Så fick Harold Edgerton tiden att stå stilla

2020-05-02 07:02  

TEKNIKHISTORIA. Utan Harold Edgertons maniska innoverande på 1930-talet hade dagens slow motion-fotografering aldrig varit möjlig. Så här gick det till när han frös tiden till is.

Harold Edgerton hade två smeknamn, vilka tillsammans ger en fingervisning om varför han blev en så unik gestalt i teknikhistorien.

Av sina vänner kallades den respekterade professorn i elektroteknik kort och gott ”Doc”. Men bland kolleger skulle han senare bli känd som ”Papa Flash” – den alltmer excentriske uppfinnare som aldrig skymtades utan (minst) en kamera i handen, och vars besatthet av blixten möjliggjorde fototekniker världen aldrig tidigare skådat.

Redan 24 år gammal hade Edgerton kvitterat ut sin masterexamen från elituniversitetet Massachusetts Institute of Technology. Kort därpå var han i full färd med att experimentera med synkroniserade elektroniska blixtar för att drastiskt öka antalet bildrutor en kamera kunde fånga per sekund.

1936 slog han världen med häpnad när han på uppdrag av National Geographic lyckades ta en bild där ett antal kolibrier i flykt fångades helt utan rörelseoskärpa, trots att de flaxar med sina vingar 60 gånger per sekund.

För att möjliggöra detta smärre mirakel hade Harold Edgerton utvecklat en teknik som gjorde att varje enskild exponering bara tog en hundratusendels sekund. Detta möjliggjordes av ett slags stroboskop, som avfyrade en kontinuerlig kaskad av blixtar, vilket gjorde att varje bildruta var fullt upplyst, och därmed krävde drastiskt kortare exponeringstid.

En mjölkdroppe plaskar ner i ett fat. Bild från 1937. Foto: Underwood Archives/UIG/REX

De följande åren producerade Edgerton en hel svit av ännu mer imponerande och inte sällan gastkramande bilder, som bland annat visade hur ett svampmoln blossar upp under de första millisekunderna efter en kärnvapenexplosion, eller exakt hur det ser ut när en pistolkula penetrerar olika material.

Läs mer: Svenska polisbilar genom historien

Hans bidrag till studierna av atomexplosioner och animalisk anatomi var ovärderliga, men Edgerton blev snart rastlös. I stället bestämde han sig för att skifta fokus till en av de sista outforskade frontlinjerna inom vetenskapligt fotografi: livet under havsytan.

Gnistan tändes när en kollega bad Edgerton om hjälp med att fotografera fosforescerande djuphavsfiskar till en kommande bok. Edgerton kastade sig glupskt över utmaningen, men upptäckte till sin fasa att den nya kamera han utvecklat inte klarade trycket utan tog in vatten och därmed blev helt obrukbar.

Lika outtröttligt som vanligt bestämde han sig för att lösningen inte var en mer solid skyddsbehållare – utan att utveckla ännu en helt ny teknik.

Utöver ett slags intensiva, stryktåliga ljusriggar att lysa upp beckmörkret med, uppfann han av bara farten också en ny sorts kamera, som även den var bättre rustad för djuphavsfotograferandets påfrestningar.

Systemet var häpnadsväckande snillrikt: för att inte avskräcka ljuskänsliga fiskar utrustades kameran med ett slags rörelsedetektor. När denna triggades av en förbipasserande fisk togs omedelbart ett foto, ackompanjerat av en blixt så snabb att den knappt var märkbar.

Höghastighetsfoto taget av Edgerton 1938 som fångar golfaren Bobby Jones mitt i svingen. Foto: TT

Det dröjde inte länge innan Edgertons pärlband av banbrytande innovationer fångade en viss Jacques Cousteaus uppmärksamhet. Efter ett studiebesök på MIT, där han tillbringade större delen av sin tid i universitetets pool, knöts ett djupt vänskapsband mellan Edgerton och den legendariska franska dokumentärfilmaren.

När de tillsammans rekognoscerade den franska sydkusten i jakt på nya upptäckter fick Edgerton i princip på stående fot en ny snilleblixt: de skulle använda sonar för att sondera terrängen under ytan – en teknik som sedermera blivit standard för att avbilda havsbottnens topografi – och dessutom utrusta själva kameran med en ”ping”, som genom att studsa ljudvågor mot botten lät dem avgöra dess exakta position.

På så vis möjliggjorde Edgerton ännu mer detaljerade, exakta och chockerande vackra ögonblicksbilder av det dittills relativt outforskade panorama som havet ruvade på.

Uppspelt över denna nya lösning tog han sig därefter an uppdraget att leta efter den försvunna antika staden Helike – som tros ha inspirerat till Atlantislegenden – med hjälp av sina sonargenererade topografiska kartor.

Läs mer: Kapten Scotts tragiska sydpolsexpedition

Edgerton var fortfarande i allra högsta grad aktiv, med huvudet fullt av nya idéer och teorier, när han gick bort 1990, efter ett 89 år långt liv av ändlösa innovationer, tvärvetenskapliga samarbeten och inflytelserika föreläsningar vid MIT.

Men innan han lämnade jordelivet förärades han i National Geographic med det kanske allra mest poetiska och passande av alla hans smeknamn: ”Doc Edgerton – mannen som fick tiden att stå stilla.”

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook

Alfred Holmgren

Mer om: Kamerateknik

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt