big Ear lyssnade till en signal i tio sekunder och använde sedan två sekunder till att behandla den och skrev därefter ut signalstyrkan på ett papper.

Var 12:e sekund noterades ett tecken som indikerade styrkan i signalen under tidsintervallet, och med 50 kolumner fick man därmed en översikt över signalstyrkan i olika frekvenser som låg nära vätefrekvensen.

Fast lite fel blev det ändå. Bland annat ledde ett skrivfel vid universitetets inköpsavdelning till att man beställde en oscillator som var 0,1 MHz fel, något som måste korrigeras i efterbehandlingen.

Läs mer: Teorin kan uteslutas – forskare allt närmare hemligheten bakom mörk materia

Big Ear var stort – faktiskt hela 103 gånger 33 meter – och möjligheterna att justera radioteleskopet var begränsade. Det kunde inte fritt riktas in mot en specifik del av himlen.

Den enda justeringen var hur högt över horisonten man riktade det.

Varken budskap eller information?

Den längsta sammanhängande tid Big Ear kunde observera en enskild punkt på himlen var därför 72 sekunder.

Det var alltså inte så att Wow!-signalen varade i 72 sekunder, utan det var bara den maximala tidsperiod som man kunde registrera en kontinuerlig signal. En sådan signal skulle också registreras som ökande de första 36 sekunderna, och därefter avtagande de kommande 36 sekunderna – precis som registreringen av Wow!-signalen såg ut.

Wow!-signalen var så vitt man vet inte modulerad. Modulering används för att överföra information med en våg, och den mest sannolika slutsatsen blir därmed att Wow!-signalen inte innehöll något budskap eller någon information.

Men säker kan man inte vara, eftersom Big Ear inte kunde uppfatta en modulering under ett tidsintervall på mindre än 10 sekunder eller mer än 72 sekunder.

Ett färgdiagram av Wow!-signalen ser ut så här. Signalen syns tydligt nere till vänster. Foto: Wikimedia

Signalen uppmättes med hjälp av förhållandet mellan signal och brus där bakgrundsbruset definierades som genomsnittet av de föregående två minuternas nivå. Signalstyrkan definierades som hur många gånger starkare standardavvikelsen var jämfört med det här genomsnittet.

På utskriften markerades en signalstyrka på mellan 0 och 1 som blank, medan en signalstyrka på 1 till 2 angavs som ett ental. Så fortsatte man upp till signalstyrka 10–11, som noterades som A, 11–12 som B och så vidare.

På så vis behövde man bara ett enda tecken för varje 12-sekundersintervall i varje kolumn.

När Wow!-signalen var som starkast nådde den U, alltså hela 30 gånger starkare än bakgrundsbruset.

Signalen hade också en ganska smal bandbredd. Om den hade varit utspridd över ett större frekvensområde skulle man ha fått utslag även i de angränsande kolumnerna, men det fick man inte.

Så vad kunde det vara?

En del av problemet med att ta reda på vad som gav upphov till Wow!-signalen är att man inte säkert vet var den kom ifrån. Och anledningen till att man inte vet det är att Big Ear hade två antenner som inte pekade mot exakt samma ställe. Det var bara en av antennerna som fångade upp signalen, men datauppgifterna behandlades på ett sådant sätt att man inte kan säga vilken antenn det var.

Man vet däremot ungefär var signalen kom ifrån, men man har ändå aldrig lyckats fånga upp något liknande igen.

Den närmaste synliga stjärnan är Tau Sagittarii i stjärnbilden Skytten.

Härifrån kommer Wow!-signalen. De röda områdena har gjorts bredare än vad de egentligen är, för tydlighetens skull. Foto: The Center for Planetary Science

Under årens lopp har det gjorts många försök att hitta både signalen och en förklaring till var den kom ifrån och vad som gav upphov till den, men ännu i dag, 45 år senare, har man fortfarande inte kommit närmare en lösning.

Allt större och känsligare radioteleskop har undersökt de aktuella områdena av himlen, utan att hitta något. Senast under 1994–95 med Very Large Array i New Mexico och under 1999 med Mount Pleasant Radio Observatory i Tasmanien.

Båda dessa är mycket känsligare än Big Ear, men man hittade ändå ingenting.

Det har spekulerats i att signalen kan ha sitt upphov i vågor från jorden som reflekterades av rymdskrot i vårt eget solsystem, men den teorin har de flesta nu förkastat. Frekvensen är skyddad och öronmärkt för radioobservationer, och även om den ibland används olovandes händer det inte så ofta att det skulle vara en förklaring värd att beakta.

Två forskare i Florida kunde 2017 presentera en möjlig förklaring. De kunde bevisa att två på den tiden okända kometer befann sig inte så långt från den punkt på himlen som Big Ear pekade mot, vid den aktuella tidpunkten. Kometerna omges av ett tunt moln av väte, och forskarna menar att detta kunde ha orsakat signalen.

Men även den teorin har sedermera förkastats.

Kometerna befann sig faktiskt inte inom det angivna området, och dessutom strålar kometer inte kraftigt nog i det aktuella frekvensområdet. Teorin gav inte heller någon förklaring till varför en sådan komet skulle registreras av den ena antennen men inte av den andra.

Wow!-signalen från 1977 är fortfarande den hittills bästa kandidaten till en radiosignal från en utomjordisk civilisation, skrev journalisten Becky Ferreira i en artikel i Vice 2014. Detta trots att signalen som sagt sannolikt inte innehöll någon information i sig själv.

 

Artikeln publicerades först i Tekniks Ukeblad, och görs tillgänglig för Ny Tekniks läsare genom ett samarbete mellan tidningarna.

Are Thunes Samsonsen/TU

Mer om: Rymden

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt