Meccano och den lärorika lådan

2021-12-24 07:00  
Konstruktiv lek med Meccano i Göteborg 14 december 1925. Foto: KAMERAREPORTAGE/TT

TEKNIKHISTORIA. Frank Hornby ville skapa leksaker som lärde hans söner något om maskinteknik. Några decennier senare hade han byggt upp ett världsomspännande imperium av plåt – och fostrat en hel generation av blivande ingenjörer.

Det har sagts att före andra världskriget såg världen ut som Meccano. Sakerna som omgav oss var gjorda av metall i stället för plast. Samhället var mekaniskt snarare än elektroniskt. Estetiken var kantig och knotig snarare än mjukt rundad. 

Men vid 1800-talets slut var förstås Frank Hornby inte medveten om att han var på väg att skapa en produkt som skulle definiera första halvan av det kommande seklet. Allt han ville göra var att bygga leksaker åt sina två söner – eftersom hans blygsamma revisorslön knappt räckte till för att försörja familjen, än mindre förse den med dyra nöjen. 

I boden ute på deras gård i Liverpool trollade den händige Hornby fram modeller av broar och fordon, konstruerade av plåtbitar som han kapat, böjt och format manuellt. Men han kunde inte skaka av sig känslan av att han var lite väl slösaktig med sina knappa resurser. Vore det inte mer ekonomiskt om leksakerna gick att montera isär när pojkarna tröttnat på dem, för att ”återvinnas” i form av nya modeller?

Än i dag är Meccano en populär leksak, men kanske mer för den nu åldrade målgruppen från förr. Det arrangeras särskilda konvent även i nutid, där vanligtvis vuxna konstruktörer ses för att visa upp sina imponerande skapelser. Foto: PHILIP DUNN/REX/TT

Läs mer: Bordshockey: det svenska spelet blev en megasuccé

På prov upprättade Frank Hornby – och tillverkade alltjämt för hand – ett system med standardiserade metallbitar à 2,5, 5,5 och 12,5 tum. Längs dessa borrade han sedan serier av regelbundna hål. Hålen gjorde att metallbitarna kunde monteras ihop i vilka konfigurationer som helst, med hjälp av skruvar och muttrar. 

Resultatet fungerade över förväntan. Frank Hornby var visserligen ingen ung man – han närmade sig 40, i en tid då de flesta britter inte levde mycket längre än så. Han hade en karriär att fokusera på, en familj att försörja. Men ändå var han så upprymd av sin nya uppfinning att han inte kunde låta bli att drömma om en massproducerad version. 

I januari 1901 lånade han 5 pund av sin chef på importfirman där han jobbade – och använde dem för att finansiera en patentansökan. Han kallade sin produkt Mechanics Made Easy, med den förklarande undertiteln An Adaptable Mechanical Toy.

Annons för Meccano, julen 1921. Foto: HERITAGE/TT

Full av självförtroende gav han sig ut på jakt efter samarbetspartners som kunde fabricera hans metalliska byggklossar i bred skala. Men omvärlden, skulle det visa sig, delade inte hans entusiasm. Faktumet att ingen nappade på erbjudandet att samarbeta med Hornby, som inte hade råd att säga upp sig för att satsa fullt ut på Mechanics Made Easy, hade kunnat vara dödsstöten för hela projektet.

Men i stället förbarmade sig återigen hans arbetsgivare över honom, och erbjöd Hornby en tom lokal att driva verksamheten i, samt ekonomiskt stöd. Tack vare detta framstod Hornby som seriös nog att övertyga externa tillverkare att ge honom en chans. Redan året därpå, 1902, landade därför de första Mechanics Made Easy-byggsatserna på brittiska butikshyllor. Varje ask innehöll 16 metallbitar, som kunde byggas ihop till tolv olika modeller (alla på tågtema).

En helt ny era

Den första tiden förblev Mechanics Made Easy en relativt blygsam verksamhet. Antalet byggsatser var begränsat, och företaget gick inte med vinst. Själva byggklossarna var också av för dålig kvalitet för att kunna bära upp Hornbys storslagna visioner om att fostra ingenjörsandan bland alla brittiska barn. 

Men 1907 började kurvorna till slut vända uppåt – så pass att leverantörerna fick problem att hinna möta efterfrågan. Hornby bestämde sig nu för att dels säga upp sig från sitt ordinarie jobb, dels kvalitetssäkra sin produkt genom att upprätta en egen tillverkning i stället. I juni samma år slog hans första lilla fabrik upp portarna nära hamnen i Liverpool, redo att prångla ut byggsatser i tjockare, stadigare stål som pläterats med nickel i stället för tenn. 

För att markera att han nu förde sin leksak in i en helt ny era, gav han den också ett nytt, klatschigare namn: Meccano. 

Frank Hornby hade fått vänta länge – vid det här laget var han nästan 50 år gammal – men den här gången lät succén inte vänta på sig. Försäljningen av de nya, stadigare, utökade byggsatserna sköt i höjden, och inom ett par år hade hans lilla hobbyverksamhet förvandlats till ett världsfenomen. På 1910-talet exporterades Meccano till Australien, Nya Zeeland, Kanada och Indien. Dessutom öppnades fabriker i Frankrike, Tyskland, Spanien och Argentina – utöver ytterligare en fabrik hemma i Liverpool. Meccano, som hade uppfunnits under en massiv expansionsfas i Liverpools historia, blev nu i sig självt en anledning till att staden fortsatte expandera. Den nya leksaksfabriken blev Storbritanniens största – ett megakomplex med drygt 2 500 anställda.

Meccanolåda. Foto: REX/TT

Meccanos marknadsföring tog fasta på produktens största trumfkort: utrymmet för nästan obegränsad kreativitet, rotad i verklighetens maskintekniska principer. Med byggsatsernas uppsättningar av stålbalkar, kugghjul, block, axlar och hävstänger gick det att skapa fullt fungerande små maskiner. ”Låt er pojke använda sina händer och sin hjärna för att bygga sina egna leksaker”, utropade en tidig annons. ”Med Meccano kan vilken pojke som helst bygga hundratals verkliga, fungerande modeller i skinande stål – broar, åkande bilar, kranar som lyfter riktiga laster, vävstolar som väver riktiga slipsar och rosetter, samt snurrande svarvar. Att bygga med Meccano är fantastiskt enkelt, och ändlöst fascinerande.” 

För att uppmuntra kreativt byggande sponsrade företaget Meccano-tävlingar, där snillrika unga ingenjörer konstruerade fungerande pariserhjul, automatiska ritmaskiner vars robotarmar tecknade mönster på papperslappar, och andra mekaniska underverk. 

Men framför allt grundades på 1910-talet Meccano Magazine – månadstidningen som skulle sprida Frank Hornbys gospel till världens alla hörn. Här visade Hornby att han såg sig själv som uppfostrare snarare än uppfinnare. Precis som han konstruerat sina första plåtmodeller för att både underhålla och undervisa sina unga söner, ville han med Meccano göra samma sak för generationer av pojkar över hela världen. 

Meccano Magazine marknadsförde sin svenska utgåva med följande beskrivning: 

”Pojkar som är vakna och visa intresse för sin omgivning, är oftast de lyckligaste och mest framgångsrika. Meccano Magasinet är den idealiska tidningen för dessa pojkar. Månad efter månad innehåller magasinet trevligt skrivna artiklar, utmärkt illustrerade med aktuella bilder. Innehållet omfattar maskinteknik inom alla branscher, järnväg, vägtransport, flyg och sjöfart. Uppfinningar och vetenskapliga upptäckter är lättfattligt skildrade. Då magasinet har en tilltalande uppläggning, och artiklarna är riktiga och vederhäftiga, har tidningen fått entusiastiskt bifall från den tekniska och vetenskapliga världen.”

Tanken var även att fostra ”Meccano-pojkar” som förväntades vara hjälpsamma och lydiga. Lokala Meccano-klubbar samlades i ett särskilt gille, som skulle bidra till att sprida gemenskap och samhörighet mellan pojkar världen över. Här konstruerar en liten pojke ett tåg, omkring år 1950. Foto: MARY EVANS PICTURE/TT

Med andra ord skapades nu ett helt litet universum kring Meccano – ett universum vars hela syfte var att fostra en ny generation av nyfikna, drivna, optimistiska (och uteslutande manliga) ingenjörer. Det upprättades till och med en officiell beskrivning av hur ”en Meccano-pojke åtar sig att vara”: lydig, sanningsenlig, tålmodig, uthållig, hjälpsam – samt ”ren i tanke och utseende”. Frank Hornby proklamerade faderligt att i Meccano-gillet (en övergripande organisation som sammankopplade världens alla lokala Meccano-klubbar) skulle ”till och med den allra ensammaste pojke kunna delta och uppleva den gemensamma glädjen”. 

Meccano Magazine gav dessa gossar en framtid att längta efter – eller kanske att längta efter att själva skapa. Här, i tidningens svindlande reportage om vad som komma skulle (trodde man), susade vidunderliga flervåningsflygplan runt kring en värld alldeles taggig av skyskrapor, vilka i sin tur förbands av fritt hängande motorvägar. 

När Frank Hornby än en gång bestämde sig för att byta karriär i början av 1930-talet var det ett världsomspännande imperium av plåt han lämnade bakom sig. De sista åren av sitt liv ägnade han i stället åt politik; 1931–1935 var han invald som konservativ ledamot i det brittiska parlamentet. 1936 avled han, 73 år gammal, mångmiljonär och något av en nationalhjälte. 

Men precis som dess själva byggstenar var det där imperiet byggt för att hålla.

Meccanos guldålder

Det som brukar räknas som Meccanos guldålder inföll faktiskt inte förrän efter Hornbys tid på företaget. Från det tidiga 30- till 60-talet var populariteten som störst, och man introducerade bland annat byggsatser baserade på moderna bilar och flygplan, samt nya flexibla byggstenar och specialdelar.

Tanken med Meccano var att leksaken skulle fostra framtidens ingenjörer, och då med särskilt fokus på de manliga. Foto: HISTORIA/REX/TT

Det var också nu som de mest älskade och eftertraktade Meccano-lådorna någonsin lanserades: L-varianten (även känd som nr 7), samt nr 10. Den sistnämnda var bokstavligt talat en enorm skattkista fylld med alla tänkbara Meccano-delar, som i mångas ögon fortfarande är Meccano-samlandets heliga graal (och numera värd tiotusentals kronor i komplett skick). 

I dag – åtskilliga decennier, ägarbyten och kontroverser senare – är Meccano en anakronism. Det som brukade vara en hisnande glimt av framtiden har reducerats till en snudd på antik kuriositet. Och de äppelkindade gossar som utgjorde den ursprungliga målgruppen har förvandlats till gråsprängda farbröder, vilka fortfarande håller liv i sina Meccano-klubbar och träffas på konvent där de visar sina mest spektakulära skapelser för varandra.

En utställare vid namn George Illingworth visar upp sin Meccano-modell av en brandbil på modellmässan London Model Engineering Exhibition i januari 2020. Foto: AP/TT

Men det kanske viktigaste arvet är inte nostalgin kring varumärket i sig. Utan att Frank Hornby verkligen lyckades med sin ansats: att uppfostra en generation (eller snarare flera) av unga män som fick upp ögonen för ingenjörskap – och sedan gav sig ut och förändrade världen. Oräkneliga är de ingenjörer som fann sitt ursprungliga kall i skramlande papplådor som med stor vördnad packades upp på julaftnar och födelsedagar. 

Världen ser kanske inte ut som Meccano längre. Men den hade aldrig sett ut som den gör i dag om det inte vore för Meccano.  

Alfred Holmgren

Mer om: Meccano

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt