Nytt liv i gamla samlingar

2018-08-25 06:00  

Sveriges största museum vilar på samlingar av allt från mineralprover till valskelett som samlats ihop under flera hundra år. Men dna-teknik och andra landvinningar har gett nytt liv åt de gamla föremålen och forskningen har aldrig varit mer livskraftig på Naturhistoriska Riksmuseet.

Förr åkte naturhistoriker ut i världen på expeditioner till avlägsna och illa kartlagda länder för att komma hem med låda efter låda med fossiler, insekter, ben och djurskinn som sedan visades upp för allmänheten eller hamnade i arkivskåp och magasin. I dag ger ny teknik, framför allt dna-analys och olika former av röntgen, möjlighet att få enorma mängder ny kunskap ur gamla föremål.

Och de är många. Naturhistoriska Riksmuseet har nio miljoner djur, fossiler, växter, mineraler och annat innanför sina väggar.

Läs mer: Svenska forskare omkullkastar teorin om djurlivets utveckling

Det började redan 1739 med grundandet av Kungliga Vetenskapsakademien. En del gåvor av "naturalier", insamlade objekt från naturen, kom in till akademien som köpte ett skåp för förvaring. Men det var ingen ordning på samlingen och utrymmet räckte inte till. Akademien fick egna lokaler 1778. Gradvis började samlingen analyseras och inventeras på ett mer vetenskapligt sätt. 1784 fick allmänheten begränsat tillträde.

Samlingarna växte och växte. Bland annat behövde Akademien införliva friherre Gustaf von Paykulls enorma förråd av diverse djur och växter som denne donerat. Fusionen mellan Akademien och Paykull blev "Riksmuseet".

Akademien köpte 1828 Westmanska palatset i centrala Stockholm för att få plats, men i längden räckte inte heller dessa stora lokaler.

Mellan 1907 och 1916 byggdes den nuvarande monumentalbyggnaden och en modern forskningsinstitution växte fram. Den gamla tidens modell, att ställa ut så många uppstoppade djur och bleka skelett som möjligt utan vidare förklaring, är borta. Men föremålen finns kvar. I källaren glänser ögon av glas och i arkivskåpen ligger fossil efter fossil i sina lådor.

Läs mer: Äldsta spåret av liv på jorden kan finnas i kanadensiska stenar

Museet har 50-60 anställda och tar emot flera hundra gästforskare varje år, och en del projekt får ut nya rön ur de gamla föremålen. Det går till exempel att ta reda på var djuren levde, när de har samlats in och att kartlägga genomet på djur som sedan länge är utrotade.

Röntgen i cyklotronanläggningar

I dag röntgar man fossiler i cyklotronanläggningar, bland annat i Schweiz, för att bygga upp oerhört detaljerade 3d-visualiseringar av fossiler. Men på 1920-talet använde man en annan, radikal, teknik.

Under Erik Stensjö började man 1923 experimentera med en engelsk metod för att analysera fossiler. Preparaten slipades ner i skikt, några bråkdels millimeter åt gången. På varje skikt ritade man av fossilkonturerna, och förvandlade lämningarna till en samling kalkerade illustrationer, lager för lager.

Teckningarna förstorades och användes sedan som mallar när man byggde upp lagren igen, en här gången med tunna lager av vax. På så sätt kunde man för första gången avbilda även håligheter i fossilerna, till exempel i kranier. Nackdelen var att den ursprungliga fossilen förstördes i processen, och att det var extremt tidskrävande.

– Man hade problem med finansieringen. Vissa av modellerna tog 25 år att färdigställa, säger Jonas Hagström, intendent.

En stor samling av dessa vaxmodeller finns bevarade.

Utställningar förändras

Sedan museets tillkomst har idéerna om hur man ska presentera för publiken förändrats. I början innehöll de olika naturhistoriska museerna runt om i världen kuriosasamlingar, rum efter rum med uppstoppade märkliga djur, glasmontrar med skelett och preparat i spritburkar. I dag flyttas det mesta undan till förmån för mer komplexa installationer där man ser kontexten kring utvalda föremål.

Men vissa uppstoppade djur är så unika att får vara kvar. Det gäller till exempel djur som i dag är utrotade. I en monter på Naturhistoriska står en Blåbock, ett av bara tre bevarade exemplar i världen – samtliga i konserverad form.

Läs mer: Dna-tester ökar takten i förberedelsen

De utställningsobjekt som packas undan hamnar i ett par stora skyddsrum under museet. Glaskärlen med preparat i sprit förvaras i en särskild lokal med begränsat tillträde, på grund av den extrema brandrisken.

Uppstoppade djur slits med tiden

Många av de uppstoppade djuren har skadats av tidens tand, särskilt de som varit uppbyggda kring lera. Vissa har skador från att ha stått i alltför torr inomhusluft. En Oryx från 1843 har spruckna ben där man kan se buntar av vass. Ur bröstkorgen tränger ull fram. Erfarenhetsmässigt vet man att träull funkar bäst.

Men samtidigt som det blivit mindre populärt att ställa ut djuren har de fått ny betydelse för vetenskapen. Många i samlingarna är från slutet av 1800-talet, då museet hade jägare anställda för att sköta insamlingen i fjärran länder. Ibland går det att koppla djuren till jägarnas dagböcker. Och med dna-teknik går det nu att artbestämma djur där man tidigare varit tveksam. Det kan gå att ta reda på var de skjutits eller fångats och i de fall arten är utrotad kan det gå att spåra dess historia.

Läs mer: Forskare har upptäckt en ny monsterkrokodil

Till exempel var forskare vid Naturhistoriska Riksmuseet först med att kartlägga hela mammutens dna. Plötsligt öppnades en skattkammare av kunskap kring ett djur som ingen människa sett levande på 4 500 år, och som Naturhistoriskas grundare nog trodde aldrig skulle komma längre än till en glasmonter.

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt