Vad hände med Sveriges stora beredskapslager?

2020-06-13 06:00  

TEKNIKHISTORIA. För inte så länge sedan hade Sverige stora beredskapslager med mat, läkemedel och andra förnödenheter i händelse av krig eller annan kris. I början av 2000-talet avvecklades det sista. Skyddsmasker och spannmål såldes eller brändes. Vad var det som hände?

Bakom ett högt stängsel i Svenljunga ligger tio anspråkslösa röda lagerbyggnader på rad. På samma gata finns också ett åkeri och en billackering. Det hade kunnat vara vilket industriområde som helst, men under många decennier var innehållet i de röda lagerbyggnaderna topphemligt och tätt förknippat med rikets säkerhet. Bara några enstaka personer i hela landet visste vad som egentligen försiggick här. En av dem var Frank Johansson.

– Vi var två anställda, det var jag och en kollega. Man kände sig verkligen behövd. Det var ett väldigt spännande arbete, men hemligt. Det var det enda som var nackdelen kanske, att man aldrig fick prata om det, säger Frank Johansson.

I förrådsbyn i Svenljunga beredskapslagrades textil, garn och sytråd. Tanken var att kunna sy uniformer till bland annat poliser och sjuk- vårdspersonal. Foto: WIKIMEDIA, ÖCB, FÖRSVARSMUSEUM BODEN

De tio lagerbyggnaderna i Svenljunga i Västergötland fungerade som beredskapslager. Det var en del av totalförsvaret, den verksamhet som behövs i samband med krig. År 1974 stod lokalerna färdiga och fokus låg på att lagra material till industrin. Här fanns tyger och sytråd som skulle användas för att sy uniformer till militärer, sjukvårdspersonal och poliser vid ett krigsutbrott. Här fanns också syntetgummi och plast som skulle användas vid däcktillverkning. Andra viktiga beredskapsvaror var läkemedel och sjukvårdsmaterial som gipsbindor och engångshandskar. Här fanns även socker, jäst, torrmjölk och salt. Det var inte lite salt. Det var åtta miljoner kilo – ungefär ett kilo per invånare.

Fyllda med torrmjölk

Man kallade det för en förrådsby, och förrådsbyn i Svenljunga var en av åtta i landet. Varje förrådsby hade två fast anställda som tog emot dagliga leveranser och ansvarade för att kontrollera varornas kvalitet och bäst före-datum. I Svenljunga var Frank Johansson lageransvarig.

– Vi skötte anläggningen och hanteringen av varorna. Acetylsalicylsyran kom exempelvis från England, den fick vi ta prover på och skicka på analys för att kontrollera kvaliteten. Två av tio hus var fyllda med torrmjölk som såldes och byttes ut med jämna mellanrum, säger Frank Johansson.

I andra beredskapslager lagrades också något som i allra högsta grad hade kunnat komma till användning i samband med coronavirusutbrottet. Här fanns nämligen sjukvårdsmaterial i form av bland annat skyddsmasker. Sammanlagt handlade det om 7,3 miljoner skyddsmasker. Så vart tog de vägen?

Den statliga beredskapslagringen har många år på nacken. De åtta förrådsbyarna var långt ifrån först ut. I stället byggdes de första beredskapslagren redan under första världskriget och då låg fokus helt och hållet på mat. Att det blev så var ingen slump. År 1917 drabbades Sverige av svår livsmedelsbrist. Det uppstod hungerkravaller i flera städer och staten fick hård kritik. Vi hade börjat förlita oss på importerade matvaror, men när gränserna stängdes i samband med kriget slutade varorna från utlandet att komma. Lösningen blev att omgående skaffa lokaler för lagring av spannmål och kött inför den kommande vintern för att på sätt undvika hungersnöd. Det blev startskottet för den statliga beredskapslagringen.

Läs mer: När andra världskriget kom till Vassijaure

I skånska Åstorp och på ytterligare sju orter i landet byggdes så kallade skyskrapslager för lagring av spannmål. Snart diskuterades också formerna för ett statligt reservlager för importvaror. Framför allt handlade det om att beredskapslagra foder, gödsel, bekämpningsmedel och annat som behövdes för att på så sätt säkra jordbruket.

– Principen var att lagra varor med högst näringsvärde per krona och då blir det gärna spannmål. Det är den billigaste produkten för att få i oss kalorier. Vi som är friska klarar en ensidig kost under en längre period utan större problem. Spannmål går dessutom att lagra länge utan att behöva bytas ut, säger Harald Svensson, före detta stabschef och chefsekonom vid Jordbruksverket.

Tonvis med varor

Nästa gång det blev krig var den svenska staten bättre rustad. Man införde också ransonering för att motverka prishöjningar och för att säkerställa att mindre bemedlade inte blev utan mat. För att få köpa exempelvis kaffe, matfett och kött krävdes ransoneringskuponger. När andra världskriget sedan övergick i fred 1945 fortsatte man att bygga beredskapslager. Staten köpte ett 15-tal lagerhus i trä i norra Sverige där man lagrade brödsäd, ärtor, socker och risgryn. Ytterligare 25–30 lagerhus upprättades i de södra delarna av landet. Att sprida ut lagerlokalerna geografiskt var av yttersta vikt. På så sätt såg man till att hela befolkningen fick mat om vägar och järnvägar skulle bli obrukbara. Genom att sprida ut varorna spred man också riskerna. Man var rädda för angrepp från fienden, men också stölder och bränder.

Ransoneringskort. Totalförsvaret såg både beredskaps- lagring och ransone- ring som viktiga verktyg i krigstid.

Listan på varor utökades successivt. Snart förvarades även köttkonserver, torrjäst och torrmjölk i beredskapslagren. Ett enda lagerhus kunde innehålla tonvis med varor och arbetet var tungt. I början lagrades maten i stora 80-kilossäckar som släpades in för hand. Uttrycket ”samla i ladorna” förklarar ganska bra vad det var frågan om. Senare byggdes dock lagerhus i betong som kunde skötas med gaffeltruckar.

– Även om Sverige inte var direkt inblandat i första eller andra världskriget drabbades vi av handelsstörningar. Vår alliansfrihet var en viktig utgångspunkt för totalförsvaret, i händelse av krig får vi klara oss själva. Då behövde vi vara redo för det, säger Jenny Ingemarsdotter, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Särskilt under kalla kriget växte mängden beredskapslager ordentligt. Nu hade man inte längre bara fokus på mat och jordbruksvaror. I samma veva blev lagerarbetet genast mer komplicerat.

”Vad man gjorde hölls hemligt”

De åtta förrådsbyarna tog form under 1960- och 70-talen. Här förvarades allt från läkemedel och febertermometrar till kemikalier för rening av dricksvatten. Listorna över nödvändiga varor växte ständigt. 

Förutom att lagra viktiga varor skulle några av förrådsbyarna också fungera som skuggfabriker. Staten hade köpt gamla maskiner som kunde användas för krigsproduktion. I en av förrådsbyarna var man redo att börja tillverka batterier, och förrådsbyn i Svenljunga hade en särskilt viktig funktion. En av de tio röda lagerbyggnaderna var preparerad för läkemedelstillverkning. Här lagrades viktiga substanser som inte tillverkades i Sverige, och med hjälp av diverse maskiner var planen att börja producera piller av olika slag. Extra viktiga läkemedel, som antibiotika och insulin, lagrades också i färdig form redo att användas direkt. För att säkerställa att det skulle finnas tillräckligt med personal var fyra personer krigsplacerade i Svenljunga. I händelse av krig skulle alltså personalstyrkan förstärkas med ytterligare fyra personer. I en av lagerbyggnaderna stod fyra sängar bäddade och klara.

Läs mer: Kustartilleriets kalla kriget-kanoner

Förrådsbyarna organiserades av Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF, som senare bytte namn till Överstyrelsen för civil beredskap, ÖCB. Förutom förrådsbyarna hade man också en stor mängd fristående lagerbyggnader runt om i landet. Som mest jobbade drygt 300 personer för myndigheten. Förutom lagerarbetare fanns här analytiker och specialister som höll kontakten med olika sektorer för att kartlägga behoven. Mycket lite av verksamheten finns dokumenterad i offentliga dokument. Bara någon enstaka budgetpost skymtar förbi i papperen från den här tiden. Några kartor och verksamhetsbeskrivningar kommer inte på fråga.

– Vad man gjorde och var någonstans hölls hemligt. Även om man var 300 personer och man kanske fikade tillsammans med dem som jobbade i samma korridor så visste man inte riktigt vad de andra gjorde och man frågade inte heller. Det var så det skulle vara. Alla skötte varsin tårtbit och några få hade lite mer övergripande koll, säger Jan-Olof Olsson, handläggare inom försörjningsberedskap på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

500 beredskapslager

Som mest fanns cirka 500 beredskapslager i landet. Vissa var mycket små, andra desto större. Somliga låg i anslutning till hamnar och tågstationer. Många låg också långt ut på landsbygden. Till och med kontanter i form av sedlar och mynt beredskapslagrades.

Även olja, men dessa lager var egentligen inte en del av beredskapslagringen. I stället sågs de som ett sätt att skydda mot störningar på världsmarknaden, även i fredstid. Oljan lagrades direkt i stora bergrum under grundvattennivån, en metod som blev internationellt uppmärksammad som ”den svenska metoden”.

I anslutning till några lager fanns heltidsanställda som ansvarade för att kontrollera varornas kvalitet och omsätta dem innan de blev för gamla. Desto vanligare var det dock med tillsynsmän som åkte runt och mätte temperaturer och undersökte om varorna drabbats av skadedjursangrepp.

Med jämna mellanrum provbakades ”krislimpor” på säden. Man samarbetade också med näringslivet. Varor som snabbt tappade i kvalitet beredskapslagrades på plats hos respektive företag. Det gällde till exempel orostat kaffe som förvarades hos bland annat Löfbergs Lila i Karlstad och byttes ut varje halvår. Det hela låter kanske ganska enkelt. Det var det inte.

– Att hålla lager är komplext. Staten lagrade till exempel stora mängder specialkemikalier för pappers- och tidningsindustrin, men det kommer nya produkter hela tiden och helt plötsligt är grejerna inaktuella. Detsamma gäller komponenter för fordonsindustrin eller inom ståltillverkning. Även om man har bra kontakter med industrin är det svårt att hänga med, säger Jan-Olof Olsson. 

I slutet av 1990-talet gick beredskapseran mot sitt slut. Sverige hade precis gått med i EU och regeringen bedömde säkerhetsläget så stabilt att beredskapslagringen inte längre behövdes. Efter Berlinmurens fall fanns en stark framtidstro. Krig och beredskapslager ansågs omodernt. Nu skulle man i stället förlita sig på det fria varuflödet inom EU. Redan tidigt 2000-tal skulle alla lager vara tömda, med bara några enstaka undantag. Man behöll exempelvis vissa lager för sjukvårdens behov. I och med det avslutades en nästan hundraårig era.

Läs mer: Översvämningen tog 1 876 människors liv – blev starten för enormt projekt

Nedmonteringsbeslutet vållade ingen vidare uppståndelse och det fanns en bred politisk samsyn. Överstyrelsen för civil beredskap lades ner. Enstaka delar övertogs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, men det mesta avvecklades helt.

Varorna i Sveriges alla lager såldes. Sammanlagt handlade det om 690 000 ton. Regeringen bedömde att det skulle ta fem eller tio år att bygga upp beredskapslagren igen om så skulle krävas.

Förrådsbyn i Svenljunga testades aldrig i skarpt läge och man behövde inte starta någon skuggfabrikstillverkning av läkemedel. I stället påbörjades ett jättearbete med att sälja ut varorna.

En del var enkelt. Saltet, till exempel. När byggnaderna togs i bruk 1976 lagrades åtta miljoner kilo salt fördelat på 50-kilossäckar. Där låg exakt samma säckar kvar ända tills avvecklingen. Då köpte Akzo Nobel tillbaka saltet. Sjukvårdsmateriel såldes eller skänktes som bistånd till bland annat Baltikum.

– Runt om i landet fick en del varor kastas eftersom det inte längre fanns någon marknad för dem. En del av de totalt 7,3 miljoner skyddsmaskerna var till exempel som nya och kunde användas direkt, men en del brändes eftersom bäst före-datum passerat. Även om en del fick kastas hade priset ökat på de flesta av varorna. Det hela var alltså en ekonomiskt bra affär för staten.

De tio röda lagerbyggnaderna i Svenljunga står fortfarande kvar. Än i dag används de som lagerlokaler, men inte längre i statens regi.

Riskerar att göra oss sårbara

Numera är den svenska beredskapen jämförelsevis låg och varuflödena bygger i stor utsträckning på just in time-konceptet, vilket innebär att varken matbutiker eller sjukhus har några större lager med produkter. I stället är tanken att man ska göra en ny beställning så snart något tar slut. Det riskerar att göra oss sårbara, något som också blivit väldigt tydligt i samband med coronavirusutbrottet.

I dag vilar beredskapsansvaret till stor del på medborgarna. Olika myndigheter ansvarar för att säkerställa sina försörjningskedjor, men svenskarna förväntas ha egna förråd av mat, vatten och andra förnödenheter. I minst tre dygn ska vi klara en eventuell kris utan inblandning från myndigheterna. Förutom livsmedel handlar det om värmekällor och annat som behövs för att kunna laga mat och hålla oss varma i händelse av strömavbrott. Det kallas för hemberedskap.

Särskilt de senaste månaderna har allt fler röster höjts för att återinföra beredskapslager. Riktigt så enkelt är det dock inte. I alla fall inte enligt Harald Svensson, före detta stabschef och chefsekonom vid Jordbruksverket. Han tycker att åtminstone livsmedelslagren har fått ett lite väl romantiskt skimmer på sistone.

– Värdet på varorna i livsmedelslagren uppgick till uppemot 1,5 miljard kronor i dagens penningvärde. Det låter mycket, men samhällets mat kostar 250 miljarder kronor om året. Det är många som säger att vi skulle lösa kriser bättre om vi bara hade behållit våra livsmedelslager, men riktigt så enkelt är det inte. Lösningen hade bara varat för en kort period. Huvuddelen av maten vi äter måste komma från löpande produktion eller import, säger Harald Svensson.

Klart är i alla fall att de fria varuflödena för exempelvis sjukvårdsmateriel inte har fungerat som planerat den här våren. Redan för ett par år sedan framhöll försvarsberedningen att det ska finnas någon form av lagerhållning för att förse både försvaret och civilbefolkningen med förnödenheter om så krävs.

I flera statliga utredningar går man just nu till botten med hur försörjningsberedskapen ska se ut i framtiden. Inte minst frågan om sjukvårdsmateriel har hamnat i strålkastarljuset i och med den akuta bristen på skyddsmasker.

– Jag tror inte att man kommer att kopiera det gamla systemet med förrådsbyar, men någon typ av beredskapslager kommer att behövas i framtiden för att säkerställa tillgången på vissa kritiska varor som det riskerar att bli brist på. Exakt hur det här kommer att ske och med vilka metoder, det blir jättespännande att se de närmaste åren, säger Jenny Ingemarsdotter.

FAKTA: Den hemliga historien

Eftersom den svenska beredskapslagringen till stor del varit hemligstämplad finns överlag mycket lite skrivet i ämnet. Människor som bodde grannar med stora lager hade ingen aning om vad som pågick i lokalerna. För den nyfikne finns ändå några skrifter att läsa. Här listas några exempel:

Skriften Mat för miljoner av Sigvard Mauritzon (Jordbruksverket, 2002). Kan beställas från Jordbruksverkets webbplats och kostar 34 kronor inklusive frakt.

Rapporten Beredskapslagring – en kunskapsöversikt om beredskapslagring som ett verktyg för ökad försörjningsberedskap i Sverige av Ann-Sofie Stenérus Dover, Anders Odell, Per Larsson och Johan Lindgren (Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019). Finns att ladda ner som pdf från FOI:s webbplats.

Rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 (Försvarsdepartementet, ds 2017:66). Finns att ladda ner som pdf från Regeringskansliets webbplats.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se 

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram

Anna Liljemalm

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt