Så har stealthtekniken utvecklats genom historien

2020-06-20 06:37  

Aluminiumremsor, dopplerteknik, radarabsorberande material. Metoderna för att smyga under radarn har utvecklats över tid. Sin första praktiska tillämpning fick stealthtekniken vid konflikten Ökenstorm i Mellanöstern.

Tekniken, eller det som vi i brist på bättre svensk översättning kallar för smygteknik, syftar till att minimera risken för anfallande flygplan eller fartyg att upptäckas av radar samt försvåra för vapenmålsökare att nå målet. Tekniken fick sin första praktiska tillämpning vid konflikten Ökenstorm i Mellanöstern.

Radar för luftbevaknings- och stridsledningsändamål har använts alltsedan slaget om Storbritannien 1940. Med radarns hjälp upptäcktes anfallande flygplan, varpå motåtgärder i form av jaktflyg och luftvärn kunde sättas in.

Som alltid i krigshistorien, när nya vapen föder motmedel, gjordes redan under andra världskriget olika försök för att skydda sig mot radarupptäckt.

Inledningsvis åstadkoms detta genom att fälla aluminiumremsor på samma våglängd som radarn, något som någorlunda effektivt släckte ut denna. Motverkan blev att bland annat förse radarstationerna med snabba frekvensskiften. Remsorna har dock inte helt övergivits. Metoden används numera för att avleda radarsökande jaktrobotar.

Läs mer: Motorbytet låter flygplanet B-52 fira hundra år i luften

En annan metod för att undvika radarupptäckt var att göra anflygningarna på mycket låg höjd. Radar har den egenskapen att den strålar i tangentens riktning och alltså inte följer jordens krökning. Sålunda omformulerades redan på 1950-talet det offensiva flygets uppträdande.

Det amerikanska bombflyget, vilket inriktats på att från hög höjd bomba mål i Sovjetunionen, tvingades ner till mycket låg höjd över marken. Av samma skäl tvingades även jaktflyget till taktikanpassning. Det svenska jaktflygplanet J 35 Draken, vilket ursprungligen konstruerats för att angripa bombflygplan på hög höjd, fick en ny roll i alla höjdskikt.

Bombflygplanet Northrop Grumman B-2 används i begränsad omfattning av US Air Force. Northrop hade experimenterat med flygande vingar redan på 1940-talet, men de kom aldrig i tjänst beroende på stabilitetsproblem. Foto: LENNART BERNS

Radarutvecklingen gick emellertid framåt. Ett exempel var den så kallade OTH-radarn (Over the Horizon), ett annat satsningen på flygande radarstationer, vilka kunde upptäcka mål på låg höjd. 

Jaktflygplanens radar försågs med ny teknik, vilken innebar att de kunde urskilja mål på låg höjd. I stort handlade det om att genom dopplerteknik – ungefär densamma som polisen använder för hastighetsövervakning – särskilja rörliga mål från fasta markekon.

Trots dessa åtgärder kan emellertid anflygande attack- och bombflygplan ändå upptäckas i slutfasen av anfallet. Motåtgärder kan sättas in på mycket kort tid tack vare automatiserade system och snabbare beslutsfattande.

För att råda bot på detta hot har det sedan länge experimenterats med att göra radarekot från det bestrålade flygplanet så litet som möjligt. Flera metoder har kommit till användning, antingen i kombination eller var för sig. En är att utforma flygplanskroppen så att den ger minimal reflexion.

Detta åstadkoms genom att utforma konturerna på flygplanet så att radarsignalerna studsar ut i rymden, utan att nå tillbaka till radarmottagaren. En annan metod är att förse flygplanskroppen med ett radarabsorberande material, vilket något förenklat kan liknas vid gummi. Ytterligare en metod att minska radarmålytan är att konstruera flygplanen så små som möjligt. Ett exempel på detta är svenska Jas 39 Gripen. 

En stealthegenskap i sig är att minimera flygplanens storlek. Ett exempel är svenska Jas 39 Gripen. Föregångaren JA 37 Viggen var betydligt större. Människorna intill flygplanet ger en antydan om Gripens ringa mått. Foto: LENNART BERNS

I USA påbörjades försök med stealthflygplan redan i början av 1980-talet. Flygplanstillverkaren Northrop var tidigt ute med projektet ”Tacit Blue”, men framför allt handlade det om Lockheed.

På en hemlig bas i Nevadaöknen flög ett antal märkliga flygplan av typen F-117A. Planet utmärkte sig för sin mycket okonventionella utformning, där de flesta av flygkroppens ytor, för att avleda radarstrålarna, möttes i mer eller mindre räta vinklar.

Flygplanet hade konstruerats av Clarence ”Kelly” Johnson (1910–1990) vid Lockheeds berömda ”Skunk Works”. ”Kelly” Johnson hade tidigare utmärkt sig för konstruktionerna av Lockheed P-80, USA:s första jetjaktflygplan, spionflygplanet Lockheed U-2 samt världens snabbaste bemannade flygplan, det strategiska spaningsflygplanet Lockheed SR-71, kapabelt att uppnå tredubbla ljudhastigheten.

”Kelly” Johnson var född av svenska föräldrar och anses för att vara USA:s och flyghistoriens mest framstående flygplanskonstruktör genom tiderna. 

F-117, vilken i sitt operativa utförande fick namnet Nighthawk, utmärkte sig främst i de inledande striderna i Operation Ökenstorm i januari 1991, varvid ett antal viktiga mål i Irak slogs ut, bland annat en stor del av radarnätverket.

Inget F-117 gick förlorat, något som främst tillskrivits den nya stealthtekniken. Denna teknik kom även att tillämpas på bombflygplanet Northrop Grumman B-2 Spirit som flög första gången 1989. Flygplanet är utformat som en flygande vinge. Av ursprungligen beställda 132 exemplar kom bara 21 att tillverkas som följd av skenande kostnader samt kalla krigets avslutning.

Typen användes med framgång under Kosovokriget 1992 och senare i Afghanistan, Irak och Libyen. Den beräknas vara i bruk till 2032. Senare tiders amerikanska jaktflygplan, som Lockheed Martin F-22 Raptor och F-35 Lightning II från samma tillverkare, är också konstruerade med utnyttjande av modern stealthteknik. 

Lockheed Martin F-35 Lightning II kan sägas vara en efterträdare till General Dynamics F-16, och har nått stora försäljningsframgångar trots ett högt styckepris. Ett av länderna som anskaffat typen är Norge. F-35 finns i olika versioner, bland annat en som startar och landar vertikalt (bilden). Foto: LENNART BERNS

När det gäller tillämpningen av stealthtekniken för fartyg har Sverige varit något av världsledande. Redan 1991 sjösattes försöksfartyget HMS Smyge för att testa den nya tekniken.

Erfarenheterna som vanns tillämpades på kustkorvetterna av typen Visby, vilka anses för att vara de modernaste av sitt slag i världen. Bakom konstruktionen ligger Försvarets materielverk och Saab Kockums i Karlskrona.

Det vattenjetdrivna fartyget är tillverkat i kolfiberlaminat med en kärna av PVC i en sandwichkonstruktion och har fartprestanda överstigande 35 knop. Första leverans till Marinen ägde rum 2009.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se  

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram

Lennart Berns

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt