Så vann utmanaren piratradion lyssnarnas hjärtan

2019-06-01 07:01  

Piratradion utmanade monopolet och retade myndigheterna. Eldsjälarna bakom de kontroversiella sändarna vann lyssnarnas hjärtan – men förlorade i rätten.

Sommaren 1955 befann sig en ung man vid namn Peer Jansen vid Medelhavet. Som många andra unga män saknade han vid tillfället riktning i sitt liv. Han närde någon sorts dröm om att jobba med radio, men det hade visat sig svårt för honom att få in en fot i den danska monopolradion Statsradiofonien. I brist på bättre alternativ luffade Jansen därför runt i Sydeuropa med en gitarr på ryggen utan någon närmare plan.

Det var där han fick höra talas om Courier. Hon var ett amerikanskt skepp som låg förankrat utanför Rhodos, och ombord hade hon en rejäl radiosändare på 150 kilowatt. Amerikanerna använde den för att sända sin radiokanal Voice of America långt in i Östblocket, bortom järnridån.

Vilken fantastisk idé, tänkte Peer Jansen. Framför allt undrade han om han inte själv skulle kunna sända radio enligt samma princip — från ett avlägset fartyg. När han återvände hem till Köpenhamn den hösten rådfrågade han därför en kusin som pluggade juridik:

Hur långt sträcker sig egentligen det danska radiomonopolet? Kan staten hindra honom från att sända från Öresund om han gör det från ett fartyg som ligger utanför landets territorialvatten? Kusinen ägnade mycket tid åt saken, och kom slutligen fram till att varken dansk lag eller internationella konventioner kunde stoppa sådana sändningar.

Jansen och Fogh bildade bolag

Och det gällde i synnerhet om fartyget var registrerat i ett land som stod utanför den internationella teleunionen.

Stärkt i sina förhoppningar tog Jansen kontakt med affärsmannen Ib Fogh, som omedelbart insåg idéns potential. Nyligen hade både den danska och den svenska reklambranschen uttryckt förhoppningar om att få sända reklamradio. Men sådan var fortfarande förbjuden. Nu hade Jansen alltså hittat ett kryphål, och det skulle kunna gälla många miljoner i reklamintäkter.

Läs mer: Lista: Gamla minnen med historiska datorer

Jansen och Fogh bildade bolag. De kom på en kreativ företagsstruktur som många andra radiopirater senare skulle ta efter. Man bildade ett rederi i Panama (ett land utanför teleunionen) och köpte ett fartyg. Man bildade ett andra bolag baserat i Liechtenstein (för att försvåra insynen), som sedan fick chartra fartyget av Panama-rederiet.

Ett tredje danskt bolag, Radio Mercur A/S, dit annonsintäkterna skulle gå, fungerade som Liechtensteinbolagets agent i Danmark. På så vis kunde Jansen och Fogh komma undan med att hävda att de endast agerade på uppdrag av ett ”schweiziskt konsortium”.

Och tekniken? Den blev det lite si och så med i början. Det inköpta fartyget Cheeta utrustades med en 30 meter hög radiomast som såg imponerande ut, men sändaren byggde radioamatören William Petersen själv utifrån en gammal taxiradio. När Radio Mercur debuterade i etern den 2 augusti 1958 hade många därför problem med mottagningen.

Men utrustningen trimmades snart in. En vecka efter debuten var kanalen redan så populär att en radiohandlare i Köpenhamn annonserade ut en speciell Radio Mercur-antenn för bättre mottagning på FM-bandet. Han sålde slut på hela lagret, 2000 stycken, på en timme. Samma dag fick han ytterligare 10 000 beställningar.

Vad var det som var så märkvärdigt med Radio Mercur? Kanske framför allt att kanalen hade en lättsam och ungdomlig profil. Mängder av popmusik,

skojiga reklamjinglar, ”Veckans topp 10”, programmet Rockprofessorn — det här var något helt annat än den sävliga statsradion. Därför dröjde det inte länge förrän andra började ta rygg på Jansen och Fogh.

Radio Mercur först

I vårt land blev Skånes Radio Mercur först, en svenskägd kanal som hyrde Cheetas radiosändare klockan 11–14 när Radio Mercur hade paus. Kanalen drevs i början av den unge svenske journalisten Nils-Eric Svensson (NES), och senare av Britt Wadner, som skulle komma att få smeknamnet ”Piratdrottningen”.

För den styrande socialdemokratin blev det förstås ett irritationsmoment att det nu plötsligt sändes reklamradio rakt in i folkhemmet. Till en början mobiliserade dock politikerna i Stockholm inte något större motstånd, eftersom sändningarna bara nådde delar av Skåne.

Det skulle komma att förändras avsevärt när en kaxig uppstickare från Finland tillkännagav att han tänkte sända reklamradio rakt in i huvudstaden.

Den finlandssvenske affärsmannen Jack S. Kotschack hade bott i Sverige sedan 1944 och hade många goda affärskontakter, bland annat i Texas. Där hade han 1959 träffat radiomagnaten Gordon McLendon, som var imponerad av Radio Mercurs kupp och nu ville ha en bit av kakan. Målet var Mellansverige, så långt in i landet man kunde nå från internationellt vatten sydost om Stockholm.

Bland investerarna fanns den stenrike oljemiljonären Clint Murchison Jr., och det var Jack S. Kotschack som skulle stå för ruljangsen i det svenska bolaget.

Så fort Kotschack tillkännagav planerna i november 1959 blev det ett väldans liv i pressen. Det betraktades inte bara som suspekt att han var utlänning; lika suspekt var det att kapitalet kom utifrån, från giriga oljemiljonärer i Texas.

Läs mer: Raketradion gjorde musiken bärbar

Inte nog med det: snart framkom det attKotschack försökte sno självaste Lennart Hyland från Sveriges Radio. Just den historien blev det ingenting med. Hyland tyckte att det verkade för riskabelt, men det framgick ur tonen på flera tidningars ledarsidor att Kotschack var en trubbelmakare — rentav ett hot.

Varför var tidningarna, i synnerhet Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen, så fientligt inställda? Förklaringen kan till viss del spåras med det beprövade verktyget ”follow the money”.

AB Radiotjänst ägdes till 75 procent av pressen, och tidningarna ville inte bli utsatta för konkurrens från privata radiostationer, eftersom det hotade deras egna intäkter. Av de stora aktörerna var det bara Expressen och den kristna tidningen Dagen som konsekvent valde att ta Kotschacks parti.

Eckerberg ursinnig

Kotschack och Texas-miljonärerna hotade dock i lika hög utsträckning det politiska etablissemanget. Dels var Sveriges Radio en stadig kassako för staten, dels var det viktigt av ideologiska skäl för socialdemokratin att inte förpesta etern med kommersialism och ”skvalmusik”.

Medan makten mobiliserade motståndet kom Radio Nord igång med sina sändningar. Kanalen debuterade den 8 mars 1961 och sände från skeppet Bon Jour nära skärgårdsöarna Utö och Ornö.

Ombord fanns två kristallstyrda mellanvågssändare på cirka 10 kilowatts uteffekt var, och en radiomast som sträckte sig ungefär 38 meter över däck.

Radion Nord hördes bra i en god portion av Mellansverige, från ungefär Kalmar i söder till Gävle i norr och Örebro inåt landet. Enda problemet var kanske att frekvensen 495 meter mellanvåg var nästan exakt samma som den som franska Radio Lyon använde. Därför hände det ibland att den franska kanalen hördes i bakgrunden. Men det märkte man främst när Radio Nord spelade lugnare låtar.

Pressens och politikens potentater var givetvis ursinniga. Per Eckerberg, som var Sveriges Radios dåvarande styrelseordförande, skickade i april 1961 flera svavelosande brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund (S) där han undrade varför staten inte ingrep:

”Med hänvisning till mitt tidigare brev och de uttalanden som jag där gjort angående de allmänna riskerna för den svenska demokratin — den svenska livsstilen — som gangsterverksamhet av detta slag innebär, nödgas jag konstatera följande: Det var flathet och ynklighet av just detta slag, som på 1930-talet banade vägen för fascism och nazism.”

I själva verket övervägde regeringen ett flertal åtgärder redan 1961, alltifrån att sätta in störsändare till att kapa fartygen. Men i slutänden blev lösningen i stället ett lagändringsförslag, av pressen kallat Lex Radio Nord, som regeringen lade fram 1962.

Högerpartiet och Folkpartiet försökte stoppa det genom att åberopa yttrandefriheten, men tack vare en majoritet i riksdagen kunde Socialdemokraterna och Centerpartiet klubba igenom lagen den 22 maj 1962.

Den förbjöd all rundradiosändning från öppet hav eller från luften som störde radiomottagningen i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. Det blev även olagligt att äga utrustning för rundradiosändningar på öppet hav. Och därmed blev det stopp på piratfasonerna.

Jack Kotschack accepterade beslutet och släckte ned Radio Nord i förtid, en månad innan lagen trädde i kraft.

Radio Mercur en framgångssaga

Trots att Skånes Radio Mercur blivit en framgångssaga hade Nils-Eric Svensson bestämt sig för att kasta in handduken redan 1961:

“Jag insåg att det inte gick att slåss mot övermakten. Jag var ung när vi startade och ville inte spendera mitt liv på att kämpa mot Sveriges Radio och myndigheterna, jag ville fortsätta utbilda mig.”

Britt Wadner hade en motsatt inställning. Hon hade anställts 1959 som kanalens annonssäljare, och hade sedan successivt fått ett allt större inflytande.

Britt hade goda idéer och en stark personlighet. När Svensson hoppade av tog hon över. Kanalen bytte namn till Radio Syd, men innehållet förblev i stort detsamma: topplistor, musikprogram, underhållning och rappa nyheter. Det var det folket ville ha. Att staten sedan förbjöd alla ”störande” radiosändningar 1962 – det tyckte Britt var sak samma eftersom Radio Syd inte störde någon.

Telestyrelsens motdrag blev att meddela att den tänkte flytta en av SR:s kanaler till frekvensen 89,5 MHz på FMbandet. Det var nästan exakt samma frekvens som den Radio Syd använde, 89,6 MHz. Därmed skulle Radio Syds sändningar utan tvivel utgöra en störning. Men det löste Wadner genom att omedelbart byta frekvens: först till 88,3 MHz, och senare till 91,5 MHz.

När frekvensstrategin misslyckades, stödde sig staten i stället på paragraf 3 i piratradiolagen, som förbjöd innehav av utrustning för rundradiosändningar på öppet hav. Den punkten kunde Wadner inte bestrida framgångsrikt, trots hjälp från stjärnadvokaten Henning Sjöström.

Sju rättegångar och fyra domar blev det, och Wadner fick slutligen avtjäna några månader i kvinnofängelset Hinseberg. Massiva stödprotester från skåningarna hjälpte inte; 1966 kom ännu en lagändring som förbjöd alla rundradiosändningar utom SR:s.

Sändarfartyget Cheeta II lämnade Norden samma år, och hamnade slutligen i Gambia, där Wadner bosatte sig och fortsatte sända radio fram till sin död 1987.

Även om staten och pressen vann, var det dock uppenbart att piraterna hade blottat svagheter hos den svenska statsradion.

Följden blev ett mycket större inslag av musik i P1 och P2, och 1962 infördes en tredje radiokanal, P3, med mycket mer ungdomlig profil. 1979 utökades utbudet än mer med lokala radiostationer, dock fortfarande utan reklam. Först 1993 blev det officiellt tillåtet med kommersiell radio i Sverige.

Om det har lett till samma degenerering av den svenska livsstilen som Per Eckerberg varnade för 1962 får man avgöra själv.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook

Anton Dilber

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt