Klimatet knäckte kolsatsning på Svalbard

2021-01-09 07:30  

TEKNIKHISTORIA. En svensk kolgruva på Spetsbergen skulle säkra vårt behov av stenkol för all framtid – och kontra norrmännen i kampen om ingenmanslandet. Men Sveagruvan kämpade i klimatmässig, ekonomisk och till sist även politisk motvind.

Svalbard var ett ”terra nullius” – en av de sista platser som ännu i slutet av 1800-talet inte paxats av någon kolonialmakt. Geologer rapporterade om enorma mängder kol, men först 1905 började amerikaner bryta kol, medan svenskar och andra kom på plats några år senare. 

År 1910 ordnades en expedition av stålindustrins samarbetsorganisation Jernkontoret, som såg en chans att ställa om järnverk från träkol till stenkol, utan importkol. Med första världskriget sköt priserna i höjden. Bolaget Spetsbergens svenska kolfält AB bildades och lockade en mängd finansiärer med Jernkontoret och stålkoncernen Gränges i spetsen. 

”Spetsbergen, när trafiken kommit riktigt igång, bör kunna förse hela vårt land med kol för oöverskådliga tider framåt”, skrev Svenska Dagbladet 1918 om ”den svenska företagsamhetens yttersta utpost i höga norden”. Men så blev det inte.

Läs mer: Uppfinnarens krokiga väg till havsdjupen 

Den första kontingenten kom 1917 för att bygga en gruvby i Braganzabukten på västra Spetsbergen. Arbetarna hade lockats med löner två och en halv gånger högre än hemma och alla tänkbara bekvämligheter.

Gruvbyn vid Sveagruvan 1920, med kraftstation, verkstad och arbetarnas baracker. Foto: SPETSBERGENS SVENSKA KOLFÄLT/TEKNISKA MUSEET

Bostäder byggdes för tjänstemän och arbetare, en mäss och ett marketenteri, förråd, sjukstuga och kraftstation. Ett schakt togs upp horisontellt in i berget till flötsen, kollagret, och man skulle sedan kunna låta tyngdkraften rulla vagnar med kol på räls ned till hamnen.

Vad man inte visste var att hårt packad snö i enorma mängder samlades på platsen under vintern. Mycken tid ägnades åt att gräva tunnlar i snön för att få ned gruvvagnarna. 

Kriget hade dessutom gjort det svårt att få tag på maskiner och annat – möbler, husgeråd och även proviant. Det blev även dyrt och svårt att få det på plats.

”Kopierade amerikanernas upplägg”

Drygt ett dussin arbetare valde att fara hem. När arbetet kom igång fick det göras manuellt, utan maskinborr och förskrämningsmaskiner, som skär loss kolstycken. Det fanns inte heller tillräckligt med dynamit. Till råga på allt brann kraftstationen. Allt bidrog till att första säsongen 1917–1918 bara gav 4 000 ton, en tiondel av det förväntade.

Läs mer: När traktorn kom till byn förändrades hela samhället

Bolaget gjorde en nyemission för att få in mer pengar – men den här gången var det kärvare att locka finansiärer. Det gick, men med ett nödrop. Nu kunde kajen byggas ut, liksom en ny kraftstation plus linbana från gruvan ned till hamnen och kajen.

– De kopierade amerikanernas upplägg med linbana, där korgarna svävade över snötäcket. Det fungerade bättre än rälsen, men när det kom kraftiga stormar lossnade korgarna, berättar Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, som skrev sin avhandling om Sveagruvan 2005. 

– Vid snösmältningen kunde det byggas upp en isbarriär högre upp. När den till sist släppte kom en lavin av is, snö och vatten som sopade bort hela linjen. Den typen av klimatrelaterade teknikproblem är ett av skälen till att de hade svårt att få lönsamhet.

Arbetare fraktar bort stora snömassor som packats vid kolupplaget i hamnen. Foto: SPETSBERGENS SVENSKA KOLFÄLT/TEKNISKA MUSEET

Trycket på arbetarna var hårt. Många kom från stenkolsgruvor i Skåne. De jobbade i pass om tio timmar, men kunde inte alltid glädja sig åt dagsljus ovan jord. På vintern fanns inget alls.

Ett annat problem var maten, där bara trista konserver återstod i slutet av säsongen. 

Det ledde till konflikter, med ett antal strejker. Arbetarna kunde pressa upp lönerna, medvetna om att de inte kunde ersättas förrän sommaren. De fick oftast igenom sina krav, vilket bidrog till bolagets höga kostnader.

Gruvan lades i ruiner

Alla svårigheter ledde till att staten, motvilligt, gick in som majoritetsägare 1923. Tack var det kunde kapaciteten ökas. Största kund från början var SJ som behövde ångkol. 1925 var volymerna så stora att gruvan äntligen skulle gå med vinst.

Men i en ödets ironi bröt en eldsvåda ut och gruvan lades i ruiner.

– Riksdagen fick nog. En brand går att släcka, men alla svårigheter och ekonomiska förluster hade bidragit till att både investerare och staten tappat intresset, säger Dag Avango. 

Gruvan såldes till norrmännen, som av och till drev den ända till 2015. Nu ska platsen städas från spår av gruvdriften, utom lämningar äldre än från 1946. Bland dem finns husgrunder och kolfickan där linbanan startade.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria  

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se  

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Mats Karlsson

Mer om: Kol Svalbard

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt