När helikoptern kom till Sverige

2021-01-30 07:30  

”En helikopter kan göra allt utom att bädda sängar”, skrev en överväldigad journalist när den första helikoptern visades upp i Sverige. Året var 1947. Snart hade såväl Marinen som polisen egna helikoptrar. Men det tidigaste svenska helikopterflyget tillkom genom privata initiativ.

TEKNIKHISTORIA. En populär leksak redan under antiken var en pinne med några kantställda fjädrar, vilken kunde fås att flyga några sekunder genom att tvinna pinnen mellan handflatorna. En som omsatte detta i mera konkret mening, var universalgeniet Leonardo da Vinci med sin ”luftskruv” från 1500-talet. Mera praktiska försök hämmades genom bristen på en lämplig kraftkälla. En sådan skulle uppenbara sig först i början på 1900-talet genom explosionsmotorn. 

Den första flygningen med ett motordrivet flygplan enligt systemet ”tyngre än luften” ägde rum i USA den 17 december 1903 när Orville Wright lyckas flyga en längd som ungefär motsvarar spännvidden på en Boeing 747 Jumbojet. Utvecklingen av konventionella flygplan gick härefter mycket snabbt, med bland annat infällbara landningsställ, omställbara propellrar, starkare motorer och nya byggnadsmaterial.

Helikoptern – av grekiskans helix (spiral) och pteron (vinge) – skulle dock dröja. Tidiga försök med roterande vingar (rotor) i stället för fasta, gjordes av den spanske ingenjören Cierva med sin autogyro. Den saknade emellertid motordrivning av rotorn; denna bringades i stället att rotera genom fart- och propellervinden. Lastförmågan var mycket begränsad och därför gjordes från mitten av 1920-talet olika försök att överföra motorkraft direkt till rotorn. 

Ett problem var att farkosten vid färd hade en tendens att kantra genom att de framåtgående rotorbladen hade större lyftkraft än de bakåtgående. Det löstes dock genom att göra bladen ledade. Ett annat problem var rotorns motriktade kraft som fick kabindelen att snurra åt motsatt håll. Detta löstes på i huvudsak tre sätt.

Den vanligaste lösningen var en så kallad stjärtrotor vilken motverkade rotationen. Huvuddelen i Sverige förekommande militära och civila helikoptertyper är försedda med stjärtrotor. En annan lösning var två rotorer sida-vid-sida eller i tandem. Ett exempel är Marinens första helikoptertyp Vertol 44, i folkmun ”Bananen”. En tredje lösning var två motroterande rotorer på samma rotormast.

Sverige tvåa efter USA

På grund av helikopterns komplicerade konstruktion skulle det dröja ända in på 1940-talet innan de fick praktisk användning. Pionjärer var tyskarna Heinrich Focke och Gerd Achgelis med den tvårotorförsedda typen Fa 223 samt den till USA från kejsardömet Ryssland emigrerade Igor Sikorsky med enkelrotortypen VS 300.

Båda typerna förekom, om än i mycket begränsad omfattning, under andra världskriget. Efter Tysklands kapitulation var USA det enda land där helikoptern togs i mera allmänt bruk, men som god tvåa efter USA kom Sverige.

Det var flera omständigheter som spelade in. Lennart Osterman, brorson till bilmagnaten och grundaren av Ostermans Marmorhallar Hans Osterman, hade 1943 bildat företaget AB Aero Service, med generalagentur för brittiska Auster. 1946 skickade han flygingenjören i Flygvapnet Nils Olof Sefeldt till USA för att leta upp en flygplanstillverkare som var intresserad av en försäljningsorganisation i Sverige.

Den visionäre Lennart Osterman förutsåg en expansion av småflyget i Sverige efter att bensinrestriktionerna hävts. Under sina resor i USA kom Sefeldt i kontakt med Bell Aircraft Corporation, under kriget tillverkare av jaktflygplanen Bell P-39 Airacobra och Bell P-63 Kingcobra samt Bell P-59 Airacomet, USA:s första jetjaktflygplan.

Mest känd blev dock Bell för Bell X-1 med vilken Charles ”Chuck” Yeager den 14 oktober 1947 var den förste att ”spränga ljudvallen”, att flyga fortare än Mach 1. Bell hade redan 1941 också gett sig i kast med konstruktion och tillverkning av helikoptrar. Den mest kända var tvåsitsiga Bell 47 som flög första gången i december 1945. Typen skulle år senare spela en viktig roll i TV-serien MASH. 

Nils Olof Sefeldt var inte sen att se helikopterns potential. Han fyrade av ett telex – som var den tidens snabbaste kommunikationsmedel – till Lennart Osterman, med innehållet att Ostermans skulle få agenturen under förutsättning att AB Aero Service dels var villiga att introducera helikoptern i Sverige, dels teckna sig för inköp av några helikoptrar.

Allt löpte väl. Lennart Osterman fick agenturen, Nils Olof Sefeldt lärde sig flyga Bell 47 och tre helikoptrar antecknades i orderböckerna. I november 1946 kom den första helikoptern till Sverige där den också erhållit en svensk typbesiktning. Det var en grönmålad Bell 47B som skulle få registreringen SE- AZT, vilken snart ändrades till SE-HAA efter beslut att helikoptrar framgent skulle sorteras under H i civilregistret.

Den 14 februari 1947 visades helikoptern på Bromma för församlad press och flygfolk, vilka lät sig imponeras av Sefeldts uppvisning när han flög fram- och baklänges, i sidled, höjde och sänkte sig samt piskade upp den nyfallna snön när han på några meters höjd blev stillastående över hangarplattan.

Det senare kallades att hovra, en ny flygfackterm hade fötts! Det var just denna förmåga, att hovra, som skulle bidra till helikopterns mångsidighet. ”En helikopter kan göra allt utom att bädda sängar” skrev en fantasifull journalist.

Läs mer: När traktorn kom till byn förändrades hela samhället

Härmed hade det svenska helikopterflyget introducerats. AB Aero Service bytte samtidigt namn till Ostermans Aero AB som blev den första kommersiella helikopteroperatören utanför USA. Företaget kom att bedriva helikopterutbildning, flygbesprutning, postdistribution i skärgården, transportverksamhet samt ambulansflygningar.

Den första ambulansflygningen ägde rum den 14 januari 1948. Det var en svårt sjuk kvinna i Stockholms skärgård som lämnades på lasarettet bara en timme efter att helikoptern larmats. Det rådde svår snöyra vid tillfället och patienten transporterades inne i helikoptern, vilket var mindre lämpligt.

Ostermans chefstekniker Göran Wallert, som för övrigt senare skulle bli Ostermans Aeros verkställande direktör, konstruerade därför en kabinförsedd och uppvärmd bår på sidan av helikoptern. Arrangemanget kan studeras i den Bell 47 som sparats i Arlanda Flygsamlingar. Bara några få år efter den första ambulanstransporten, var larmen nästan dagliga. 1950 stationerades ambulanshelikoptrar i både Östersund och Kiruna. 

Såldes till Boliden

1947 beslutade Ostermans Aero att enbart koncentrera sig på helikoptrar och att avveckla flygplanen. Flera Bell 47 anskaffades. Med SE-HAB påbörjades utbildning av externa piloter och mekaniker. Helikoptern såldes året därpå till Bolidens Gruv AB för malmprospektering, ett nytt användningsområde. SE-HAC sprutade DDT över skadeinsekter på Visingsö. SE-HAA fick ett något snöpligt slut.

Under landning på Skeppsbron i Stockholm räckte inte lyftkraften till när helikoptern kom över kajkanten och plumsade ned i vattnet. De två ombordvarande kunde simmande ta sig i land. I mitten av 1950-talet anskaffades två stora helikoptrar av typen Sikorsky S-55 med vilka man bland annat inledde ett samarbete med Marinen. Det gjordes prov med minsvepning, vinschning av dykare och annat fram till 1958 då Marinen fick sina första egna helikoptrar.

Armén hyrde ungefär samtidigt ett antal Bell 47 innan de skaffade egna helikoptrar. Ostermans Aero kom att bli synonymt med den tidiga helikopterverksamheten i Sverige. Efter ett antal omstruktureringar ingår numera arvet efter Ostermans Aero i finska Patria med bas på Arlanda. 

Polisens helikopterverksamhet inleddes mer eller mindre genom privat initiativ. Den flygintresserade polismannen Gert Skogsberg hade 1961 utbildat sig till privatflygare. Sommaren samma år fick han och en bilpatrullerande kollega larm att söka efter en byggmästare som inte hörts av efter en båtfärd.

Skogberg fick då sina överordnades tillstånd att utan kostnad för polisen, fortsätta efterforskningarna från luften i en hyrd Piper Cub. Spaningarna gav inget resultat. Byggmästaren hade tagit i på Vaxholms Hotell. Men så började det flygburna polisflyget.

Dåvarande statspolisen förstärkte ibland lokalpolisen i bland annat efterforskningar och hyrde då flygplan som flögs av Skogberg med en poliskollega som spanare. I början på 1960-talet sökte Skogsberg en tjänst som pilot i FN:s Support Squadron under oroligheterna i Belgiska Kongo. Där kom han i kontakt med helikoptern och insåg genast dess potential som ett verktyg för polisen.

Fördelen låg främst i helikopterns förmåga att landa praktiskt taget varsomhelst, för räddningsuppdrag och för samverkan med markenheter. 

Läs mer: Maten i rymden – en besvärlig historia

Ungefär samtidigt kom Statspolisen till samma insikt och inledde prov med helikoptrar som hyrdes från Ostermans som också bistod med piloter. Efter hemkomsten från Afrika utbildade sig Skogberg till helikopterpilot och med stöd av dåvarande rikspolischefen Carl G. Persson fick polisens helikopterflygverksamhet en fastare form genom anskaffningen den 1 juni 1964 av en begagnad Bell 47. 

Elddopet för polishelikoptern kom i samband med den sovjetiske statschefens Chrusjtjovs besök i Sverige 1964. Från att Gert Skogsberg från början ha varit ensam polishelikopterpilot, påbörjades nyrekrytering redan i mitten av 1960-talet samtidigt som nya helikoptrar tillfördes.

En ny Bell 47 kom redan 1965 och två år senare ytterligare en samt två Agusta Bell 206 Jet Ranger, en typ som under många år skulle bli den verkliga arbetshästen inom polishelikopterflyget. För utbildning av nya polisflygare ägde viss samordning rum med dåvarande Krigsmakten. Flygchef under pionjärtiden var Lars-Erik Freeman. 

Marinens lyckade försök med Ostermans Sikorsky S-55 ledde redan i mars 1958 till anskaffningen av enmotoriga tandemrotorhelikoptrar av typen Vertol 44 vilka fick beteckningen Hkp 1. Fram till 1960 levererades nio exemplar vilka baserades vid Berga och på Torslanda. De kom att användas för en mängd olika uppdrag som ubåtsjakt, minsvepning och räddningsuppdrag.

För den senare uppgiften var de särskilt lämpade eftersom det vid hovring över vatten var en lugn fläck på vattenytan mellan nersvepen från de båda rotorerna. Helikoptertypen kom att göra tjänst i Marinen i närmare15 år. En mindre helikoptertyp var franska gasturbindrivna Sud Aviation Alouette II, vilken i knappt 30 exemplar tillfördes alla tre vapengrenarna i Krigsmakten (från 1975 benämnt Försvarsmakten). Beteckningen blev HKP 2 – med versaler eftersom de administrativa databehandlingssystem (ADB) som var under införande, inte klarade av gemener.

De första exemplaren började levereras 1958. Typen användes huvudsakligen för transportuppdrag, utbildning av nya piloter, underhållstransporter till försvarets radiolänkstationer samt för undsättning av flygplansbesättningar som räddat sig med fallskärm. Gasturbinmotorerna fungerade med vanlig dieselolja men också andra typer av bränsle, även cognac påstås det, fransk som ju Alouetten var…

Tankning under uppdrag ägde ofta rum invid vanliga bensinstationer. HKP 2 gjorde lång och trogen tjänst, ända fram till slutet av 1980-talet. 

Plats för åtta soldater

Nästa stora helikopteranskaffning ägde rum 1962 då 19 Agusta Bell 204, med beteckningen HKP 3, tillfördes Armén och Flygvapnet. I strid hade de plats för åtta fullt utrustade soldater. Andra viktiga användningsområden var sjuktransporter, förnödenhetstransporter och brandbekämpning. Den amerikanska originalversionen fick stor användning under Vietnamkriget och har förekommit i många krigsfilmer, som Apocalypse Now och Deer Hunter.

Den sista HKP 3 togs ur tjänst så sent som år 2000. 1963 levererades den första av 22 tandemrotorhelikoptrar av typen Vertol 107, HKP 4, som skulle visa sig vara en riktig arbetshäst, inte minst under ubåtsjakterna på 1980-talet och oräkneliga räddningsuppdrag till havs. En annan helikopter som ryms inom detta kapitel om helikopterns introduktion i Sverige, var den lilla Hughes 269 som fick beteckningen HKP 5A.

Två exemplar köptes av Armén och togs i bruk i januari 1962, men avfördes 1967 på grund av haverier. 

Sedan de första trevande åren har helikopterflyget i Sverige både utvecklats och utökats. Numera är det knappas någon som lyfter blicken när en helikopter kommer smattrande över husen eller grantopparna. Ambulanshelikopterflyget bedrivs av Scandinavian Air Ambulance och Svensk Luftambulans, som är ett kommunförbund bildat av bland andra Region Värmland, Region Dalarna och Region Uppsala.

Sedan länge gäller att alla ambulanshelikoptrar skall vara tvåmotoriga. För sjöräddning disponerar Sjöfartsverket sju helikoptrar i en verksamhet som går under benämningen SAR, viket står för Search and Rescue. Polishelikopterflyget omfattar i dag nio moderna helikoptrar, baserade i Stockholm, Göteborg, Malmö, Östersund och Boden.

Uppdragen varierar från att följa gärningsmän på flykt, att undsätta människor i nöd, att övervaka större folksamlingar och att utföra transporter av till exempel bombtekniker och specialpolis. 

Allt militärt helikopterflyg är i dag koncentrerat till Flygvapnets Helikopterflottilj som är lokaliserad på tre platser i landet med huvudsäte på Malmen utanför Linköping. Försvarsmakten disponerar närmare 50 helikoptrar.

Helikoptrarnas unika förmåga att röra sig i alla tre dimensioner i farter från stillastående upp till ett par hundra kilometer i timmen, därtill med relativt god lastkapacitet, uppväger de förhållandevis höga inköps- och driftskostnaderna som följer av deras tekniska komplexitet. En ny helikopter med kolvmotor kan kosta ett par miljoner kronor i inköp medan en helikopter med en turbinmotor kostar cirka 10−15 miljoner kronor.

En lätt helikopter med två turbinmotorer betingar cirka 30 miljoner kronor och uppåt. Mellanklasshelikoptrar kostar från cirka 70 miljoner kronor och uppåt. Medeltunga helikoptrar kostar i regel över 150 miljoner kronor. 

Lennart Berns

Mer om: Helikopter

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt