Nya paketet höll mjölken ren – men orent spel låg bakom

2019-08-11 06:00  

Framgångarna för Tetra Pak byggde på en revolutionerande pappersförpackning för mjölk. Men de nyckelpersoner som utvecklade den fick däremot nöja sig med smulor.

1944 fanns det redan pappersförpackningar för mjölk – i USA. I Sverige kämpade förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing med att ta fram en ta fram en egen förpackning, men problemet var att den inte bara måste hålla, den måste också vara billig att tillverka.

I Sverige, där mjölkpriset var hårt reglerat, var en pappersförpackning bara möjlig om den understeg det pristak som Statens priskontrollnämnd hade satt. Därmed krävdes en ny, revolutionerande kartong som medgav minimalt materialspill och billig påfyllning.

Problemet gäckade länge laboratoriepersonalen på Åkerlund & Rausing. Tills en dag i början på 1944, då direktören och majoritetsägaren Ruben Rausing plötsligt stormade in, oanmäld. Han hade slutligen fått nog av labbets oförmåga att leverera.

”Jag har köpt ett stort antal kor som står och väntar på att bli mjölkade”, sa Ruben halvt på skämt och halvt på allvar till de församlade. “Nu måste ni hitta en lösning på det här med mjölkförpackningen.”

Fick en idé – en tub av papper som veks till en pyramid

Labbchefen Stig Sunner var under den här tiden inkallad i militärtjänst. I stället var det hans unge assistent Erik Wallenberg som var ansvarig. Han tolkade direktör Rausings ord som att han nu fick fria händer att pröva något nytt. Dittills hade labbet nämligen arbetat på en parallellepipedisk förpackning enligt Stig Sunners instruktioner. Fanns det kanske någon bättre lösning?

Svaret uppenbarade sig i Erik Wallenbergs huvud en vecka senare. Det kom under en februarinatt, när han satt uppe i sin våning på Hantverksgatan i Lund och var förkyld. Då såg han den plötsligt framför sig: en tub av papper. Vek man den i ena änden och sedan åt motsatt håll i den andra fick man en liten pyramid – en tetraeder. Inget materialspill. Allt som krävdes var att man fogade ihop skarvarna.

1952: Tetra Classic, tetraedern. Foto: Pressens bild/TT

Erik blev eld och lågor. Bara någon dag senare stegade han upp till direktör Rausings kontor med några vikta tetraedrar på en bricka.

”Nej, nej, inte de där” fick han till svar av Ruben Rausing.

Försäljningschefen Erik Torudd blev i sin tur närmast chockad när han fick se de små pyramiderna. Var han galen, den där Wallenberg?

Trots det fortsatte Erik att leka med idén. Och tur var det, för när Erik Torudd kom ner i labbet en tid senare fick han se att Wallenberg och hans biträden hade vikt tetraedrar i en lång kedja utifrån en enda stor papperstub. Det blev ett avgörande ögonblick.

Ett papper viks till ett rör och färdigfyllda Tetra Classic trycks ut på löpande band. Platon tittar på i denna demonstration från 1960-talet. Foto: Tetra Pak

”Men herregud, det är ju naturligtvis så vi ska göra” mumlade Torudd för sig själv. Han insåg plötsligt att om någon sorts maskin kunde forma en stor papperstub som fylls med mjölk, och den sedan vek en lång kedja tetraedrar som slutligen klipptes av, skulle fyllningen kunna göras kontinuerlig.

Nu snackade vi ekonomi.

Tetraedern kom ut på marknaden 1952

Ingenjören Harry Järund konstruerade 1946 en första maskinprototyp som byggde vidare på Erik Torudds rudimentära vision. Tetraederns och maskinernas utveckling skulle dock pågå under flera år.

Först 1952 fick allmänheten ta del av de första tetraedrarna, i form av små gräddförpackningar som rymde en deciliter. Efter det dröjde det nästan två decennier till innan några större vinster kunde delas ut.

Men redan från början lovade direktör Rausing sitt kärngäng att slitet skulle vara värt det. Strax före en bolagsmiddag på Grand Hotel i Lund 1948 tog han ett allvarligt snack med Erik Torudd, Harry Järund och vd:n och delägaren Holger Crafoord, som ägde 25 procent av aktierna.

Ruben Rausing ville höra efter en sista gång om alla verkligen var med på tåget. Det var de. Då sa Ruben Rausing:

”Pojkar. Ni skall vara på det klara med att om ni får mjölkförpackningen klar, så är ni rika män.”

Direktör och ordförande Ruben Rausing (1895-1983) grundare av förpackningsjätten Tetra Pak 1951. Foto: TT

Riktigt så blev det inte. Ruben Rausing hade nämligen främst ett övergripande mål i livet: att grundlägga en dynasti. Och i efterhand har det visat sig att han var villig att gå mycket långt för att uppnå det målet.

En tidig signal hade kommit redan i mars 1944, när Åkerlund & Rausing lämnade in sin första patentansökan för tetraedern. På den plats där den sökandes namn står skrivet, är ett tjockt streck draget över Erik Wallenbergs namn. Strax under står i stället: Ruben Rausing.

Det dröjde inte länge förrän Ruben Rausing började framställa det som att det var han själv som hade kommit på tetraedern – labbet hade bara spelat en minimal roll. Och idén om kontinuerlig fyllning, den hade hans fru Lisa kommit på.

Förpackningen fick ett handtag

Fler sådana manövrar gjordes under 1950-talet, när Ruben Rausing och Holger Crafoord bildade dotterbolaget Tetra Pak. I början visade det sig exempelvis att tetran var svårsåld eftersom den var opraktisk att handskas med. Klämde man för hårt på förpackningen när man hällde, eller klippte ett för stort hål längst upp, hamnade mjölken lätt på bordet. Det innebar att labbet fortfarande hade en del praktiska problem kvar.

En av konstruktörerna, Boye Benzon, löste åtminstone ett sådant genom att uppfinna ett litet handtag som klämdes fast på sidan, så att man kunde hålla i tetran som i en kanna. Erik Torudd tyckte att idén var fantastisk och presenterade den för Ruben – som inte alls tyckte om den.

Men bara någon månad senare ville Ruben Rausing plötsligt att handtaget skulle patenteras så fort som möjligt. I hans eget namn. Erik Torudd vägrade. Ruben Rausing fick därför lösa saken själv.

Tetra Pak, dryckesförpackningar för mjölk, juice, vatten och andra flytande livsmedel, utvecklat under 1940-talet inom företaget Åkerlund & Rausing. Den 1952 lanserade tetraederformade Tetra Classic ("trekanten"), vilken gav företaget dess namn, är äldst. Foto: Pressens Bild / TT

Medan Boye Benzon hölls okunnig om saken, sökte Ruben Rausing patent på handtaget i ett flertal länder, bland annat i USA. I det sistnämnda fallet krävde amerikansk lag att han åkte till USA:s ambassad i Köpenhamn och svor med en hand på Bibeln att det var han som var handtagets rättmätiga uppfinnare. Det hade Ruben Rausing inga problem med.

Boye Benzon blev ursinnig när han våren 1953 läste i Nordisk Mejeritidskrift att handtaget var på väg att patenteras i Ruben Rausings namn. Han hotade med stämning, och Ruben Rausing fick slutligen ge med sig efter att företagsadvokaten Carl Borgström övertygat honom om att han omöjligt kunde vinna.

Patentansökning för tetran. När laboratorieassistenten Erik Wallenberg lämnade in patentansökningen strök Ruben Rausing, ägare av företaget, hans namn och satte dit sitt eget. Foto: Aftonbladet/TT

Ruben Rausing motsatte sig dock Benzons anspråk in i det sista. Så här sa han under ett möte med Carl Borgström och Erik Torudd:

“Ständigt återkommer man till samma fråga: Vem är det egentligen som är uppfinnare, den som beordrar en lösning av ett problem eller den som kommer på lösningen?”

Värre gick det för ingenjören Lennart Liljeblad, som jobbade under Harry Järund och samma år uppfann en speciell kniv som kunde skära av tetrans topp. Järund meddelade Ruben Rausing att problemet nu var löst, men Ruben Rausing verkade ointresserad. En vecka senare sökte han patent på kniven i sitt eget namn. Liljeblad hann inte upptäcka stölden i tid, och ungefär ett halvår senare fick han sparken utan någon som helst motivering. På sin fyrtioårsdag.

Hur skulle förpackningen förhindras från att läcka?

Ett annat problem som behövde lösas var hur tetran skulle beläggas invändigt med plast för att inte läcka. Den lösningen kopierade – eller stal, beroende på hur man ser det – Tetra Pak av det amerikanska företaget HP Smith.

Upprinnelsen var att Erik Torudd under en USA-resa upptäckte att HP Smiths ägare, Carr Sherman, ägde en maskin som framgångsrikt kunde belägga papper med plast. Patentet på maskinen var ännu inte beviljat, så Sherman ville helst inte visa upp den för någon.

Snart utvecklade de två dock en vänskap, så Torudd fick till sist se maskinen tillsammans med Ruben Rausings son Gad. Stort misstag. Det ledde nämligen till att Tetra Pak en tid senare kunde konstruera en egen beläggningsmaskin som byggde på samma princip.

Erik Wallenberg med en tetraförpackning. Foto: Tetra Pak

Erik Torudd skämdes över detta eftersom både han och Harry Järund hade försökt argumentera inför styrelsen att man i stället borde köpa en färdig maskin eller ritningar av Carr. Ruben Rausing, Gad Rausing, Holger Crafoord och de övriga ville dock inte veta av något sådant. Gad Rausing hade rentav sedan en tid tillbaka hävdat att maskinen var hans egen idé.

Det var med sådana metoder – och fler exempel finns – som grunderna lades till en av världens största privata förmögenheter. För även om tetrans gamla kärngäng – bland andra Erik Wallenberg, Erik Torudd och Harry Järund – belönades med mindre aktieposter för trogen tjänst 1956, gjorde ingen av dessa småägare någon förtjänst att tala om.

De manövrerades ut ur företaget under 1960- och 1970-talen med hjälp av diverse finansiella tricks – precis innan Tetra Pak började uppvisa normal vinst.

Tetra Brik lanserade rätblocksformen

Tetraedern var ekonomisk, men inte praktisk. Eller som KTH:s studenter under samma era skämtade i sin tidning Blandaren: “Köp Tetra Pak, så har ni alltid mjölk på bordet.”

Det behövdes en ersättare till tetran. Tester visade under 1960-talet att konsumenterna föredrog mer praktiska lösningar, som den amerikanska takåsförpackningen Pure-Pak. Därför svarade Tetra Pak med en ny förpackning 1963, den rätblockformade Tetra Brik.

Ruben, Gad och Hans Rausing med den första prototypen till en Tetra Pak-maskin. Foto: Tetra Pak

1969 lanserades en aseptisk variant av Brik, och det var med den de verkligt stora miljardvinsterna började trilla in i företaget. (Se text här nedanför.)

När miljarderna väl började trilla in var det familjen Rausing som ägde hundra procent av bolaget. Därför är släkten i dag också en av världens rikaste.

Erik Wallenbergs dotter har sagt att hennes far bara fick några tusenlappar för sina insatser. Men 1991 hedrades han åtminstone av Ingenjörsvetenskapsakademien, som tilldelade honom Stora guldmedaljen för “hans idé och utvecklingen av förpackningssystemet Tetra Pak”.

Det kanske kan tyckas vara en klen tröst, men det bidrog åtminstone till att fastställa att det var han som var tetrans verklige uppfinnare.

Tetra Pak – från 1944 till 1969

1944 Erik Wallenberg uppfinner tetraedern.

1944 Erik Torudd kommer på idén om kontinuerlig fyllning.

1946 Harry Järund konstruerar den första maskinprototypen.

1952 Tetra Pak levererar maskiner för endecilitersförpackningar.

1957 Tetra Pak levererar maskiner för enlitersförpackningar.

1961 Första aseptiska maskinen för bakteriefri mjölk.

1963 Tetra Brik lanseras.

1969 Förpackningen Tetra Brik Aseptic lanseras – företagets största försäljningssuccé.

Aseptisk mjölk blev räddningen

Med sterila förpackningar försvann behovet av kylning. Det öppnade upp enorma marknader för Tetra Pak i tredje världen.

Tetra Pak hade det tufft i början. Förutom tekniska problem och skepsis från mejerierna och allmänheten, drogs företaget dessutom med enorma skulder. Trots att tetran började göra insteg i svenska och utländska hem under 1950-talet förblev företagets framtid oviss.

Men sedan kom räddningen: den aseptiska förpackningstekniken.

Aseptiska lösningen kom från Schweiz

Erik Wallenberg hade redan 1946 genomfört lyckade experiment med att sterilisera förpackningspapper i väteperoxidbad. Men Tage Norberg, Åkerlund & Rausings patentingenjör, trodde inte att det skulle fungera i praktiken”.

Därför blev det i stället det schweiziska företaget Alpura som något decennium senare patenterade en liknande metod. Ruben Rausing blev rasande när han fick höra att Wallenberg tidigare hade löst problemet men blivit ratad, för nu blev Tetra Pak tvunget att betala Alpura för att få använda tekniken.

I slutänden var det dock ändå värt det. Nu öppnades nämligen enorma marknader upp i tredje världen, där efterfrågan på mjölk var stor men där kylkedjorna var bristfälliga.

Så länge de aseptiska förpackningarna förblev oöppnade kunde de nämligen förvaras i rumstemperatur. Den aseptiska varianten av den rätblockformade Brik lanserades 1969. Därmed började miljarderna rinna in i företaget.

 

Det här är ett reportaget från Teknikhistoria.

Prenumerera på Teknikhistoria här.

Anton Dilber

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt