Så blev svenskarna världsledande på glas

2020-12-25 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Den svenska glasindustrin stod länge och stampade. Glaset kritiserades för att vara tråkigt och fantasilöst. Allt ändrades med en glasblåsare på Orrefors glasbruk.

Orrefors glasbruk hade det kämpigt. Det kryllade av småländska glasbruk och Orrefors var bara ett i mängden. Man tillverkade mjölkglas, apoteksglas och servisglas som alla andra. Dessutom var ekonomin dålig. Riktigt dålig.

Det hade kunnat ta slut där och då om det inte vore för affärsmannen Johan Ekman. När verksamheten höll på att gå i konkurs år 1913 köpte han skogarna där Orrefors låg. Han behövde skogsmarken för att få ved till en cellulosafabrik i Ed. Han konstaterade samtidigt att han hade fått sig ett glasbruk på halsen.

Johan Ekman skickade disponenten från cellulosafabriken till att inspektera den nya verksamheten. Oväntat nog föll disponenten pladask. Han kunde ingenting om glas, men älskade materialet från första stund. De båda affärsmännen grubblade och bestämde sig sedan för att ge det hela ett försök.

– De började med att samla ett lag i världsklass bestående av hantverkare och konstnärer, på samma sätt som man värvar de bästa fotbollsspelarna till ett fotbollslag. Det är genialiskt när man tänker på det, varför försökte inte alla det? De erbjöd troligtvis både pengar och en vision som tilltalade, säger Björn Arfvidsson, glasantikvarie vid Kulturparken Småland och Sveriges glasmuseum.

Något nytt och oväntat

Såväl glasblåsare som gravörer och hyttmästare lockades över till Orrefors från andra glasbruk. Nu kunde glasbruket ställa om tillverkningen från enklare produkter till formgivet bruksglas och konstglas i kristall. Den nyanställde glasblåsarmästaren Knut Bergqvist fick tidigt ett specialuppdrag. Han uppmanades att ta fram något nytt och oväntat. Något som kunde slå igenom internationellt. Till sitt förfogande fick Knut Bergqvist generöst med experimenttid. Det hörde inte till vanligheterna, men det skulle visa sig vara ett succédrag.

– Det blev starten på något helt nytt. Något som vi aldrig hade sett förut, säger Björn Arfvidsson.

Att det skulle bli just Småland som blev centrum för det svenska glasundret var långt ifrån självklart. Här fanns förvisso den stora mängden skog som krävdes för att hålla igång glasbruken, men skog fanns å andra sidan i stora delar av landet. Vad man hade var dock en arbetslös järnbruksarbetarstam som var van vid att hantera både skog och eld.

Kosta glasbruk etablerades 1742. På den här tiden var glas fortfarande en lyxvara. Bland borgarklassen blev det så småningom populärt att ha stora glasserviser i uppemot 50 delar med allt från champagneglas till punschkaraff. Man gjorde också allt från apoteksflaskor till fönsterglas. Först när det halvmaskinella pressglaset lanserades på 1830-talet nåddes de mindre bemedlade, eftersom glaset med tiden blev allt billigare. Från slutet av 1800-talet exploderade mängden glasbruk i området. Lokalt kallades Kosta för moderbruket.

En bild från Kosta glasbruk 1865 där rundugnen syns centralt i bild, och framför denna finns tre verkstäder som producerar ben- och fotglas. Mannen på stolen till vänster i bild är en uppblåsare, framför honom står värmaren, som precis har serverat mästaren ett uppblåst glas. Foto: Anna Bloms ateljé/Kulturparken Småland/Smålands museum

Som mest fanns det ett 80-tal glasbruk i Småland. Främst Kosta och Orrefors har växelvis hållit i stafettpinnen genom åren, men det dröjde fortfarande ett tag till innan Orrefors kom in i bilden.

En avgörande anställning

Under Världsutställningen i Stockholm 1897 fick de svenska glasbruken ett svalt mottagande. Kritikerna konstaterade att hantverket var perfekt, men att det saknades en nivå. Det var lite tråkigt. Till och med fantasilöst.

Faktum var att svenskarna var lite efter sin tid. Vi var kusinen från landet, samtidigt som engelsmännen gjorde slipade karaffer och kannor 50 år före oss. Kritikerna hänvisade framför allt till det franska jugendglaset. Den kompetensen fanns inte på våra glasbruk.

– Men i Kosta gjorde man något som blev helt avgörande. Man anställde konstnären Gunnar Wennerberg 1898. Han gjorde det första konstnärsproducerade glaset som Sverige visade upp. Många av de andra glasbruken förstod att det här var en trend som de var tvungna att haka på. Det blev en viktig vändpunkt, säger Björn Arfvidsson.

I samma veva startade Orrefors glasbruk. Fortfarande puttrade de på med diverse bruksföremål, men det skulle snart bli ändring på det. När Orrefors fick en nytändning och anställde ett helt fotbollslag med folk snodde de faktiskt flera spelare från just Kosta. Gravörer, etsare och glasblåsarmästare kom därifrån. Särskilt en värvning skulle bli extra intressant. Den redan nämnde Knut Bergqvist, glasblåsarmästaren, hade börjat blåsa glas redan som sjuåring. Som tolvåring jobbade han heltid på Kosta glasbruk. Nu skulle han förändra den svenska glasindustrin i grunden.

Glasblåsmästaren Gustaf Bergqvist. Foto: Jan Erik Anderbjörk/Kulturparken Småland/Smålands museum

Efter många timmars experimenterande i sin nya hytta vid Orrefors glasbruk uppfann Knut Bergqvist graaltekniken. Det hela krävde enorm hantverksskicklighet. Tekniken gick ut på att kombinera olika lager av färgat glas i ett ämne som inte var mycket större än en glödlampa. På det översta lagret skapades sedan ett mönster i miniformat. Ämnet värmdes upp till cirka 500 grader, fästes på en glasblåsarpipa och doppades därefter i smält ofärgat glas. Efter det kunde man blåsa upp vilket föremål som helst. Det flerfärgade mönstret blev då inneslutet i glaset i stället för att ligga som en relief på ytan.

Nymodigheten presenterades på NK i Stockholm år 1916. De flådiga graalglasen väckte uppmärksamhet och möttes av stort intresse. De liknade inget annat. Det sägs att prins Eugen ska ha köpt tre graalar i ett svep.

– Det här hände mitt under brinnande världskrig, så den internationella konkurrensen var obefintlig. Ingen annan hade möjlighet att utveckla något nytt, men det hade vi, säger Björn Arfvidsson.

Graalskål med växt- och djurmotiv i transparant blått och gult från Orrefors glasbruk. Formgivare: Eva Englund. Foto: Jörgen Ludwigsson/Kulturparken Småland/Smålands museum

Orrefors patenterade graaltekniken. Glaset var dock hantverksmässigt svårt att göra och svårt att kopiera. De utländska hyttorna halkade dessutom rejält efter i samband med kriget. Medan stora delar av Europa låg i ruiner fick svenskarna många års försprång.

Design mot nya höjder

Knut Bergqvist gjorde mer än att bara lansera graal-tekniken. Genombrottet fungerade som raketbränsle för fortsatt experimenterande på glasbruket. Man lät både konstnärer och glasblåsare prova sig fram. Kända konstnärer som Simon Gate och Edward Hald tog designen till nya höjder. De första graalglasen designades av Knut Bergqvist själv, men från 1917 började Gate designa egna graalar. Hald var inte långt efter. Man anställde också nya gravörer från Tyskland och Böhmen.

– Tyskarna och böhmerna var oerhört duktiga och gjorde graverat glas i yttersta världsklass. Det är svårt att sätta ord på det. Det saknar egentligen motstycke senare i historien. Tillsammans med konstnärerna Gate och Hald lyftes glaset till nya nivåer, säger Björn Arfvidsson.

Johan Ekman, som köpte glasbruket för skogens skull, hann bli ganska förtjust i det där glasbruket som han hade fått på halsen. De största fram-gångarna fick han dock aldrig uppleva. Han hade redan gått ur tiden.

På Världsutställningen i Paris år 1925 fick Sverige sin efterlängtade revansch. Det skulle bli Orrefors internationella genombrott. Det svenska glasbruket hade skaffat sig en stor yta där man visade sitt glas. Det hela gick bättre än någon hade vågat hoppas. Knut Bergqvist tilldelades guldmedalj och diplom. Även ytterligare fyra mästare från bolaget fick guldmedalj, däribland hans bror Gustaf Bergqvist. Orrefors glasbruk belönades också med Grand Prix.

– För Sverige betydde de här fem guldmedaljerna jättemycket. Det gav eko i glasvärlden i Europa, men även i USA. Man myntade ”Swedish Grace” och vi fick blickarna på oss, säger Björn Arfvidsson.Vid sidan av att göra spektakulärt konstglas blev Orrefors också först med att konstnärligt formge servisglas. Plötsligt introducerades linjer, cirklar och färger på vinglasen. Det hade ingen tänkt på att göra tidigare, vilket gjorde att man tog ytterligare några kliv före sina konkurrenter. Det visade sig dessutom vara en riktig kassako. Om det dyra graalglaset riktade sig till en smal målgrupp var servisglaset desto mer lättsålt.

”Fiskgraal” med undervattensmotiv av fiskar och sjögräs i grönt och svart. Foto: Jörgen Ludwigsson/Kulturparken Småland/Smålands museum

Så småningom utvecklades också själva graaltekniken i flera steg. Edward Hald slipade fram prickar, rutor och ränder och kallade det för slipgraal. Några år senare skapade han också en dekor av fiskar och vattenväxter för att på så sätt få fram en akvarieeffekt. Han kallade det för fiskgraal. Tillsammans med formgivarna Edvin Öhrström och Vicke Lindstrand gick glasblåsarmästaren Gustaf Bergqvist ett steg längre och utvecklade arieltekniken, med utgångspunkt från graaltekniken som hans bror upptäckte. I arielglaset spelade inneslutna luftbubblor en viktig roll för att skapa intressanta effekter.

Oturlig tajming

Själv valde Knut Bergqvist att lämna Orrefors och starta en egen hytta, men han hade otur med tajmingen. Tillsammans med en brorson och en barndomsvän från tiden på Kosta startade han eget mitt i 1930-talets stora depression. De fick lägga ner lika snabbt som de startade. I stället gick Knut Bergqvist till Strömbergshyttans glasbruk där han också avslutade som hyttmästare.

– Men när han lämnade Orrefors fick han signera kontrakt på att han inte fick föra graaltekniken vidare. Han gjorde några graalar ändå faktiskt, men de kom aldrig ut till försäljning, säger Björn Arfvidsson.

Även om Kosta under en tid fick se sig besegrade av Orrefors stora framgångar var man hack i häl. Även här anställdes profilerade konstnärer som moderniserade både servisglas, konstglas och annat. Medan Orrefors producerade elegant och exklusivt glas, gick Kosta alltmer mot det lekfulla och färgglada hållet. I Orrefors hade man kostym och slips, det hade man inte i Kosta. För inte särskilt länge sedan var rivaliteten så stor att killar från Kosta som raggade på tjejer i Orrefors blev kastade i ån – och vice versa.

Ingeborg Lundin (1921–1992) blev första fast anställda kvinnliga glaskonstnären på Orrefors glasbruk år 1947. Hennes glas kom att bli symbolen för 1950-talets skandinaviskt avskalade design, och hon är känd för att ha förnyat arieltekniken. Foto: Erik Liljeroth/Nordiska Museet

På 1960-talet mekaniserades tillverkningen av såväl vinglas som dricksglas och kannor på många håll. Plötsligt ansågs de hantverksmässigt framställda glasen dyra. Det drabbade de småländska glasbruken hårt. Många hade redan tvingats lägga ner på grund av bristande lönsamhet, och nu föll ännu fler som käglor.

Boda glasbruk läggs ner

De glasbruk som blev kvar organiserades i huvudsak i två grupper, varav Orrefors ägde några och Kosta resten. Kanske var det fel väg att gå. Det anser i alla fall Olle Krantz, som är professor emeritus i ekonomihistoria vid Umeå universitet. Han växte upp mitt emot ett glasbruk och har intresserat sig för den svenska glashanteringen på sin fritid. För några år sedan släppte han också en bok i ämnet.

– Man tog in en rationaliseringsexpert från industrin. Han menade att bruken skulle klara sig bättre om man slog ihop dem och gjorde större firmor av alltihop. Det gick inte så bra. Fler och fler glasbruk lades ner. Kosta och Boda gick ihop. Sedan gick man till och med ihop med Orrefors, säger Olle Krantz.

Boda glasbruk lades ner 2003 och tillverkningen i Orrefors och Åfors lades ner 2013. I dag finns bara fyra mindre glasbruk kvar i Småland. Det är Kosta, Målerås, Bergdala och Skruv. Tillsammans har de kanske 100–150 anställda. Det är vad ett enda medelstort glasbruk hade förr.

David Carlson är kreativ chef på Orrefors Kosta Boda AB. Han berättar att Kosta Boda drivs som ett varumärke och Orrefors som ett annat. Med undantag för två produktchefer jobbar samtliga anställda för båda varumärkena. Orrefors beskrivs som elegant, kvalitativt och tidlöst. Kosta Boda beskrivs i stället som kreativt, lustfyllt och nyfiket.

– En gång i tiden var lysningspresenter jätteviktiga för företag, det existerar inte ens i dag. Pensionsgåvor i form av Orreforsvaser har också minskat. Trender förändras. Om man ska få plats med våra stora glasserier får man bo i en herrgård, så när vi gör nya vinserviser anpassar vi oss till att folk har mindre skåpsytor, säger David Carlson.

Numera gör de också växelspaksknoppar i glas till Volvobilar. Deras mönster finns på annan inredning, som exempelvis textilier. I koncernen ingår också glashotellet Kosta Boda Art Hotel som är de småländska skogarnas motsvarighet till Ishotellet i Jukkasjärvi.

– Jag ser jätteljust på framtiden. Många glasbruk har lagt ner, men vi har kommit ut på andra änden och visar positiva siffror sedan flera år tillbaka. Många företag försöker bygga premium utifrån luft, men vi har en fantastisk historia. Andra kan bara drömma om en sådan här historia.

Så fick graaltekniken sitt namn

Graaltekniken fick namn med inspiration från bibeln. Man tyckte att mönstret i glaset gav associationer till Kristi blod i den helige graal-skålen.  

Mer läsning om glas

Boken Glasriket runt av Thomas Jönsson (Utbildningsförlaget Brevskolan, 1999).  

Boken Färgat glas av Gunnar Lersjö (Ica Bokförlag, 2008). 

Boken Olle Bergqvist om sin far: mästerglasblåsaren och formgivaren Knut Bergqvist 1873–1953… skaparen av Orrefors glasbruks graalglas av Olle Bergqvist (2016). 

Boken Den småländska glasregionens uppgång och fall: En ekonomisk historia av Olle Krantz (Gidlunds förlag, 201

Anna Liljemalm

Mer om: Glas Glasbruk

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt