Så stora utsläpp får det gröna stålet orsaka

2022-11-18 06:00  

När världens stålindustri försöker minska sina utsläpp finns risk för greenwashing. Vad krävs för att kalla en produkt för grön eller fossilfri? Flera initiativ har tagits för att lägga fast en standard – men det är långt kvar till globalt genomslag.

Stålindustrin står för cirka sju procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Världen över kämpar nu företag på olika sätt för att få ner sina utsläppssiffror.

Ansträngningarna har lett till en uppsjö av olika begrepp för de utsläppssnåla produkterna. I Sverige använder Hybrit benämningen fossilfritt stål medan H2 Green Steel gärna säger grönt stål.

Den indiska ståljätten Tata Steel valde nyligen att lansera ”koldioxidsnålt” stål.

Hybrits pilotanläggning för vätgasreducerad järnsvamp i Luleå. Foto: WIXTRÖM PETER/Aftonbladet

Så vad ska egentligen krävas för att kalla produkterna för utsläppssnåla – och vilket begrepp ska användas? Tidigare i år presenterade internationella energirådet, IEA, ett förslag till standard för vad som ska räknas som ”näranollutsläpps-stål”. Förslaget väntas tas upp under klimatmötet som pågår just nu i Egypten.

SSAB har två masugnar i Oxelösund. Den ena stängdes i slutet av förra året på grund av de sjunkande stålpriserna, enligt bolaget. Det finns en stor överproduktion av stål i världen. Foto: Jörgen Appelgren

Dagens stål tillverkas med två olika processer. Antingen kan man tillverka stål från jungfrulig järnmalm i masugn, vilket ger stora utsläpp, eller så kan man smälta och återanvända kasserade stålprodukter, alltså stålskrot. Då är det eldrivna ljusbågsugnar som används för att smälta skrotet. Den processen ger upphov till betydligt mindre utsläpp än masugnsprocessen.

Hybrit och H2 Green Steel ser ut att ligga bra till

IEA:s förslag utgår från hur stor andel av stålskrot som används vid ståltillverkningen. Ju mer stålskrot som används, desto lägre koldioxidutsläpp tillåts enligt standarden.

Om man använder noll procent stålskrot vid tillverkningen får stålet släppa ut max 400 kg koldioxid per ton producerat råstål, enligt IEA:s förslag. Om i stället 30 procent stålskrot används sätts gränsen i standarden på max 300 kg koldioxid per ton råstål.

Det är en stor minskning jämfört med dagens utsläpp, som ligger på ungefär 2 900 kg per ton råstål, när tillverkningen sker i masugnar, enligt IEA:s referensvärde.

Skiss som visar H2 Green Steels fabrik i Boden. Foto: Press

De två stora svenska satsningarna, Hybrit och H2 Green Steel, ser ut att ligga bra till om IEA:s förslag får genomslag. Hybrit räknar med 25 kg koldioxidutsläpp per ton råstål och H2 Green Steel förväntar sig 95–195 kg per ton varmvalsat stål.

”Den måste vara tillräckligt ambitiös”

Siffrorna innehåller dock en hel del osäkerheter. Hybrit till exempel har inte redovisat hur stor andel stålskrot de planerar att använda, medan H2 Green Steel har 20 procent skrot i sina beräkningar.

– I vår tillståndsansökan tar vi höjd för mellan 95 och 195 kg koldioxid per ton stål, beroende på slutprodukt. Sedan är ju ambitionen att jobba oss ner mot noll, men vi måste i vår ansökan och våra antaganden utgå från lösningar som finns i dag, säger Karin Hallstan, presschef på H2 Green Steel.

Syftet med IEA:s förslag är att standarden ska utgöra ett krav i offentliga upphandlingar. På så sätt kan stater stödja och skynda på omställningen till mer fossilfri tillverkning i industrin.

Men även Volvo Cars, som samarbetar med SSAB och satsar på att bli den första biltillverkaren som använder fossilfritt stål, välkomnar IEA:s initiativ.

– Det är viktigt att ha en gemensam standard. Och den måste vara tillräckligt ambitiös så att den kommer nära noll i utsläpp och bidrar till investeringsviljan i fossilfri produktion, säger Stina Klingvall, som arbetar med klimatåtgärder på Volvo Cars.

”Hur gör man standarden rättvis?”

Volvo Cars kan naturligtvis sätta sina egna krav på de leverantörer som bolaget anlitar. Men det skulle inte få samma effekt, enligt Stina Klingvall.

– Vi vill göra ett lågt koldioxidutsläpp till en konkurrensfördel. Om vi sätter våra egna krav kommer det inte att ha samma tyngd som en gemensam standard. Och en vanlig konsument som köper en bil, hur ska den kunna validera saken?

Ett annat initiativ till global standard för lågutsläppsstål kommer från den icke vinstdrivande organisationen Responsible Steel. Dess vd Annie Heaton understryker att det finns flera svårigheter på vägen:

– Hur gör man standarden global, och hur gör man den rättvis? säger hon, och tillägger att hon inte tror att särskilt många ståltillverkare i världen kommer att lyckas nå IEA:s nivåer, ens så långt fram i tiden som 2050.

Helén Axelsson. Foto: Pia Nordlander

Stålindustrins svenska branschorganisation Jernkontoret ger både ris och ros till IEA:s förslag. Framför allt gillar organisationen begreppet ”näranoll”.

– Det missförstås inte och blandas inte ihop med andra begrepp, och det blir tydligt att det inte blir noll. Det kommer alltid att finnas lite utsläpp kvar. IEA har också varit tydliga med systemgränserna för vad som ska räknas in, säger Helén Axelsson, energi- och miljödirektör på Jernkontoret.

”Det finns inte hur mycket skrot som helst”

Men branschorganisationen har en stor invändning mot förslaget: Gränsen är för tuff för den skrotbaserade ståltillverkningen. Om 100 procent stålskrot används ligger nivån på 50 kg koldioxid per ton råstål.

 

– Det är inte möjligt att nå den. Företagen kan ha vissa utsläpp från råvaror, till exempel är elektroderna i ljusbågsugnen en kolkälla som är svår att göra något åt. Det finns också legeringsämnen som du alltid behöver och kol för processtyrning för att få bra slagg i smältan, säger Helén Axelsson.

Fossilfritt stål. Foto: SSAB

Även i den masugnsbaserade processen brukar en viss andel stålskrot användas, för att kyla råjärnet. Vanligast är en andel på 20 procent skrot.

En ståltillverkare med masugnar skulle därför kunna sänka sina utsläpp genom att mer skrot tillsätts samtidigt som järnmalmens andel sänks.

– Men det finns inte hur mycket skrot som helst. Om du ökar andelen skrotråvara i din produktion är det någon annan som får mindre. Vi täcker inte stålbehovet globalt med bara skrot, säger Helén Axelsson.

”Risk att de hamnar utanför skalorna”

Hon tycker därför att det är klokt att IEA:s förslag utgår från andel skrotanvändning. Då blir det möjligt att jämföra olika företags stålproduktion oavsett vilken råvara de har använt. Men så som förslaget ser ut är det för svårt för företag som använder mycket skrot att nå utsläppsnivån.

– De skrotbaserade företagen ser en risk i att de hamnar utanför skalorna, för de kommer inte ner i de här nivåerna, säger Helén Axelsson.

Den malmbaserade tillverkningen tror hon däremot kan nå nivåerna i förslaget, till exempel genom vätgasreduktion som Hybrit och H2 Green Steel satsar på, men också genom avskiljning och lagring av koldioxid, så kallad CCS.

Foto: Outokumpu

I Sverige finns både företag som tillverkar stål från järnmalm i masugn, till exempel SSAB och Höganäs, och från stålskrot i ljusbågsugn, till exempel Ovako, Outokumpu och Alleima (som tidigare hette Sandvik Materials Technology).

”Det bästa är utsläpp redovisade på ett enhetligt sätt”

Även Jernkontoret driver ett projekt, med stöd av Vinnova, för att kartlägga om det behövs en standard för fossilfritt eller lågutsläppande stål och hur den i så fall bör se ut.

– Men det allra bästa är att kunderna får utsläppen redovisade på ett enhetligt sätt så att de kan jämföra leverantörer. Då behöver man ingen skala och kommer bort från vad stålet ska kallas, säger Helén Axelsson.

Det hon helst skulle vilja se är ett system där alla ståltillverkare räknar sina utsläpp på samma sätt, så att biltillverkaren kan sammanställa totalsiffran för bilens alla komponenter. Då behöver bilköparen bara ta ställning till totalsiffran för utsläpp och kan enkelt se om det är tillverkningen av en Volvo eller en Peugot som har varit mest klimatbelastande.

Världens första fordon tillverkat av fossilfritt stål, enligt Volvo. En elektrisk och autonom lastbärare av modellen TA15. Foto: Volvo

Då skulle man kunna undvika en situation där företag gör sig skyldiga till greenwashing, genom att kalla sin produkt för grönare än vad den egentligen är.

– Företag går ut och säger att nu säljer vi den här produkten, den är lågutsläppande eller grön eller vad man vill kalla den, och så förstår man inte vad det betyder, säger Helén Axelsson.

”Specificerar inte koldioxidavtryckets tröskel”

Det finns ett internationellt system för att redovisa utsläpp från en produkt, som kallas miljövarudeklarationer, eller EPD:er. Det baseras på standardiserade livscykelanalyser men systemet är inte fulländat, menar Helén Axelsson.

– Alla leverantörer har inte alla data och det är inte alltid jämförbart. Men det pågår ett arbete för att göra EPD:erna så jämförbara som möjligt, säger Helén Axelsson.

Nyligen gick ståljätten Tata Steel ut och meddelade att bolaget börjar sälja koldioxidsnålt stål, certifierat av DNV, till kunder av Norden. Men vad ”koldioxidsnålt stål” betyder berättar inte bolaget.

– Tata Steel specificerar inte koldioxidavtryckets tröskel för koldioxidsnålt stål. Men vi jobbar med externa aktörer, inklusive Responsible Steel, i utvecklingen av standarder som kan innehålla sådana trösklar, säger Damien Brook, talesperson för Tata Steel, i mejl till Ny Teknik.

Det illustrerar precis problemet i dag, tycker Helén Axelsson på Jernkontoret, och tar också Arcelor Mittal, världens näst största ståltillverkare, som exempel.

– Arcelor har en egen metod, certifierad av DNV, men det är fortfarande Arcelors egen beräkning, DNV kontrollerar bara att de följer sin egen metod. Arcelor allokerar utsläppsminskningar till ett visst tonnage, de utgår inte från några livscykelstandarder och det betyder inte att tonnaget som helhet kommer ner i någon nollnivå, säger hon.

”Man gör åtgärder men de syns inte”

Arcelor Mittal kallar det hela för X Carb-certifikat. Företaget räknar ihop sina utsläppsminskningar från projekt som till exempel handlar om att använda vätgas i masugnar, konvertera träavfall till biokol och köpa el från förnybara energikällor. Sedan läggs utsläppsminskningen ihop på Europanivå för platta stålprodukter och företaget konverterar det till certifikat som kunder kan köpa. Kunderna kan sedan tillgodoräkna sig motsvarande utsläppsminskning i sin verksamhet.

– Det är ett marknadsföringsgrepp, ett sätt för att få credit för att man har gjort något, säger Helén Axelsson.

Alla åtgärder för att få ner koldioxidutsläpp är bra, understryker hon. Men att räkna som Arcelor Mittal har gjort tycker Helén Axelsson skapar förvirring hos kunder och konkurrenter.

– Argumentationen är att man gör åtgärder men de syns inte. Har man en masugnsprocess är totalutsläppen så stora så det blir så liten skillnad, men man vill ändå ha ett erkännande för att man har gjort något, säger hon.

Ny Teknik har sökt Arcelor Mittal men företagets presstalespersoner har inte hört av sig.

Den globala stålindustrin

Enligt World Steel Association är China Baowu Group världens största ståltillverkare, följt av Arcelor Mittal och Ansteel Group. Tata Steel ligger på tionde plats och SSAB på plats 50. Rankingen görs efter hur mycket stål bolagen har producerat och siffrorna gäller 2021.

Linda Nohrstedt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt