Så distades musikhistorien – pedalerna som förändrade gitarren

2018-11-03 06:00  

1950-talets gitarrister misshandlade utrustningen för att få instrumenten att fräsa, yla och mullra. När den första kommersiella effektpedalen kom 1962 öppnades dörren till nya ljudlandskap – med hjälp av en enda hitlåt.

Det finns inga genvägar till det perfekta soundet. Det var åtminstone vad 50-talets gitarrister trodde när de bokstavligt talat misshandlade sin utrustning för att få instrumenten att göra nya ljud.

Men 1962 kom ett gammalt gitarr- och mandolinföretag från Nashville och räddade världens förstärkare från anstormningen av regnvatten, rakblad och hårda slag.

Så här gick det till när Gibson uppfann "Fuzz-Tone", den första kommersiella effektpedalen – och skrev musikhistoria.

Gibson var inte så lite våghalsiga när de i en annons från 1962 marknadsförde den som nyckeln till ”ett sensationellt nytt sound, som aldrig tidigare spelats på gitarr”. Vid det här laget hade overdrive och distortion sedan länge varit självskrivna vapen i varje rock ’n’ roll-gitarrists arsenal.

Redan 11 år tidigare hade Willie Lee Johnson åstadkommit det kanske första fuzz-soundet genom att belasta tuberna i sin billiga förstärkare till bristningsgränsen. Resultatet blev ett skärande, frätande ljud som vi fortfarande hör ekon av i dagens rockmusik.

Och när Ike Turner med bandet Kings of Rhythm (under pseudonymen Jackie Brenston and His Delta Cats) släppte sin hit "Rocket 88" år 1951 fick det skramliga, skräniga gitarrljudet hela musikbranschen att stanna upp mitt i steget. Enligt Ike Turner var detta innovativa oväsen resultatet av ett tekniskt sammanbrott: förstärkaren hade dränkts i regnvatten som så att säga fått ljudet att rosta.

Det finns många historier om hur rockmusiker misshandlat sin utrustning i jakt på det råaste, hårdaste eller mest psykedeliskt förvrängda soundet. Paul Burlison, som gjort ett liveframträdande på samma radiokanal som Willie Lee Johnson, ska helt enkelt ha tappat sin förstärkare i golvet. När han kopplade in den igen gav den ifrån sig samma omisskännliga surr som Johnson populariserat. Andra stack hål i högtalarmembranen för att handgripligen förvanska förstärkarnas ljud. Och genom att montera en högtalare och mikrofon på vardera sida av en enorm vattenbehållare lyckades gitarristen Duane Eddy uppnå ett slags primitivt reverb.

Redan 1960 eller 1961, beroende på vem man frågar, hade studiomusikern och teknikern Orville ”Red” Rhodes snickrat ihop en kompakt, primitiv prototyp till fuzz-enhet, som en personlig tjänst till sina musikervänner som tröttnat på att rispa sönder sina högtalare. Någon kommersiell lansering var det aldrig tal om.

Det var istället Gibson som var först med att pressa ner detta sound i en massproducerad separat ”pedal”, och därmed bespara gitarristerna besväret att dränka sina förstärkare i regnvatten eller, som The Kinks gjort för att hotta upp You Really Got Me, snitta dem med rakblad.

Fuzz-Tone föddes i ett litet hus på en sidogata i Nashville, där country- och rockabilly-gitarristen Grady Martin agerade studiomusiker åt sångaren Marty Robbins. Den här gången behövde han inte tortera sin förstärkare för att tvinga fram en tyngre, rostigare klang – det gjorde nämligen förstärkaren åt honom.

Tillverkaren Langevin hade lagt ut produktionen av transistorer på entreprenad, vilket visade sig vara ett ödesdigert beslut för dem – och manna från himlen för Grady Martin. När förstärkarens interna komponenter började fallera fick basljudet en helt ny, dovare och mer mullrande karaktär. Fansen älskade det, men allra mest uppspelt var nog ljudingenjören Glenn Snoddy, som omedelbart försökte räkna ut hur han skulle kunna återskapa detta otippade trumfkort.

Han lät Grady Martin fortsätta att spela in med det fräsande fuzz-soundet från den defekta förstärkaren, men att enbart förlita sig på den visade sig dödsdömt. När Nancy Sinatra bad om att spela in en låt med samma sound fick hon kalla handen, helt enkelt för att förstärkaren brakat ihop för gott.

Glenny Snoddy hade inte för vana att be världsartister att vända i dörren, så han skred genast till verket för att emulera den där instabila Langevin-modellens omisskännliga ljudbild. Tillsammans med ingenjören Revis Hobbs lyckades han skrapa ihop ett antal sällsynta transistorer som agerade stand-ins för originalförstärkarens rör.

Den lilla låda den snickrade ihop såg inte mycket ut för världen – bortom en av/på-knapp hade den inga finesser att tala om. Under höljet dolde sig tre transistorer och ett 1,5-voltsbatteri. Men vad denna knapp triggade var en smärre revolution: den sinusvåg som representerade gitarrens mjuka, rena klang förvandlades till en skorrande fyrkantig våg – på kommando.

När Snoddy visade upp sin skapelse för gitarrföretaget Gibson kastade de sig över chansen att sprida fuzzen till folket. Kretsarna i den modesta Maestro FZ-1 Fuzz-Tone, som pedalen kom att kallas i sin kommersiella form, blev nyckeln till en fullskalig offensiv när de proppades in i en lång rad andra pedaler för att kapitalisera på suget efter billiga, portabla gitarreffekter.

Men det visade sig att Gibson fullständigt missbedömt vad fuzz-vågen egentligen handlade om. I sin patentansökan beskrev de Fuzz-Tone som en analog emulator; ett mellansteg för gitarr-, banjo- och basspelare som vill simulera ljudet av en trumpet, trombon eller tuba.

Gensvaret blev inte direkt öronbedövande. Under 1962 skeppades 5 000 exemplar av Fuzz-Tone till butikerna. Året därpå sjönk försäljningen sjönk till tre. Inte tre tusen – tre stycken. Detta trots att The Beatles samma år hade fotograferats med en Fuzz-Tone i sin studiorigg.

Men när Keith Richards i Rolling Stones väl fick tag på sitt eget exemplar 1965 var effekten så kraftfull att till och med han hajade till. När han stampade liv i sin Fuzz-Tone på (I Can’t Get No) Satisfaction skapade en inte bara en klassiker, han blåste liv i Gibsons dödsdömda experiment.

Gibson själva hoppade omedelbart på tåget och släppte en försiktigt uppgraderad version döpt till FZ-1A, som de helt plötsligt sålde 40 000 exemplar av. Tack vare en enda låt hade deras årliga försäljning av effektpedaler ökat mer än 13 000 gånger mellan 1963 och 1965.

Och därmed var en helt ny marknad född. Banbrytande föregångare som DeArmonds Trem Trol 800 och WEM Copicat Super IC-300 föll snabbt i glömska när musikvärlden snöade in på surr, skrammel och öronbedövande oljud. Från fuzz gick gitarrister som Jimi Hendrix vidare till de wah-wah-, phase shift- och chorus-pedaler som släpptes senare under 60-talet.

Plötsligt kunde en enda gitarr bygga upp ett psykedeliskt ljudlandskap fullt av avlägset klingande reverb, mullrande overdrive och surrealistiskt sviktande toner. På 1970-talet växte denna galax av ljud till att omfatta harmonizers, pitchshifters, phasers – och inte minst fuzzens skräckinjagande storebror: renodlad distorsion.

Framför gitarristernas fötter bredde plötsligt armador av pedaler ut sig, likt färgglada insekter de kunde stampa på för att förändra hela rummets karaktär. För den som ville imitera Jimi Hendrix, The Kinks eller The Beatles exakta ljudbild spreds detaljerade listor som gick igenom exakt vilka förstärkare och kedjor av pedaler, från vilka årtal och vilka tillverkare, man behövde. Nu blev det inte bara möjligt för nya generationer av gitarrister att återskapa sina idolers sound, de kunde också bygga vidare på det till den grad att de uppfann helt nya genrer och musikaliska uttryck.

Kanske sammanfattas effektrevolutionen bäst av pedalmakaren Roger Mayer, när han i en intervju med The Guardian beskriver sin relation till just Jimi Hendrix:

-Vi utgick från premissen att musik är en mission, inte en tävling. Från att blues var själva grunden, men att den genren hade ett alltför snävt ramverk. Vi pratade om vilken känsla han ville att en låt skulle förmedla. Vad var visionen? Han pratade i termer av färger – mitt jobb var att ge honom den elektroniska palett som skulle låta honom måla med dessa färger på sin duk.

Alfred Holmgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt