Röjdykarna får ta hand om historiens synder

Den traditionstyngda utbildningen är hård, och hålls samman av gamla traditioner. Allt är ett lagarbete – men i slutändan är du alltid ensam med din bomb.

Vid en stor betongbrygga på örlogsbasen Berga ligger fartyget HMS Spårö, ett av två röjdykarfartyg i den svenska flottan, vars uppdrag är att oskadliggöra minor och ammunition i havet och på stränder. Besättningen består av fem dykare, en dykofficer och tolv sjömän.

I dag går färden från Berga till Muskö för en genomgång av nästa uppdrag. Doften av hav, kaffe och diesel blandas på däck när fartyget backar ur hamnen. Den svenska örlogsflaggan med tre tungor fladdrar aktern.

180 000 sjöminor fälldes i Östersjön och Västerhavet under första och andra världskriget. Minst 40 000 ligger kvar. En stor mängd kemiska stridsmedel har också dumpats. Främst i Västerhavet har hela fartygslaster sänkts.

Även Sverige dumpade ammunition efter andra världskriget. Försvarsmakten räknar med att det rör sig om 6 500 ton på 300 platser, till exempel i insjöar och nedlagda gruvor.

Dessutom har försvaret militära skjutfält där man har skjutit över vatten. Framför allt över Vänern, där försvaret fått tillstånd att öka antalet från 1000 till 69 000 skott per år.

Akut problem om minor når ytan

Bara en bråkdel kommer att plockas upp, eftersom det skulle kosta enorma summor pengar och det skulle ta flera hundra år med nuvarande mängd dykare och fartyg. Finns avfallet dessutom på internationellt vatten, vilket mycket gör, är det ingen nation som tar på sig ansvaret för det.

Så länge minor och ammunition ligger där det ligger är det ingen större fara för någon, även om mycket har vittrat sönder med åren och hamnat i bottensegmentet och i slutänden i ekosystemet.

De akuta problemen börjar när ammunition och minor av någon anledning kommer upp till ytan. Till exempel när en fiskare får upp en mina i nätet. Det är där och då som röjdykarens extremt hårda utbildning behövs som mest, för det finns ingen återvändo när det är ett skarpt uppdrag. Uppgiften måste lösas.

Röjdykarna ett av landets främsta elitförband

Militära dykare har funnits i 100 år. 1905 utvecklades den första återandningsapparaten, där utandningsluften renas ifrån koldioxid. Under första världskriget använde Italien som första nation två dykare, men utan andningsapparater, som med en tidsinställd bomb sänkte Österrike-Ungerska slagskeppet Viribus Unitis.

Sovjetunionen, England, Tyskland och USA utvecklade grodmansförband under andra världskriget, vilka användes för minröjning och sabotage, bland annat under invasionen av Normandie. Amerikanerna använde dykare av samma anledning under Koreakriget på 1950-talet.

Läs mer: Försvaret anställde sälar för ubåtsspaning under kriget

Krig och konflikter har påskyndat utvecklingen av fungerande andningsapparater, och den fortsätter ständigt med nya apparater och syreblandningar för att klara olika djup.

De svenska röjdykarna är ett av landets främsta elitförband, med anor från 1950-talet. Själva utbildningen startade 1954, men grunden till den lades tidigare när två officerare, Rolf Hamilton och Gösta Fahlman, gick en specialkurs i dykning för kommandosoldater i USA.

Alla fysiska svagheter skulle tränas bort

Utbildningen var Underwater Demolition Training, som skapades 1943. Samma utbildning som sedan 1960-talet formar specialförbandet Navy SEALs. Utbildningen var mycket hård, målet var att alla fysiska svagheter skulle tränas bort. Och den svenska röjdykarutbildningen är i stort sett en kopia av den amerikanska.

I Gullmarsfjorden på den svenska västkusten, 19 kilometer nordväst om Uddevalla, ligger marinbasen och röjdykarskolan i Skredsvik. Läget är perfekt för dykträning, med ett djup på 40 meter strax utanför basen.

Läs mer: Ikoniska hangarfartyget hittades på första dyket

Marinbasen är liten, endast några få hus. På en av väggarna i matsalen hänger en bild på Rolf Hamilton, skolans grundare, som i det närmaste kan betraktas som dykarnas gud. Han är också upphovsman till dykarnas maskot och märke, grodan Anselm.

Traditioner är ofta något som skapar sammanhållning i elitförbanden. Ett exempel är Gonzo, en 10 kilo tung vikt med ett snöre som förenar röjdykarna sedan 1954. Han ska med överallt där eleverna sitter, går eller springer under utbildningstiden. Gonzo är i röjdykarnas värld en vän som hjälper till att uppfostra och motivera eleverna att bli bättre.

Ro 15 timmar i sträck

En annan tradition är Norgerodden, en kapprodd med två ton tunga valbåtar i trä. Rodden går sedan 1969 från Skredsvik upp till Norska gränsen och startar mycket tidigt på morgonen.

Det tar normalt femton timmar att nå målet och den elva man starka besättningen måste i princip ro hela tiden. Vädret spelar roll för tidsåtgången. Tävlingen bryts efter 24 timmar.

– Man måste vara bra kompis om man ska stå ut med någons knogar i ryggen i femton timmar, säger kommendörkapten Carl-Johan Djurstedt Holm, chef för 44 röjdykardivisionen.

Han säger att en röjdykare behöver vara bra på det mesta, och det gör det svårt att hitta lämpliga personer till platserna.

Det utbildas idag 10-15 dykare vartannat år. Eleverna går genom en militär grundutbildning och sedan en lång följd av medicinska prövningar.

Ännu inga kvinnor men fritt fram

Det finns inga fysiska hinder för kvinnor att bli röjdykare. Till 2019 års utbildning är två kvinnor aspiranter. Om de klarar den kompletterande prövningen, kan de bli Sveriges första kvinnliga röjdykare.

För de som klarar alla tester börjar en hård utbildning på minst 9 månader. Därefter väntar uppdrag både i vatten och på land, med ständig beredskap att desarmera bomber både i Sverige och utomlands. Som färdig röjdykare gör man i genomsnitt en skarp insats i veckan.

Efter 2021 kommer man behöva utbilda 24 dykare varje år. Det är den volymen som krävs för att upprätthålla standarden.

För att klara av arbetet måste man vara mycket vältränad. Det är tungt och påfrestande för hela kroppen, både i vattnet och för jobb på land. Allting väger mycket och man dyker året om, i alla väder.

Att desarmera bomber handlar mycket om samarbete, därför går mycket av utbildningen ut på att sammansvetsa gruppen.

Läs mer: Norskt verktyg ska tömma atombombade kryssaren på olja

– Under vatten är vi alla lika och man måste kunna lita på varandra, säger kommendörkapten Carl-Johan Djurstedt Holm.

Det är därför inte vanligt att rena individualister tar sig igenom utbildningen.

Det är bomben som är din fiende. Det är en laginsats att ta sig dit och det är en laginsats att ta sig därifrån.

Men väl framme vid bomben är man ensam.

 

Det här är uppslag från tidningen Teknikhistoria nummer 5, 2018 . Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook

Niklas Dahlin

Jörgen Appelgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt