Kapten Scotts tragiska sydpolsexpedition

2020-04-12 06:13  

TEKNIKHISTORIA. 1911 tävlade Robert Falcon Scott mot Roald Amundsen om att nå först till Sydpolen. Amundsen vann tack vare överlägsen teknik och planering.

Den 17 januari 1912 nådde kapten Scott och hans gode vän läkaren Edward Wilson, officerarna Lawrence Oates och Henry Bowers samt underofficeren Edgar Evans den geografiska sydpolen.

I nära tre månader hade britterna kämpat sig fram nästan 140 mil. De hade korsat Transantarktiska bergen och tagit sig upp på den 2 800 meter höga Antarktisplatån och släpat sin packning över is som kylan gjort sträv som sandpapper.

Scott skriver dagbok i baslägret i oktober 1911. På väggen hänger fotografier av hans fru och son. Foto: TT

Bara för att finna att den norska flaggan hade fladdrat på Sydpolen sedan den 14 december.

Scott skrev: ”Vinden blåser hårt, T -29 och det är en underlig fuktig känsla i luften som kyler en in i märgen. Store Gud, detta är en fruktansvärd plats och det är hemskt nog för oss att ha kämpat oss fram till den utan att belönas med att komma först.”

”En historia att berätta”

Männen plågades redan nu av svält, skörbjugg och frostskador. På vägen tillbaka, drygt två månader senare var både Evans och Oates döda och de tre kvarvarande männen låg försvagade i ett tält knappt 18 kilometer från en depå med mat och bränsle.

Det var här som expeditionskamrater från baslägret vid Antarktis kust fann deras döda kroppar och ett gripande meddelande från Scott till den brittiska allmänheten:

”Om vi överlevt skulle jag haft en historia att berätta om mina kamraters styrka, uthållighet och mod som skulle ha rört varje engelsmans hjärta.”

Scott och hans män vid Sydpolen i januari 1912. Från vänster: Wilson, Scott och Oates (stående), Bowers och Evans (sittande). Foto: TT

Dagen efter att nyheten nått London deltog kung Edward i en minnesgudstjänst i Sankt Paulskatedralen. Monument restes över expeditionen och först långt senare ställdes skarpa frågor om orsaken till katastrofen.

Våldsamma stormar och förrädiska isfyllda farvatten gjorde att det dröjde ända till 1820 innan Antarktis kust siktades för första gången.

År 1841 seglade sjöofficeren James Ross längs med Antarktis västra kust och nådde den del av kontinenten som vetter mot Nya Zeeland. Ross gav sitt namn åt havet här, men också åt den enorma ismassan, Ross-shelfisen som täcker stora delar av Rosshavet och sträcker sig in mot de Transantarktiska bergen.

På 1890-talet drev sir Robert Markham, som var ordförande för Royal Geographical Society, igenom att Storbritannien skulle skicka en stor vetenskaplig expedition till Antarktis. För sir Markham var det självklart att färden måste ledas av en lovande ung sjöofficer.

Den 31-årige löjtnanten Robert Falcon Scott blev själaglad när han tillfrågades. Scott kom från en blygsam familj och saknade det kontaktnät som var mycket viktigt för att göra en snabb karriär. Dessutom måste han försörja sin mor och sina systrar.

Robert Falcon Scott (1868–1912). Foto: TT

Scott var en duglig officer men starkt präglad av flottans konformism och självgodhet. Trots en lång tradition av upptäcktsfärder i Arktis förstod man inte vikten av att ta tillvara andra länders och infödda folks erfarenheter. Expeditionerna plågades ofta av skörbjugg då man inte förstod betydelsen av färsk mat utan förlitade sig på matkonserver.

Ohyggliga strapatser som ”man-hauling”, att män till fots släpade packningen över isen, sågs som en förädlande upplevelse som bevisade den brittiska rasens överlägsenhet. Noggrann planering betraktades inte som avgörande för en lyckad expedition då en brittisk officer förväntades kunna lösa oväntade svårigheter genom uppfinningsrikedom eller att helt enkelt bita ihop.

Folkmassor samlades

Den 31 juli 1901 samlades stora folkmassor i London för att under vilda hurrarop ta avsked av expeditionens skepp Discovery. Bland de män som nu färdades söderut fanns läkaren Wilson och underofficeren Evans.

Expeditionen färdades till Rosshavet, kartlade okända delar av kusten och steg i land på shelfisen. Scott hade visserligen tagit med sig skidor och slädhundar men gjorde bara halvhjärtade försök att lära sig använda dem.

Det mediokra resultatet bevisade i hans ögon att man-hauling var överlägset. I november 1902 färdades Scott och två andra mot Sydpolen. De lyckades ta sig längre söderut än någon annan tidigare, till den 82:a breddgraden, nära 90 mil från Sydpolen som ligger på den 90:e breddgraden.

Tillbaka i Storbritannien hösten 1904 skrev Scott en bästsäljande bok och hyllades som en hjälte. Han befordrades till kapten och gifte sig med den uppburna skulptrisen Kathleen Bruce.

Både hon och sir Markham använde sitt inflytande för att Scott skulle kunna förverkliga sin dröm att åter försöka nå Sydpolen. Den teknikintresserade Scott lät specialtillverka tre motoriserade slädar, ett slags primitiva bandvagnar.

Trots att tidigare försök att använda ponnyer inte varit framgångsrika köpte Scott även in 20 manchuriska ponnyer. Den hästkunnige kapten Oates hade anslutit sig till expeditionen men djuren köptes ändå in av en amatör och resultatet blev därefter.

Hästar och fordon skulle i första hand användas för att lägga ut depåer då Scott ansåg att den transantarktiska bergskedjan bara kunde övervinnas till fots.

Mekanikern Bernard Day ser över en av motorerna i oktober 1911. Foto: TT

Den 15 juni 1910 lämnade expeditionsfartyget Terra Nova Storbritannien med ett stort manskap och styrde söderut. På Fridtjof Nansens enträgna uppmaningar tog Scott även med sig slädhundar och skidor, men själva skidundervisningen fick vänta till Antarktis.

I Melbourne möttes Scott av en obehaglig överraskning. Ett kort kryptiskt telegram om att den 38-årige upptäckaren av Nordvästpassagen, Roald Amundsen, nu färdades i det berömda polarfartyget Fram mot Antarktis.

Den äregirige Amundsen ledsagades av 19 professionella skidlöpare som även kunde bygga igloos och han hade noga studerat inuiternas teknik.

Slädhundar skulle dra hans förnödenheter till Sydpolen medan männen skidade bredvid, skyddade av inuitkläder som Amundsen omsorgsfullt förbättrat. För Scott var tygkläder självklara.

Amundsen var en naturlig ledare som inte kände sig hotad av förnuftiga taktfullt framställda invändningar. Scott var däremot besatt av att upprätthålla hierarkier.

Medan Amundsen hade planerat expeditionen i detalj och dubbelcheckat och förbättrat sin utrustning hade Terra Nova fått lämna Storbritannien med en defekt skeppspump. Det var nära att hela fartyget sjönk i en storm.

I januari 1911 nådde Terra Nova fram till Rossön utanför shelfisen där basen Kap Evans uppfördes. Amundsen byggde ett läger på själva shelfisen som han kallade Framheim.

Innan någon färd mot Sydpolen var att tänka på måste båda expeditioner lägga ut depåer av mat och bränsle så nära polen som möjligt. Scotts ponnyer och motorslädar stötte snart på problem. En släde brakade genom isen när den skulle lastas av och gick förlorad.

Ponnyerna omväxlande svettades och frös när de långsamt pulsade fram genom snön och sju dog under en depåläggningsfärd på shelfisen.

Den sydligaste stora depå som Scott lyckades lägga och kallade en-ton-depån placerades på den 79:e breddgraden, att jämföra med ett förråd som Amundsen lade på den 82:a breddgraden.

Amundsen var noga med att ha matmarginaler och till det viktiga fotogenet använde han lufttäta behållare som inte riskerade att läcka i den extrema kylan.

Med depåerna lagda måste både britter och norrmän vänta ut den antarktiska vintern vid sina baser. Amundsen begav sig i väg med fem man mot Sydpolen den 15 oktober.

Först i början av november färdades Scott med 16 andra män, ponnyer och slädhundar mot Beardmoreglaciären som löper genom de transantarktiska bergen. Vid det här laget hade de motoriserade slädarna gått sönder och ponnyerna var så svaga att de sköts vid glaciärens fot för att tjäna som köttdepåer.

I deras ställe fick slädhundarna rycka in för att lägga depåer på den lägre delen av glaciären. Scott insåg nu hundarnas värde men det fanns inte mat nog att föda ett hundspann till Sydpolen.

En liten ljuspunkt var att männen nu i alla fall bemästrade konsten att åka skidor samtidigt som de drog packningen.

Evans led värst

Den tredje januari hade britterna nått upp på Antarktisplatån och enligt plan skulle bara fyra man färdas vidare söderut, resten skulle återvända till baslägret.

Trots brist på förnödenheter tog nu Scott ett märkligt beslut. Fem män skulle till polen: han själv och Wilson, Oates och Evans, som båda var i dåligt tillstånd, samt Bowers som inte hade några skidor.

På vägen tillbaka från Sydpolen måste männen kämpa sig över snöskavlar, hårdpackade frusna vågor av snö som var förrädiskt lätta att trampa igenom.

Den höga höjden fick männen att bränna dyrbara kalorier och den som led värst var den kraftigt byggde Evans. På Beardmoreglaciären den 17 februari kollapsade Evans och dog samma natt.

De fyra övriga tog sig ned till shelfisen för att här drabbas av en för årstiden abnorm 40-gradig kyla. Oates hade kallbrand i fötterna och för att inte bli en börda för sina kamrater lämnade han tältet mitt i en svår snöstorm med de hjältemodiga orden: ”Jag går bara ut och kan vara borta ett slag.”

Scott, Wilson och Bowers kämpade sig vidare i riktning mot en-ton-depån. Förgäves.

 

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook

Motorfordon mot Sydpolen blev ett mekaniserat fiasko

Scott hade höga förhoppningar på sina motorfordon. Men de var tyvärr inte tillräckligt anpassade för Antarktis hårda klimat.

Officeren Ernest Shackleton och ingenjören Reginald Skelton följde med på Discovery och blev båda på olika sätt betydelsefulla för Scotts motoriserade slädar.

Mellan 1907 och 1909 ledde Shackleton en egen expedition mot Sydpolen och slog nytt rekord när han lyckades nå den 88:e breddgraden. Shackleton använde en bil som fungerade bra så länge marken var fast.

Scott inspirerades att be Skelton konstruera ett motorfordon som skulle klara av antarktiska förhållanden. Det testkördes i de norska fjällen men inte under förhållanden som var jämförbara med Antarktis.

Trots att fordonen ofta kallas motorslädar var de egentligen ett slags bandtraktorer då de själva inte fraktade något utan drog vanliga slädar.

Larvfötterna var konstruerade för att få fäste på både hårt och löst underlag. Släden hade ingen ratt utan föraren bestämde riktning genom att dra i rep.

Motorsläden hade två hastigheter, tre eller fem km/h. Fordonet drevs framåt genom att motorkraften kopplades till bakaxeln. Kraften ökade genom en reduktionsväxel utan differential.

Släden gick inte att backa vilket tidningen Commercial Motor kommenterade med orden ”kapten Scott önskar bevisligen inte retirera!”.

Trots att Reginald Skelton var expert på motorslädarna fick han inte följa med på Terra Nova, utan jobbet som mekaniker gick i stället till Shackletons mekaniker Bernard Day.

Motorslädarnas fraktkapacitet minskade av den stora mängd eget drivmedel de måste dra med sig. Bränslet hade dessutom för lågt oktantal vilket gjorde att motorn lätt överhettade.

I oktober 1911 skickade Scott motorslädarna i förväg mot Beardmoreglaciären. Men slädarna hann inte ens 80 kilometer innan de stannade för gott på shelfisen och deras förare måste tillgripa man-hauling.

Motorfordonen var dock Antarktis framtid. Mellan 1956 och 1958 korsade en expedition från det brittiska samväldet för första gången Antarktis med hjälp av bland annat snövesslor och ombyggda jordbrukstraktorer.

Tidslinje

4 jan 1911

Ankomst till McMurdosundet, Antarktis. Basläger byggs på Rossön.

Jan-Apr 1911

Depåläggning fram till en-ton-depån.

Okt 1911

Vårens ankomst. Fler depåer läggs som förberedelse inför resan till Sydpolen.

24 okt–4 nov 1911

Scott och hans män inleder resan mot Sydpolen.

9 dec 1911

Ankomst till Beardmoreglaciärens fot.

3 jan 1912

Sällskapet har nått Antarktisplatån. Scott och ytterligare fyra män fortsätter mot Sydpolen. Resten återvänder.

17 jan 1912

Scott och hans män når Sydpolen och upptäcker att Amundsen hann före.

17 feb 1912

Edgar Evans dör.

16 mar 1912

Kapten Oates offrar sig för att inte bromsa sällskapet.

19 mar 1912

De tre överlevarna slår läger 18 kilometer från en-ton-depån. Svår snöstorm och kyla hindrar dem från att fortsätta.

29 mar 1912

Sista dagboksinlägget från Scott. Han antas ha varit den siste som dog.

Emma Bergman

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt