Mjukisen blev tuff – Harley-davidsons krokiga väg framåt

2020-04-10 06:00  

Strax efter sekelskiftet 1900 gick två unga män in i ett skjul för att sätta motor på en cykel, mest för att underlätta sina gemensamma fisketurer. Där och då föddes Harley-Davidson. Men 500 stulna dollar kunde ha stoppat framgångssagan redan innan den började.

Barndomsvännerna William Harley och Arthur Davidson älskade att åka ut och fiska på landsbygden runt hemstaden Milwaukee, Wisconsin. Men att cykla längs de gropiga landsvägarna var ansträngande och tidsödande, vilket fick dem att fundera: Tänk om man kunde avskaffa det tröttsamma trampandet?

Cyklar med mer eller mindre improviserade motorer hade utvecklats i Europa under 1800-talets senare decennier, och 1897 hade den första regelrätta motorcykeln lanserats av tyska Hildebrand & Wolfmüller. Men William Harley, som börjat arbeta i en cykelfabrik redan som femtonåring, hade flera idéer till förbättringar av konstruktionen.

De båda männen, som båda var i tjugoårsåldern, började tillbringa all sin lediga tid i familjen Davidsons 15 kvadratmeter stora uthus där de arbetade på sin första motor bicycle. Den stod klar sommaren 1903, och fick namnet Harley-Davidson Model 0.

Skjulet där allt började 1903. Foto: Foto: Harley Davidson

Prototypen bestod egentligen bara av en vanlig trampcykel och en egenutvecklad encylindrig motor med 116 kubikcentimeters slagvolym, och vid testkörningarna orkade den inte uppför kullarna runt Milwaukee utan pedalassistans. De unga vännerna hade dock fått blodad tand, och bokförde glatt det primitiva fordonet som ett lärorikt experiment.

De jobbade vidare med den betydligt kraftfullare varianten Harley-Davidson Model 1, som stod färdig den 8 september 1904 och samma dag kom fyra i en lokal motortävling (topp- farten låg på 56 kilometer i timmen).

Den hade 405 kubik- centimeters fyrtaktsmotor med så kallad halvtopp, eller IOE (intake over exhaust) på engelska. Motortypen känneteckna- des av att insugsventilerna var av toppventilstyp, medan av- gasventilerna var av sidventilstyp.

Model 1 var remdriven och hade en helt ny ramkonstruktion, som separerade den från kategorin motoriserad cykel och tog den närmare att utgöra en egentlig motorcykel.

Även om designen och slutmonteringen skedde i det lilla uthuset på familjen Davidsons bakgård, var utvecklingsarbetet inte fullt så primitivt som det kan verka. Halvtoppsmotorn hade utvecklats av den etablerade franska biltillverkaren De Dion-Bouton, och William och Arthur hade assistans från flera håll.

Anställda utanför H-D:s första fabrik. Foto: Foto: Harley Davidson

Bland annat fick de hjälp med motorutvecklingen av norsk-amerikanen Ole Evinrude, senare berömd båtmotor- pionjär, som vid denna tid experimenterade med olika sorters bensinmotorkonstruktioner i en liten verkstad i Milwaukee.

Och de flesta nyckelkomponenterna till Model 1 tillverkades i fullt utrustad verkstadsmiljö, förmodligen på den järnvägsverkstad där Arthur Davidsons storebror Bill var förman.

Faktum är att den första kvinnan som körde en Harley-Davidson, vilket var långtifrån okontroversiellt vid denna tid, då även vanliga trampcyklar ofta ansågs olämpliga för kvinnor av moraliska eller medicinska skäl.

Med pengarna de lånat av honungsmorbrorn köpte William Harley och Arthur Davidson, tillsammans med Arthurs bröder Walter och Bill, en tomt i Milwaukee där de byggde sin första fabrik. Anläggningen var inte stor, i princip ett träskjul på 12 x 18 meter.

Enligt legenden upptäckte man snart att man råkat bygga del- vis på mark som tillhörde ett järnvägsbolag. De fyra bolagsgrundarna ska då helt sonika ha lyft fabriken och flyttat den någon meter in på tomten. Första året i drift, 1906, producerade fabriken 50 motorcyklar.

De fyra grundarna: Arthur Davidson, Walter Davidson, William Harley och William Davidson.

Året därpå kunde man tredubbla produktionen till 150 stycken, och utvidga fabriken bolaget. Detta var även året då den med en andra våning och tillbyggnader i tegel. Samma år började man även leverera motorcyklar till olika poliskårer, en marknad som än i dag är betydelsefull för första tvåcylindriga V-twin-motorn, med cylindrarna i 45 graders vinkel, lanserades.

De första modellerna hade 880-kubikscylindrar och utvecklade om-kring sju hästkrafter, vilket var ungefär många medlemmar av Arthurs släkt var involverade under de tidiga åren. En dag kom han hem och upptäckte att hela investeringskapitalet som skulle användas för att bolagisera verksamheten, 500 dollar som han förvarat under madrassen, hade försvunnit.

Misstankarna föll på städ-hjälpen, men inget kunde bevisas. Varken Arthur eller William kunde skrapa fram nya pengar och hela affärsidén såg ut att gå om intet.

Som en räddande ängel kom då Arthurs morbror, en biodlare vid namn James McLay, och lånade dem sitt livs besparingar som han gnetat ihop på att sälja honung. Än i dag är The Honey Uncle (honungsmorbrorn) en klassisk figur i den mytologi som växt fram runt märket Harley-Davidson.

”Motorcykeln som inte är obekväm”, lyder ett av säljargumenten 1912. Foto: Foto: Harley Davidson

En annan betydelsefull Davidson var Arthurs faster Janet, som ritade den ikoniska H-D-logotypen med text inramad av en orange sköld mot svart bakgrund. Hon var också den dubbelt så mycket som de tidigare encylindriga modellerna. Toppfarten var 100 kilometer i timmen, och produktionen steg dramatiskt: från 450 motorcyklar 1908, till 16 284 stycken 1914.

Även om både William Harley och Arthur Davidson var tekniskt intresserade, kan man något förenklat säga att den händige, fåordige och praktiskt lagde Harley skötte hårdvaran – medan den utåtriktade Davidson stod för marknadsföringen och avtalen med återförsäljare runt om i USA.

Han var känd som sällskapsmänniska och historieberättare, och som affärsman gjorde han snart intryck genom sitt vänskapliga förhållningssätt till kunder och samarbetspartners.

William Harley, å andra sidan, var den ende av de fyra bolagsgrundarna som skaffade sig teknisk universitetsexamen. Han blev företagets chefsingenjör och gjorde sig snart känd som dess skickligaste motorcyklist: för att testa sina konstruktioner så grundligt som möjligt, ställde han personligen upp i alltmer krävande hastighets- och uthållighetstävlingar.

Armémodellen WLA från 1945. Produktionsår: 1942–1952. Motor: 739,4 cc sidventilsmotor (”Flathead”). Kraft: 25 hk (19 kW). Toppfart: 105 km/h. Växlar: 3. Foto: HARLEY-DAVIDSON, JOOST J. BAKKER/WIKIMEDIA, TT

Men även Harley hade näsa för affärer, och såg till att företaget fick leverera till armén när USA inträdde i första världskriget. Det gav inte bara över 20 000 beställda motorcyklar på ett bräde, och värdefull reklam där företaget fick en patriotisk strålglans.

Det innebar även att legioner av mc-intresserade unga män redan var inkörda på Harley-Davidson när de muckade med pengar på fickan. Mc-tävlingar gav också viktig reklam. Företagets egna racingteam blev under senare delen av 1910-talet känt som The Wrecking Crew (ungefär rivningsgänget), eftersom de krossade allt motstånd.

Teamets maskot var en griskulting, som de brukade ta med på ett ärevarv runt banan efter varje vunnet lopp, och det är därför stora H-D-motorcyklar än i dag går under smeknamnet hogs (galtar).

1920, samma år som Harley-Davidson blev världens största tillverkare med 28 189 tillverkade motorcyklar och återförsäljare i 67 länder, satte Wrecking Crew-föraren Leslie Parkhurst världsrekordet 179 kilometer i timmen.

De flesta Harleys såldes dock som sofistikerade transport- medel för behagfyllda utflykter, och 75 procent av dem kom utrustade med sidovagn. Reklamen avbildade gentlemannaförare i kostym, ofta med parasollbärande damer i sidovagnen.

H-D riktade sig till den breda allmänheten i början – den hårda imagen kom senare. Foto: Foto: Harley Davidson

Harley-Davidsons bad boy-image skulle inte komma förrän långt senare – mer om det längre ner i artikeln.

Under 20-talet kom tekniska nyheter som framhjulsbromsen, den droppformade bensintanken och en ny dämpad framgaffel. Men de allt billigare bilarna blev tuffare och tuffare konkurrenter, och när Henry Fords löpande band-princip till slut gjorde en splitterny T-Ford billigare än en sidovagnsutrustad H-D sjönk Harley-försäljningen till runt 12000 exemplar per år.

Sedan kom 30-talsdepressionen. Försäljningen sjönk till lite över 3 000 motorcyklar per år, och läget gick från besvärligt till akut. Man försökte vända trenden med modern art deco-formgivning och tekniska förbättringar som knucklehead-motorn, som har insugs- och avgasventiler ovanför kolvarna för ökad livslängd och bättre bränsleekonomi.

Det hjälpte inte mycket, särskilt som problem med det nya ventilsystemet tvingade företaget att installera nya ventiltåg på redan sålda knuckleheads.

På 30-talet gick läget från besvärligt till akut. Man försökte vända trenden med tekniska förbättringar som ’knucklehead’-motorn. Harley-Davidson Knucklehead ELS från 1937. Foto: Foto: Harley Davidson

För att hålla företaget flytande började man tillverka industrimotorer och den säregna bud-motorcykeln Servi-Car, som fanns kvar i produktion ända in på 70-talet.

Men till slut kom andra världskriget, och med det en ny guldålder. Harley-Davidson och Indian var de enda amerikanska mc-tillverkare som överlevt depressionen, och plötsligt behövde militären över 90 000 motorcyklar – samt reservdelar motsvarande minst lika många hojar till.

Kontraktet gick till Harley-Davidson, som levererade en 740 kubiks sidventils V-twin, med militära modifikationer som extra kraftig bagage- hållare för radio och ammunitionslådor, mörkläggningslampor och k-pisthölster i läder.

Även om Harley Davidson har gått igenom fler kriser sedan dess, framför allt konkurrensen från billigare och tekniskt överlägsna japanska motorcyklar under 70-och 80-talen, har märkets ställning som amerikansk ikon varit ohotad sedan krigsslutet.

 

Ända sedan en läderklädd Marlon Brando varvade upp motorn på en H-D på vita duken tidigt 1950-tal har Harley-Davidson förknippats med laglösa motorcykelgäng. Men så var det inte alls från början.

Marlon Brando i filmen "The wild one" (1953) – på svenska "Vild ungdom". Foto: Rights Managed

Traditionellt marknadsfördes Harley-Davidsons som bekväma och sofistikerade fordon, med reklamslogans som ”The smoothest ride on two wheels” och ”The silent gray fellow” med hänvisning till deras effektiva ljuddämpare.

Denna framtoning började dock naggas i kanten efter 1945, när USA-marknaden översvämmades av billiga och slitna men robusta Harley-Davidsons från arméns överskottslager. Samtidigt kom stora skaror av unga krigsveteraner hem igen, och många av dem kunde eller ville inte återanpassa sig till det civiliserade livet.

Somliga av de missanpassade, ofta krigstraumatiserade unga männen bildade motorcykelklubbar med aggressiv framtoning. De hade namn som Boozefighters, Pissed off Bastards of Bloomington och Hell’s Angels, och H-D blev det givna valet för de flesta av dem.

För att hojarna skulle gå fortare rensades de på överflödig vikt som bagagehållare, vindrutor och stänkskärmar, och de stora fjädrade militärsadlarna ersattes av tunna sitsar direkt på ramen. De kom att kallas choppers (från engelskans chop, hugga av), och deras minimalistiska, anpassade utseende drog blickarna till sig vid mc-träffar och tävlingar.

Motorcykelrebeller fotograferade 1964. Foto: HARLEY-DAVIDSON, PIERLUIGI PRATURLON/TT

Detsamma gjorde många av deras förare, som söp, slogs och buskörde, och deras livsstil uppmärksammades av såväl tidningar som filmskapare. Kassasuccén The Wild One från 1953, där Marlon Brandos bildsköne ligistledare visserligen kör en Triumph, gjorde kriminella mc-gäng till ett romantiserat begrepp i hela USA.

Tillverkarna försökte först distansera sig från den laglösa image deras produkter fått. Men under 60-talets allmänna upprorskultur insåg de reklamvärdet i bilden av den rebelliska H-D-åkaren, och de började medvetet spela på den i sin marknadsföring. Chopperstilen inkorporerades i formgivningen, och 1971 lanserades FX Super Glide-modellen: världens första fabrikscustomiserade motorcykel.

 

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook

Första modellen av Harley Davidson

Model 1:

Produktionsår: 1905–1906.

Motor: 405 cc encylindrig fyrtakts- motor (”Buckboard”).

Kraft: 4 hk (3 kW).

Toppfart: 56 km/h.

Växlar: 1.

Tommy Harnesk

Mer om: Motorcyklar

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt