Tyskarnas stora skräck: Stalinorgeln och ”dödens ljud”

2020-08-02 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Först hördes det nästan musikaliska ylande skriet, som om dussintals kyrkorglar kom flygande genom luften. Sedan exploderade allt runt omkring i ett obeskrivligt inferno inom loppet av några sekunder. Stalinorgeln blev snabbt tyska arméns skräck.

"Man kanske trodde att man redan visste, hur det kändes att höra döden närma sig. Men Stalinorgeln omdefinierade den känslan". Orden brukar tillskrivas en okänd tysk soldat, som stred på östfronten under andra världskriget. De karakteristiskt ylande raketerna, utvecklade av det sovjetiska Readriftsforskningsinstitutet (RNII), var ursprungligen tänkta att avfyras från flygplan. Men när de testades skarpt i sovjet-japanska gränskriget 1939, visade sig de enkla projektilerna ha alltför dålig träffsäkerhet för luftstrider.

Flera rakter i snabb följd

Artilleriledningen såg dock deras potential för ytbombning av stora truppkoncentrationer, där precisionen inte har samma betydelse. RNII:s ingenjörer skickades tillbaka till ritbordet med order att konstruera en avfyrningsramp, från vilken man kunde skjuta i väg många raketer i snabb följd. Snart hade man också utvecklat förbättrade 82- och 132-millimetersraketer, där de sistnämnda bar nästan fem kilo sprängämne. Bränslet bestod huvudsakligen av bomullskrut och nitroglycerin.

De första prototyperna monterades på enkla civila lastbilar från ZIS (Zavod Imena Stalina, ungefär ”Stalinverken”). Bilarna försågs med stålplattor som kunde fällas ner och skydda fönstren. På det viset kunde man skjuta i lastbilens längdriktning, över förarhytten. De nya ”raketlastbilarna” var så hemliga att de inledningsvis inte anförtroddes åt Röda armén, utan åt en specialenhet som säkerhetstjänsten NKVD satte upp för ändamålet. De sekretessklassade tekniska benämningarna på det nya vapensystemet var BM-8 respektive BM-13, beroende på raketkaliber.

Omedelbar massproduktion

När Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 hade bara 40 exemplar tillverkats, och de låg ännu i testfas. Men de togs i bruk redan månaden därpå, när sju BM-8 sattes in mot tyska trupper som ockuperat den vitryska staden Orsja. En vrålande raketstorm slog ut både stridsvagnar och trossfordon i mängder, och tvingade de överlevande tyskarna att fly staden hals över huvud.

Stalinorglar på rad i Karpaterna 1944. Foto: REX

Framgången utlysta omedelbar massproduktion av det ännu experimentella vapensystemet, som kunde byggas snabbt och billigt i improviserade fabriker. Josef Stalin beordrade upprättandet av nya artilleriregementen och mörsarbataljoner med raketbestyckade ZIS-lastbilar, och redan vid årets slut hade Röda armén över 500 stycken i fält.

Precisionen var fortfarande klart sämre än hos konventionellt artilleri. Men ett batteri om fyra BM-13, med 16 avfyrningsskenor vardera, kunde sprida 4,35 ton sprängämne över en målzon på under tio sekunder. För att uppnå samma effekt med vanliga artilleripjäser, som dessutom var betydligt dyrare och tog längre tid att förflytta, hade man behövt över 50 stycken.

"Tyskarna fruktade och hatade Stalinorgeln"

De tyska soldaterna lärde sig snabbt att frukta och hata det nya vapnet. Att deras hela omgivning plötsligt kunde förvandlas till ett inferno av explosioner var förstås illa nog. Därtill kom det blodisande ylandet av dussintals raketer i luften, som spred panik och bidrog med en form av psykologisk krigföring. Ljudet, i kombination med avfyrningsrampens utseende, inspirerade tyskarna till öknamnet Stalinorgel.

Sovjetiska soldater monterar raketer på en BM-13. Foto: TT

De sovjetiska artilleristerna själva föredrog att kalla sina raketvapen för Katiusja, efter en populär krigssång om en kvinna med samma namn, som längtar efter att hennes älskare ska komma hem från fronten.

Spelade nyckelroll ända till krigsslutet

Under hela kriget tillverkades över 10000 Katiusjas. Från 1942 och framåt monterades de allt oftare på amerikanska lastbilar som Sovjet fått genom Lend-Lease-avtalet, och den sexhjulsdrivna Studebaker US6 blev snart den vanligaste plattformen tack vare sina goda terrängegenskaper.

“Till riksdagshuset!” står det på raketen under attacken mot Berlin i april 1945. Foto: TT

Efterhand som den sovjetiska krigsindustrins kapacitet byggdes upp, avtog tillverkningen av Katiusja till förmån för mer sofistikerade artillerisystem. Men de enkla raketlastbilarna fortsatte spela en nyckelroll på östfronten ända till krigsslutet, och i april 1945 hördes Stalinorgelns skrämmande musik på Berlins gator.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

 

Tommy Harnesk

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt