Kärnvapenskölden i rymden

2018-08-12 06:00  

TEKNIKHISTORIA. Ett missilförsvar i rymden skulle göra slut på den ständiga skräcken för ett kärnvapenkrig. Men redan 1983 när Ronald Reagan presenterade idén för amerikanska tv-tittare tvivlade experterna på att projektet, SDI, kunde leva upp till lobbyisternas löften.

Den 23 mars 1983 höll Ronald Reagan ett ungefär 30 minuter långt tal till den amerikanska nationen. Kongressen skulle snart rösta om den försvarsbudget hans regering hade lagt fram, och därför behövde han nu folkets stöd för att få igenom den. Den nya budgeten signalerade en återuppbyggnad av det amerikanska försvaret på bred front, och Reagan förklarade rättframt i tv-rutan varför det var nödvändigt: USA hade sackat efter, och fred kunde endast upprätthållas genom styrka.

Så långt överraskade han förmodligen ingen. Men få väntade sig den vändning hans tal skulle ta under de sista minuterna:

“Tänk om fria folk kunde leva tryggt i vetskapen att deras säkerhet inte vilade på hotet om omedelbar amerikansk vedergällning för att avskräcka en sovjetisk attack. Att vi kunde hejda och förstöra strategiska ballistiska robotar innan de nådde vår egen eller våra allierades mark.”

Reagan förklarade att den tekniska utvecklingen nu hade nått en sådan nivå att det vore lönt att ta reda på om det går att skydda sig mot inkommande kärnvapenmissiler. Därför vädjade han till vetenskapens stora hjärnor – samma folk som en gång hade gett oss atombomben – att nu i stället arbeta för mänsklighetens väl, för världsfred. Han hade nämligen för avsikt att lansera ett forskningsprogram som en gång för alla skulle göra kärnvapnen kraftlösa och förlegade.

President Reagan gick inte in på några tekniska detaljer i talet, men snart framgick det mer konkret vad det var han hade i åtanke: han ville ha ett rymdbaserat missilförsvar, och det skulle inkludera futuristiska tekniker som laser- och partikelstrålvapen.

Idén kom ursprungligen från en grupp militärer, lobbyister och forskare som hade sammanslutit sig under namnet High Frontier, och den hade fått gensvar hos Reagan. Han hade nämligen länge hyst en aversion mot den rådande militärdoktrinen “ömsesidig garanterad förstörelse”, MAD. Den innebar att båda sidor stod redo att avfyra sina kärnvapenarsenaler vid minsta tecken på aggression, samtidigt som möjligheten att försvara sig mot motståndarens attack var närmast obefintlig. Reagan tyckte att det påminde om en självmordspakt.

Talet den 23 mars 1983 var dock bara början på ett arbete som skulle bli långt och mödosamt. Nu gällde det att infria de tekniska löftena, och inte minst att övertyga det amerikanska folket och USA:s allierade om att ett missilförsvar var rätt väg att gå.

Precis som väntat väcktes kritik från flera håll. Medierna döpte nedsättande programmet till “Stjärnornas krig” eftersom det framstod mer som science fiction än verklighet. Smeknamnet bet sig fast, trots ihärdiga försök från regeringen och militären att etablera det officiella namnet "Strategic Defense Initiative", SDI.

Kritiken mot SDI utgick huvudsakligen från tre synvinklar. Den första var politisk. Motståndarna anförde att ett rymdbaserat missilförsvar bröt mot de avtal som USA hade ingått med Sovjetunionen, i synnerhet Rymdfördraget från 1967 och ABM-avtalet från 1972. Reagans regering svarade att SDI respekterade ingångna avtal eftersom det endast var ett forskningsprogram och dessutom var defensivt inriktat. Men det övertygade långt ifrån alla – särskilt inte Sovjetunionen.

Den andra kritiska synvinkeln var ekonomisk. SDI slukade årligen miljarder av skattebetalarnas pengar, och därför ställde både allmänheten och kongressens ledamöter snart den befogade frågan vad man egentligen fick för pengarna. Den typen av kritik sammanföll ofta med kritik från den tredje synvinkeln, som var teknisk, och som ifrågasatte potentialen hos riktade energivapen. Var sådana ens uppnåbara inom en överskådlig framtid?

Det var sådana bekymmer som fick SDI-organisationen att begära en oberoende utvärdering, utförd av ett expertteam från American Physical Society, där bland andra nobelpristagaren Nicolaas Bloembergen ingick. Rapporten blev färdig 1986 och hemligstämplades, men året därpå fick allmänheten tillgång till den i redigerad form. APS utlåtande var förkrossande: de föreslagna teknikerna var så avlägsna att det skulle krävas åtminstone ett decennium till för att ta reda på om de ens var tillämpbara i ett rymdbaserat missilförsvar. Och i vilket fall som helst skulle teknikerna behöva förbättras med faktorerna 100 till en miljon för att fungera i praktiken.

Underprogrammet MIRACL, som bedrevs vid White Sands Missile Range i New Mexico, var ett exempel. Där utfördes provskjutningar med en kemisk infraröd laser som kunde prestera en effekt på 2,2 megawatt. Det räckte för att i ett test skjuta sönder ett av raketstegen på en Titan-missil som forskarna hade monterat upp i närheten. Det är dock betydligt svårare att skjuta ned en verklig missil på långt avstånd i rymden. APS gjorde bedömningen att MIRACL-lasern i själva verket var olämplig för det ändamålet på grund av sin långa våglängd och andra tekniska aspekter. Excimer- och frielektronlasrar var bättre lämpade, men där krävdes å andra sidan högre effekttal som för tillfället var avlägsna.

I ett annat underprogram, Project Excalibur, utgick forskarna från en idé som verkligen var nydanande: rymdbaserade kärnvapenladdningar skulle omges med röntgenlasrar, som vid detonering skulle utnyttja den frigjorda energin för att skjutas i väg mot inkommande kärnvapenrobotar. APS bedömde att tekniken var osäker, och det stämde i högsta grad. Det avslöjades nämligen senare att programmets ivrigaste påhejare, kärnvapenfysikern Edward Teller och uppfinnaren Lowell Wood, hade framställt konceptet som betydligt mer genomförbart än det i själva verket var. (Se artikeln intill.)

APS-rapportens effekt blev en stark omvärdering av SDI. 1987 minskades programmets budget med en tredjedel, och den trenden fortsatte under kommande år. SDI flyttade också gradvis fokus från riktade energivapen till andra koncept som låg närmare i tiden. Än mer oattraktivt blev hela programmet när östblocket senare föll samman och det kalla kriget upphörde.

SDI strukturerades om 1993 och blev i stället Ballistic Missile Defense Organisation (BMDO), en nedbantad organisation som fokuserade på ett regionalt, markbaserat missilförsvar mot kärnvapenrobotar med kortare räckvidd. BMDO döptes sedermera om till Missile Defense Agency 2002.

Det finns många åsikter om vad SDI egentligen var: ren galenskap, ett fiasko, en kassako för militärer och forskare som ville göra karriär. Anhängare har tvärtom hävdat att programmet var ett genidrag, att det tvingade Sovjetunionen att överspendera på militär forskning, med sovjetstatens slutgiltiga fall som följd.

Ofruktsamt var programmet i alla fall inte. Även om det måhända siktade för högt och var extremt dyrt gjordes ändå vissa framsteg som kunde överföras vidare, både kommersiellt och militärt. Bland annat lades en grund för de laservapen som det amerikanska försvaret experimenterar med i dag.

Och den här gången verkar lasern faktiskt göra insteg på riktigt: det amerikanska flygvapnet har uttryckt att det planerar att montera laservapen i sina stridsflygplan redan till 2020-2025. Rymden får däremot vänta några år till verkar det som.

Anton Dilber

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt