Tyska slagskeppet blev havets fasa

2020-08-16 06:00  

TEKNIKHISTORIA. När första världskriget bröt ut 1914 stängdes den tyska slagkryssaren SMS Goeben plötsligt in i Medelhavet, omringad av de brittiska och franska flottorna.

I perioden före första världskriget rustade hela Europa. Det var en militariserad tid där stormakterna satte stor prestige i att ha den mäktigaste armén och flottan.

Och i det sistnämnda fallet kunde ingen nation mäta sig med Storbritannien.

Men även om det var omöjligt för britternas stora konkurrent, det tyska kejsardömet, att vinna med antal skepp, kunde de åtminstone försöka vinna genom att ha störst eldkraft. Därför byggdes slagkryssaren SMS Goeben.

Den 28 mars 1911 ångade Goeben för första gången ut från sin torrdocka i Hamburg, och redan i oktober 1912 fick den tyska flottan tillfälle att visa vad skeppet gick för. Krig hade brutit ut på Balkan. Bulgarien, Serbien och Montenegro hade angripit Osmanska riket, Tysklands allierade. SMS Goeben var ett så pass stort och kraftfullt skepp att det på egen hand skulle kunna sänka hela Balkanflottan. Det fanns inga kanoner i de tre balkanrikena som kunde penetrera hennes tjocka pansar, och fienden lärde sig därför snabbt att hålla sig på behörigt avstånd.

Kanoner med lång räckvidd

Goebens kanoner nådde 20 kilometer inåt land, och hon ägnade därför dagarna åt att obehindrat bombardera försvarslösa strategiska mål. Men turkarna förlorade trots Goebens effektiva understöd. I maj 1913 slöts fred mellan de två sidorna. Kejserliga Marinen beslutade sig dock för att låta SMS Goeben stanna kvar i Medelhavet på grund av den oroliga situationen på Balkan.

29 juni 1913 bryter andra Balkankriget ut. Den 23 oktober tar konteramiral Wilhelm Souchon över befälet över SMS Goeben och hon återgår till att tillintetgöra allt i sin väg.

Nästan exakt ett år senare, den 28 juni 1914, skjuts ärkehertig Franz Ferdinand till döds av anarkisten Gavrilo Princip, och kort därefter bryter det första världskriget ut. Souchon sitter nu i en rävsax. Han behöver ta sitt skepp till Tyskland för att försvara fäderneslandet, men mellan honom och Tyskland ligger de brittiska och franska flottorna. Britterna hade hela 25 skepp som var nästan lika kraftfulla som SMS Goeben. Souchon kunde kanske ha vunnit enskilda strider en mot en. Men i ett större sjöslag hade han ingen chans.

Kejserliga Marinen var överens med Souchon om att det var orealistiskt att försöka ånga tillbaka till Tyskland. Men det var lika mycket en dödsdom att stanna i Medelhavet.

Turkarna hade lösning

Snart kom turkarna med lösningen. De hade förklarat sig neutrala, och krigsminister Enver Pascha erbjöd därför Tyskland alternativet att sälja Goeben till Turkiet för en symbolisk summa. Efter kriget skulle ägandet återgå till Tyskland, och för turkarna skulle det vara en välkommen prestigevinst att tillfälligt äga ett av världens mäktigaste krigsskepp. Tyskland förväntade sig att kriget snart skulle vara överstökat och ville ogärna förlora nationens ögonsten. Det var därför ett enkelt beslut.

Wilhelm Souchon (mitten) och hans män flankeras av två turkiska officerare ombord på skeppet.

Ordern radiotelegraferades till Souchon, och den 16 augusti steg Enver Pascha och turkarna ombord med en liten delegation. Fezar delades ut till besättningen. Samtliga 1 053 man stod i rader på däck i givakt och gjorde honnör för det tyska imperiets flagga. En visselpipa ljöd. Flaggan halades. Den osmanska hissades i dess ställe. Visselpipan ljöd igen. Besättningen tog nu av sig sina tyska uniformsmössor och satte på sig sina osmanska fezar. De gjorde ännu en gång honnör. Den här gången till den osmanska flaggan. De var nu sjömän i den osmanska flottan på ett skepp som döpts om till Yavuz Sultan Selim, och Souchon hade utnämnts till överbefälhavare för den osmanska flottan.

Läs mer: Så blev svenska oljeriggen världsstandard

Efter att det skålats och skakats hand lämnade turkarna skeppet och besättningsmännen bytte tillbaka till sina tyska uniformsmössor. Skeppet skulle fortsätta att skötas som tidigare.

Souchon ser nu sin chans att försöka dra in turkarna i kriget. Trots turkiska protester tar han varje chans han får att jaga och sänka alla ryska skepp han kommer åt. Den 29 oktober 1914 börjar han bombardera hamnstaden Sevastopol, en öppen krigshandling. Ännu en gång tillintetgör slagkryssaren allt i sin väg.

Ryssarna förklarar krig

Ryssarna svarar med att förklara krig den 1 november och sätter in allt de har för att sänka Yavuz Sultan Selim. Inledningsvis går det bra för Souchon och ryssarna lider svåra förluster. Men den 18 november lyckas ryssarna tränga in Yavuz utanför Trabzon. För att undkomma tvingas slagkryssaren ånga gatlopp mellan de ryska skeppen. Hon blir träffad i sidan och explosionen dödar 13 kanonbesättningsmän, skeppets första dödsoffer i strid. Skorstenen träffades också och det tjocka skrovet fick två stora bucklor.

Det skrämde Souchon. Yavuz var visserligen ett mäktigt krigsskepp, men det var inte klokt att utsätta henne för så här stora risker. Skeppets främsta värde låg i själva verket i dess närvaro i regionen; att det plötsligt kunde dyka upp var som helst i Svarta havet begränsade rysk manöverförmåga avsevärt. Att förlora henne var ett alldeles för högt pris att betala, och därför förflyttades nu Yavuz till turkiska vatten där hon i stället fick eskortera trupptransporter.

Läs mer: ”Humant halshuggande” i giljotinens guldålder

26 december gick Yavuz på två minor. Den första slet upp ett 50 kvadratmeter stort hål under kommandotornet på styrbords sida. Den andra ett 64 kvadratmeter stort hål babord strax framför huvudbatteriet. 600 ton vatten forsade in och kunde inte pumpas ut. Det fanns ingen risk för att det skulle sänka Yavuz, men för att få henne stridsduglig igen krävdes det reparationer.

Närmaste torrdocka stor nog att hålla henne låg dock i Tyskland. Man fick därför improvisera. Turkarna byggde en kofferdam och lagade hålen med betong. Yavuz var nu tyngre och inte lika manövrerbar som tidigare, men hon var i alla fall redo för strid.

Den 25 april 1915 landsteg de allierade på Gallipoli understödda av den brittiska flottan. Turkarna beslutade sig för att hålla Yavuz på avstånd, men de monterade loss hennes kanoner och använde dem på land. Yavuz fick ligga naken i en skyddad vik med gapande tomma hål. Dygnet runt smulade Yavuzs 34 hårt arbetande kanoner sedan sönder de brittiska trupperna. Kanonbesättningarna tjänstgjorde i skift för att kunna göra så stor skada som möjligt, och britterna pressades tillbaka. Skeppet kunde fira ännu en triumf.

Stort behov av underhåll

Kanonerna monterades på igen. Nästa uppdrag blev nu att eskortera skepp med förnödenheter till de hårt pressade trupperna på den ryska fronten. Kriget gick dåligt. 1916 föll Armenien. Sommaren 1917 nådde ryssarna Erzincan. Slutet var till synes nära för osmanerna, och i takt med ryska militära framgångar på land trängde ryska krigsskepp allt närmare.

Yavuz tvingades kämpa för sitt liv i dueller till havs och hade nu en sliten ångpanna och opålitliga kanoner som var i stort behov av underhåll. Propelleraxeln var i mycket dåligt skick. Skrovet var buckligt efter striderna och tyngt av havstulpaner. Men utan en torrdocka fanns det inte mycket som kunde göras åt situationen.

En av Goebens propellrar. Monument i staden Gölcük vid Marmarasundet.

I oktober 1917 låg det osmanska riket öppet för ryska angrepp. Men den stundande nådastöten uteblev. När oktober-revolutionen bröt ut i Ryssland den 7 november spred den sig som en löpeld i de ryska leden. Soldaterna vägrade att fortsätta slåss. Officerare avsattes och sköts ofta på plats. Världens första socialistiska republik utropades och den ryska duman övertog kontrollen över den ryska armén. Överst på dagordningen låg att sluta fred och den 3 mars 1918 avslutades förhandlingarna. SMS Goeben/Yavuz hade överlevt kriget.

När Europa en tid senare hade slutit fred hade det tyska imperiet upphört att existera. Därmed hade avtalet där SMS Goeben skulle återgå till Tyskland slutat att gälla. Yavuz skulle förbli turkiskt. Skeppet rustades upp, och 1938 fick hon äran att transportera den avlidne presidenten Mustafa Kemal Atatürk från Istanbul till Izmit. Yavuz Sultan Selim var fortfarande Turkiets stora stolthet, liksom hon en gång hade varit Tysklands. Slagskeppens tid var dock snart förbi och skeppet togs slutligen ur drift och skrotades 1971.

SMS Goeben i siffror

Längd: 186,6 m.

Bredd: 30 m.

Djupgående: 9,2 m.

Deplacement i varv: 22 979 ton.

Deplacement fullt lastad: 25 400 ton.

Maskin: Parsonturbiner 39 MW, 51 289 hästkrafter, 4 propellrar.

Fart: 28 knop.

Besättning: 1 053.

Bepansring skrov: 280–100 mm.

Bestyckning: 10 st. 28 cm SK L/50-kanoner, 12 st. 15 cm-kanoner, 12 st. 8,8 cm-kanoner.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria  

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se  

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt