”Revolver-Harry” lade grunden till den svenska kriminaltekniken

2019-12-15 07:11  

Kriminaltekniken i Sverige har inte mer än drygt 100 år på nacken. Starten var trevande och det dröjde innan den blivit vetenskapligt förankrad och en självklar del av brottsutredningar.

Forensik, som kriminaltekniken ofta kallas i dag, är en högteknologisk disciplin – även om den sällan når upp till nivån i den amerikanska tv-serien CSI. Men innan den etablerades på allvar i Sverige under 1940-talet var det mycket Kling och Klang över det hela.

Den legendariske brottsplatsutredaren Otto Wendel beskriver i en bok hur han kom till en mordplats för att fotografera den. Till sin fasa såg han att lägenheten inte spärrats av, utan var full av folk. Där satt konstaplar och utredare i fåtöljer och rökte, de hade öppnat kylskåpet och kikat, offret kunde ha flyttats.

Ändå fanns instruktioner om hur en brottsplatsundersökning skulle gå till. Den första kom 1920 och slog bland annat fast att fingeravtryck måste tas. Bestämmelsen infördes sedan den första domen med enbart fingeravtryck som bevismaterial fallit åtta år tidigare.

Den så kallade Sabbatssabotören har slagit till igen. Här undersöker polisen sprängplatsen 1946. Foto: TT

Men det tog tid innan nya direktiv genomsyrade polisarbetet över hela landet. Även i städerna tog det tid: Polisens jobb var av hävd att gripa brottslingar, punkt slut. Det föranledde kriminalteknikern Sten Dahlqvist att 1933 mana kollegorna till skärpning i handboken ”Fingeravtryck och brottsplatsundersökning”:

”Det kan icke nog framhållas, att den eller de polismän, som verkställa den första undersökningen på brottsplatsen, påminns om att under inga förhållanden vidröra något föremål, förr än undersökning angående förekomsten av fingeravtryck verkställts. Alltså: Bort med fingrarna!”

Först med ”mug shots”

Kriminaltekniken växte fram i slutet av 1870-talet. En kolonialtjänsteman i Bengalen och en läkare i Tokyo, båda britter, ville ta fingeravtryck som ett led i att bekämpa brott. I Paris föreslog Alphonse Bertillon – som var först med ”mug shots” – att man skulle sortera förbrytarbilderna efter elva olika kroppsmått, bland annat vänster fot, höger öra, huvudets längd och bredd, sitthöjd, armsträcksvidd och vänstra lång- och lillfingrarna.

 

Vid samma tid av mätiver lanserade den italienska läkaren Cesare Lombroso teorier om att ett brottsligt ”degenererat” arv kan avläsas i kroppsliga egenheter. Samma tankegods fanns i frenologin, där man ansåg att själsliga egenskaper avspeglas i huvudets form och knölar. Båda hade rasistiska undertoner.

Dokument för antropometrisk data med förbrytarbilder på Alphonse Bertillon, som skapade systemet.

Bertillons ”antropometriska system” infördes i Paris 1885 och tio år senare i London, jämte en brittisk metod för daktyloskopi – fingeravbildning. De spreds över Europa, till Wien och Budapest 1902, Köpenhamn 1904, Leningrad, Oslo och Stockholm 1906.

Stockholmspolisen inrättade ett signalementskontor, där man tog fingeravtryck och noterade kännetecken på så kalllade daktningskort. De viktigaste måtten angavs med siffror, som ”Näsa No 8”. Kringstrykande utlänningar var särskilt viktiga att hålla koll på.

Första föreståndaren var detektivkonstapel C. A. Chroona, kriminalteknikens verkliga pionjär i Sverige. Han blev även chef för Centralbyrån för fingeravtryck som bildades 1920 för att samla information om brottslingar från hela landet. Det var en del i professionaliseringen av polisarbetet även på landsbygden.

Läs mer: Svenska polisbilar genom historien

Överståthållarämbetet som hade högsta ansvar för polisen motiverade behovet: ”Under senare tiden hava utländska förbrytare i stigande grad verksamhetsfält i vårt land och även här kommit i tillfälle att begå brott; och dessutom hava vårt eget lands förbrytare förökats.”

Stockholmspolisen anlitade tidigt fotografer, men de tog bara förbrytarbilder i ateljé. Först 1922 anställdes den första egna fotografen, Gustav Sjöstrand, som även plåtade på brottsplatser med metoder från Tyskland – föregångaren inom kriminalteknik efter Storbritannien.

En annan pionjär var John Berg, som tog hem idén till utredningsväskan från Tyskland, med all utrustning som behövdes för en brottsplatsundersökning. Förutom förstoringsglas och ficklampa fanns sax, pincett och kemikalier för analys av olika slags spår, som krutstänk, fotavtryck och vätskor. För fingeravtryck fanns argentorat för glatta ytor och olika ströpulver som boktryckssvärta för papper och andra matta ytor, men även vanlig tejp.

”Revolver-Harry” blev chef

Från början togs fingeravtrycken på alla tio fingrar, senare på två och sedan ett. De ordnades i olika klasser efter hur slingor, bågar och delningspunkter såg ut. Avtryckens innehavare sorterades i sin tur i kategorier som spritsmugglare, dynamitarder, sedlighetsförbrytare och fosterfördrivare. Det fanns även register för falska namn och titlar, öknamn och okända döda.

1937 slogs centralbyrån och signalementskontoret ihop till Statens kriminaltekniska anstalt, i dag Nationellt forensiskt centrum. På en förteckning över inventarierna finns bland annat spektrografisk och mikroskopisk utrustning, röntgenanläggning, kemiska instrument och en ”ytterst mångsidig mikrofotograferingsapparat” av märket Zeiss.

“Revolver-Harry” Söderman, docent i kriminalteknik och chef för Statens kriminaltekniska anstalt 1939–1953. Foto: Krigsarkivet

Chef blev ”Revolver-Harry” Söderman, en äventyrare som farit världen runt.

Han hämtade kunskap och inspiration från USA, som efter kriget blev polismaktens nya föregångsland. Med honom och Otto Wendel började en ny era inom kriminaltekniken, som sattes på fastare vetenskaplig grund. Kling och Klang fick därmed gå i pension.

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook

Mats Karlsson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt