Massiv rivning skulle ge Norrmalm ljus och luft

2020-01-06 06:00  

TEKNIKHISTORIA. De drömde om en modern stadskärna, ett city för framtiden. Omvandlingen blev enorm – och utskälld.

“En själlös konservburksarkitektur, en dyster bakgrund till ABAB-vakternas och de prostituerades stadsdel.”

Så beskrev arkitekturhistorikern Fredric Bedoire ett kvarter vid Malmskillnadsgatan i Stockholms city 1985.

Tillsammans med fotografen Lennart af Petersens hade han precis gett ut en bok om den radikala förändring som stadskärnan hade genomgått under de senaste tre decennierna. Det som på byråkratspråk kallas för Norrmalmsregleringen. 

Fler än 700 hus hade rivits i de gamla Klarakvarteren – de äldsta från 1600-talet – för att ge plats åt tunnelbanan, breddade vägar, biltunnlar, kontorsbyggnader och parkeringshus.

De två sistnämnda byggda i en funktionalistisk stil som visserligen kunde kallas för ändamålsenlig. Men knappast vacker.

Hur började allt – varför revs stadskärnan?

Varför hade politikerna i stadshuset gått så hårt fram mot den gamla stadskärnan? Hur kunde man så lättvindigt släppa lös grävmaskinerna mot exempelvis Preissiska huset, som hade uppförts på 1680-talet? Mot krogen Tre remmare, som Bellman sjunger om i en av sina sånger?

För att hitta svaren behöver vi, som alltid, gå tillbaka lite i tiden.

Närmare andra världskrigets slut var de flesta politiker i Stockholm – tillsammans med stadens invånare – överens om att något måste göras åt nedre Norrmalm.

Svenska Dagbladets redaktion på Karduansmakargatan, 1962. Foto: Olle Ohlsson / SvD / TT

En orsak till det var att Klarakvarteren höll på att förslummas. Husen hade i många fall låg standard och saknade både centralvärme och vattentoalett. Utedass på innergården var fortfarande utbrett.

Politikerna oroade sig för att näringslivet skulle börja söka sig bort från dessa kvarter och på så sätt förvärra förslumningen. Rev man däremot den gamla bebyggelsen och uppförde det som näringslivet efterfrågade – stora, moderna kontorslokaler – skulle problemet vara löst.

En annan orsak, som faktiskt gjorde läget akut, var att man räknade med en befolkningsexplosion i Stockholm.

Kommunala bostadsbolag hade redan börjat bygga förorter med flerfamiljshus för att lösa bostadsbristen, men eftersom jobben fortfarande låg centralt, ansåg man att det behövdes en helt ny infrastruktur i city som klarade framtidens trafiktryck.

För det var man dels tvungen att dra fram tunnelbanan genom stadskärnan. Dels var man tvungen att anpassa staden för den växande bilismen.

Rivningarna startade vid Hötorget  – ”trumpetstötarna”

Den som drev på hårdast för att komma igång var stadsbyggnadsborgarrådet och folkpartisten Yngve Larsson. Han hade organiserat några av Stockholms största byggnadsprojekt under 1920- och 30-talen, och det var på hans initiativ stadsfullmäktige nu klubbade igenom att man skulle riva och bygga om delar av Norrmalm.

Rivningarna kom igång under början av 1950-talet vid Hötorget, innan det egentligen fanns någon slutlig plan för allting.

1946 års cityplan, som hade författats av stadsplanedirektören Sven Markelius och arkitekten David Helldén, var övergripande och öppen för förändringar. Men man visste i alla fall att tunnelbanan skulle fram, och att man skulle riva vid Hötorget för att uppföra fem toppmoderna kontorsskrapor.

Modell av det första Hötorgshuset, ritat av David Helldén och invigt 1960. Foto: JULIAN CABEZOS / ARKDES

Det nya “Hötorgscity” skulle uttrycka just det funktionalistiska ideal som initiativtagarna strävade efter: en modern och “hygienisk” stadskärna, präglad av luft och ljus, där framtidens storföretag skulle sitta.

Yngve Larsson liknade i ett tal de fem Hötorgsskraporna vid “fem trumpetstötar”, ett uttryck för skaparkraft och en tro på framtiden. Och det var just en sådan anda som präglade Norrmalmsregleringens inledningsskede: här skulle en skön ny värld byggas, en modern stad för moderna människor.

”Tegelbackseländet” skulle bort

Medan rivningarna pågick arbetade trafikingenjörerna samtidigt på att lösa trafikproblemet. Husen mellan Centralstationen och Hötorget revs, och Brunkebergsåsens lösa grus- och sandmassor schaktades bort för att bereda plats åt tunnelbanan och den planerade Klaratunneln.

Den skulle gå från Sveavägens nedre del till Tegelbacken så att man kunde avlasta det så kallade “Tegelbackseländet”, där korsande bil-, tåg- och spårvagnstrafik dagligen orsakade långa köer. Faktum var att hela det området behövde planeras om.

Trängseln var ett av flera problem som Norrmalmsregleringen skulle lösa. Bilden visar parkeringen på Televerkets gård 1956. Foto: LENNART AF PETERSENS / SSM

Arbetet med Hötorgsskraporna och de nya trafiklederna fortskred fint. Men redan 1958 började Yngve Larsson, nu 77 år gammal, att uttrycka skepsis inför att gå fram likadant över hela nedre Norrmalm.

Sommaren 1958 hade han varit i USA och bekantat sig närmare med den arkitektoniska debatt som fördes där. Och kritiker hade menat att de storskaliga stadssaneringarna i flera fall hade misslyckats – de hade resulterat i “döda” stadskärnor.

Tunnelbanan byggs strax intill Klara kyrka under början av 50-talet, där T-centralen ligger i dag. Foto: LENNART AF PETERSENS

Dels för att de hade tvingat bort det småskaliga – specialbutiker, antikvariat, konstnärsateljéer – sådant som ansågs liva upp en stadskärna. Dels för att folk betedde sig annorlunda än väntat. Städernas invånare hade nämligen sedan länge sökt sig bort från centrala lägen och ut mot förorterna.

Likadant hade storföretagen gjort. De ville ha luft och ljus, absolut – men inte i stadskärnans trafikkaos.

Rivningar fortsätter trots kritik

1958 skrev Yngve Larsson därför en rad artiklar i Dagens Nyheter där han uppmanade till återhållsamhet. De nya kontorskomplexen borde samsas med “sekundära lägen”, där man kan hitta såväl en konstnärsateljé som en gammal spegelfabrikör.

Eller som Larsson stilfullt sammanfattade det: Hötorgets trumpetstötar borde nu följas av en “stillsammare, men icke mindre innehållsrik kammarmusik”.

Stockholmare betraktar arbetet vid Sergels torg 1962. De provisoriska broarna blev ett stående inslag i stadsbilden under många år. Foto: Herbert Lindgren/SSM

Debatten var snart igång, och under början av 1960-talet var flera ledarskribenter och kulturpersonligheter kritiska mot fortsatta rivningar.

Arkitekturhistorikern Göran Lindahl konstaterade till exempel att det var uppenbart att storföretagen redan hade ratat stadskärnan. I stället hade främst varuhusen sökt sig dit. Så här skrev han i en artikel i Svenska Dagbladet 1963:

“Vad som hittills framträtt är några varuhus av mycket enahanda karaktär, vidare hela klasar av småkontor. Den ståtliga framtidssynen av ett näringslivets och topporganisationernas storcentrum i stadens hjärta motsvaras inte alls av verkligheten. Här råder inte bara ett visst avstånd mellan program och verklighet. Snarare har väl kontakten brutits helt.”

Tjänstemännen bakom City 62 framför en modell av nedre Norrmalm. Foto: ARKDES

Trots det trappades rivningarna upp samma år. I stadshuset var regleringsivrarna fortfarande i majoritet, och 1963 röstades därför den nya stadsplanen City 62 igenom.

Den innebar att arbetet på den planerade Klaratunneln skulle fortsätta, och att 20 000 nya parkeringsplatser skulle skapas i stadskärnan, varav två tredjedelar i parkeringshus.

Målet: En bra trafikförsörjning i city

Yngve Larsson gjorde sitt bästa för att bromsa utvecklingen, och hans motståndare lyssnade respektfullt på honom. Men sedan gjorde de precis tvärtom.

För borgarrådet Joakim Garpe var det exempelvis självklart att stadskärnan måste anpassas för den växande trafiken: “Utan tillräcklig trafikförsörjning kommer city att dö en död i skönhet; jag föredrar ett levande city.”

Men några år senare kom uppvaknandet. För det första hade den förväntade befolkningsexplosionen uteblivit: Stockholms befolkning hade kraftigt börjat sjunka efter 1961, och den skulle inte börja återhämta sig förrän tjugo år senare. Det innebar betydligt färre skattekronor till staden.

1961. De fem Hötorgsskraporna är nästan färdiga – en försmak av det nya city. Foto: PRESSENS BILD/TT

För det andra drabbades Sverige 1967 av den första lågkonjunkturen sedan andra världskriget. Det pressade stadens finanser än mer. Och företagens. Runt 1970 bestod därför stora delar av city av byggropar med högst oklar framtid.

För stockholmspolitikerna handlade det nu mest om att städa upp efter sig så snyggt som möjligt. Företagen gavs hyresrabatter och andra incitament för att flytta till byggroparna, så att det kunde förläggas någon sorts inkomstbringande verksamhet där.

Det blev framför allt banker som till sist accepterade sådana överenskommelser. Det dåliga ekonomiska läget innebar sedan att det sparades in på både material och kreativitet när de nya byggnaderna uppfördes. Det blev “själlös konservburksarkitektur”, för att tala med Fredric Bedoire.

“En sjuk, främmande stad“

Yngve Larsson hade vid det här laget tagit avstånd från hela projektet, framför allt på estetiska grunder. Så här skrev han i ett manuskript 1970: “Desorienterade irrar vi gamla stockholmare kring i gator och kvarter som icke längre finns. Man får en känsla av att gå i en sjuk, en främmande stad.”

Det var inte ett uttryck för en äldre mans konservatism. Tvärtom var det den nya generationen långhåriga ungdomar som var mest kritiska till det nya betongens och bilismens city. De vurmade för lokalsamhället, naturen och miljön, och hade inte mycket till övers för forna dagars storskaliga funktionalism.

De gamla Klarakvarteren hade en bohemisk charm. Men standarden var ojämn och trafiklederna undermåliga. Demonstration 1971. Foto: OLLE OHLSSON / SVD / TT

1971 kulminerade miljövännernas motstånd när staden försökte fälla 13 månghundraåriga almar i Kungsträdgården för att bygga en ny tunnelbaneuppgång. Striden om dessa almar blev så intensiv att politikerna till slut vek sig, och efteråt stod det klart att de stora rivningarnas tid var förbi.

Man hade helt enkelt inte folket med sig. Den kontroversiella Klaratunneln fullbordades visserligen, men när den sista delsträckan invigdes 1979 skedde det i tysthet. Ingen politiker ville längre bli förknippad med det som hade ägt rum.

Så gick det alltså till när Stockholm fick en ny stadskärna.

Det nya Hötorgscity under 1960-talets första hälft. Denna del av Norrmalmsregleringen hade haft ett brett folkligt stöd. Foto: Jan Collsiöö/TT

Kunde politikerna ha agerat annorlunda? Kunde de bättre ha förutsett den demografiska och ekonomiska utvecklingen? Och hur värderar vi Norrmalmsregleringen i dag, när Stockholm faktiskt har genomgått den stora befolkningsexplosion som väntades 1945?

Dessa frågor debatteras än i dag – och rör inte sällan upp starka känslor.

Norrmalms omvandling 1944-1979

1944: En generalplan för Stockholm upprättas på Yngve Larssons initiativ.

1947: 1946 års cityplan antas.

Ca 1952: Rivningarna inleds vid nedre Sveavägen.

1957: Nya linjen Hötorget-Slussen knyter ihop tunnelbanans södra och västliga linjer.

1960: Invigning av Hötorgsskrapa nummer ett.

1963: Planen City 62 antas och rivningarna trappas upp.

1964: T-bana 2, dagens röda linje, knyter ihop de sydvästra förorterna med Östermalm.

1966: Invigning av den femte och sista Hötorgsskrapan.

1968: Planen City 67 antas, men genomförs bara till viss del.

1971: Almstriden – den symboliska vändpunkten.

1975: Invigning av tunnelbanans blå linje från T-centralen till Hjulsta.

1979: Invigning av Klaratunnelns sista delsträcka.

Sagerska husen – bortbytt för banken

1e112b0f-defa-4426-bb79-915af2e28ec6 

Rivningen av Sagerska husen väcker än i dag ilska hos stockholmsnostalgiker. Trots beslut om bevarande offrades de till slut av symboliska skäl.

De Sagerska husen vid Kungsträdgården, byggda 1891 och 1903 med inspiration från kontinenten, hotades av rivning under början av 1960-talet.

Staden ville i stället uppföra ett parkeringshus för varuhuset NK:s kunder.

Den planen skrotades efter en del debatt i stadsfullmäktige, och till slut röstades det igenom att husen skulle bevaras så långt det var möjligt.

Ändå revs de några år senare.

Upprinnelsen var rivningsmotståndarnas kritik mot att området runt Sergels torg höll på att förvandlas till ett själlöst landskap för bankpalats.

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr drev därför igenom att man skulle begränsa antalet bankfasader mot Sergels torg.

Fastighetskontorets chef Åke Hedtjärn gjorde sedan upp en bytesaffär med statliga Kreditbanken, som redan hade fått en plats reserverad i den femte Hötorgsskrapan, så att banken i stället fick den tomt där Sagerska husen låg.

874c4895-5991-46dd-b49b-d985eb369050 

Protester från engagerade stockholmare hjälpte föga; Sagerska husen revs 1970 för att bereda plats åt det nya PK-huset, som står där än i dag.

Anton Dilber

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt