Ringhals reaktorer rivs – så här ska det gå till

2021-08-17 06:00  

Rivningen av Ringhals 1 och 2 närmar sig. Den största utmaningen, enligt projektledaren, blir dock inte strålningen – utan asbest.

Kärnkraftsägaren Vattenfall har nyligen skrivit på avtalet som ger Westinghouse Electric i uppdrag att montera ned de radioaktiva komponenterna i Ringhals 1 och 2. Det exakta värdet på kontraktet avslöjas inte, men ska uppgå till ”ett flertal hundra miljoner kronor.”

Westinghouse byggde både Ringhals 1 och Ringhals 2, den förstnämnda under namnet Asea Atom.

– Med detta avtal sluter vi cirkeln med säker demontering av reaktorerna, säger Aziz Dag, vd för Westinghouse Electric Sweden, i ett pressmeddelande.

Båda reaktorerna är avstängda och bränslet har flyttats till bränslebassänger i väntan på vidare transport till mellanlagret Clab i Oskarshamn.

Foto: Ringhals
 

I april 2023 ska nedmonteringen av reaktorerna dra igång. Först kapas de inre delarna, interndelarna. Det handlar bland annat om uppställningsplattan för bränsleelement, moderatortanklock, fuktavskiljare och styrstavsledrör. Arbetet görs med hjälp av fjärrstyrda verktyg under vatten som skyddar från strålning.

– Westinghouse har de kapverktyg som behövs, men ska anpassa dem till vår anläggning. Allt detta är beprövad teknik. Westinghouse är redan igång med att skrota anläggningar i Tyskland och har genomfört interndelssegmentering i Barsebäck också, säger Vattenfalls projektledare Hans Sjöstrand till Ny Teknik.

Interndelarna är de mest radioaktiva komponenterna och tas om hand först för att få undan så mycket radioaktivitet från anläggningen som möjligt. Det gäller att se till att ingen medarbetare exponeras för otillåtna strålningsdoser.

Här har bassängen tömts och Ringhals 1 reaktortanklock syns. Foto: Ringhals

Ringhals 1 är först ut, därefter görs samma sak i Ringhals 2. Samma turordning blir det för nästa steg, när reaktortanken töms på vatten för att sedan kapas i delar. För att skydda mot strålning täcks tanken med ett metallock under arbetet.

Reaktortanken skärs i ringar uppifrån och ned, med fjärrstyrd utrustning som manövreras från en station inne i anläggningen.

Men det svåraste momentet, enligt Vattenfalls projektledare Hans Sjöstrand, kommer precis innan reaktortanken i Ringhals 1 ska skäras i bitar. Då ska isoleringen på utsidan av tanken skäras loss och delas upp i bitar för att kunna föras ut.

– Den isoleringen består av asbest, så man måste täcka in hela den delen av anläggningen så att man inte sprider asbest utanför arbetsområdet. Och åtkomligheten är väldigt begränsad. Det är en smal spalt mellan tanken och betongkonstruktionen som omger tanken, säger han.

Rivningen tar totalt tio år

Det görs genom att täcka in hela reaktortanken i ett tält. För att skydda medarbetarna från strålning står de på ett plan i nivå med reaktortankens överdel, på metallocket som fungerar som strålskärm, och använder verktyg på långa stänger för att komma åt isoleringen.

Ringhals 1. Foto: Vattenfall

Totalt väger interndelarna och reaktortankarna i de båda blocken cirka 1 500 ton. Det mesta är radioaktivt. När materialet har delats upp i mindre delar packas det i stålbehållare med en godstjocklek upp till 200 millimeter och mellanlagras på Ringhals i väntan på att slutförvaren byggs ut.

Nästa steg i rivningen blir att ta itu med komponenter som är kontaminerade av radioaktivitet, till exempel turbinanläggningen på Ringhals 1, värmeväxlare och pumpar.

– Det är alltså komponenter som inte i sig strålar, men är nedsmutsade med aktivitet. I mångt och mycket går det är sanera bort, säger Hans Sjöstrand.

Sista steget blir att riva själva byggnaderna. Totalt beräknas nedmonteringen av Ringhals 1 och 2 ta ungefär tio år.

Nedmonteringen av Ringhals 1 och 2

Vattenfall beräknar att nedmonteringen av Ringhals 1 och 2 ger upphov till totalt cirka 340 000 ton avfall, varav 5-10 procent bedöms vara radioaktivt.

Material som har bevisats vara fritt från radioaktivitet används som reservdelar, säljs, återanvänds till exempel som fyllnadsmassa, eller återvinns.

Flera olika slutförvar

Slutförvaret för kortlivat avfall, SFR: Byggt för kortlivat låg- och medelaktivt avfall, till exempel reaktorkomponenter, metallskrot, betong och byggnadsmaterial. Finns i Forsmark och rymmer 63 000 kubikmeter. I dag är det fyllt till 60 procent. Enligt SKB behövs ytterligare 117 000 kubikmeter för att ta emot rivningsavfall från de svenska kärnkraftverken. Bolaget planerar en utbyggnad på 120-140 meters djup.

Slutförvar för långlivat avfall, SFL: Avsett för låg- och medelaktivt avfall som är långlivat, till exempel reaktortankar, styrstavar och interndelar från reaktorn. Än så länge finns SFL bara som koncept. Det är tänkt att placeras 300-500 meter ned i urberget, men plats är ännu inte bestämd. SFL blir det minsta av de tre förvaren och kan vara klart cirka 2045.

Kärnbränsleförvaret: Planeras på 500 meters djup i berget i Forsmark. Ska kunna ta emot 12 000 ton använt kärnbränsle. Regeringen har ännu inte gett tillstånd. SKB hoppas på byggstart i början av 2020-talet och räknar med tio års byggtid.

Linda Nohrstedt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt