Kan norska vindkraftsdraken få tekniken att lyfta?

2022-08-18 06:00  

För två år sedan lade Google ned sin satsning på flygande vindkraft. Nu genomför ett norsk bolag tester i luften. Målet: 500 kW-modell med vingspann på 20 meter.

En rad aktörer försöker utveckla och etablera vindkraftsdrakar som ett alternativ till konventionella vindkraftverk. Enligt Ars Technica finns ett tiotal företag i Europa och USA som vill utvinna el från flygande vindkraftverk.

Men hittills har tekniken haft svårt att få ett riktigt genombrott.

För tiotalet år sedan gav sig Google in i utvecklingen av tekniken, efter ett uppköp av startupen Makani. Men projektet lades ned 2020.

Är det dags för tekniken att lyfta nu?

Norska Kitemill genomför tester i södra Norge. Foto: Kitemill

Bland de aktiva företagen finns norska Kitemill, som startade redan 2008. Nu har företaget inlett tester av KM1, ett system på 20 kW med ett vingspann på 7,4 meter.

Bolagets grundare ser stor potential för tekniken i grannländerna.

– I Sverige finns det väldigt goda vindförutsättningar, med en markant vindgradient på grund av all skog. Det gäller även för Finland, säger Kitemills vd Thomas Hårklau till Ny Teknik. 

Testar fem system i luften

Kitemill har tillstånd för att testa totalt fem exemplar, och i dagsläget står ett till system i kulisserna, redo att testas. Företaget har ett eget testcenter som ligger i närheten av Farsund i södra Norge.

Draken av kompositmaterial flyger i ett cirkelmönster på luftströmmarna, upp till 350 meters över marken. Elen alstras av dragkraften när den tunna men starka förtöjningen av polyetenfiber rullas ut. Att sedan hämta in kabeln kan kräva 10 kW i 15 sekunder.

Draken KM1 använder fyra rotorer vid start och landning. Foto: Kitemill

För de cirka två minuter som det tar att lyfta respektive landa används fyra rotorer. I snitt räknar Kitemill med att draken lägger 90 procent av tiden på elproduktion – och av energin går cirka 15 procent till olika aspekter av driften.

Draken ska kunna vara i luften under flera veckor i sträck, och enligt vd:n klarar systemet av ganska styva vindar utan att behöva gå in för landning.

– Vi har sagt upp till storm, på 25 meter per sekund, men det finns inga skäl till att vi inte skulle kunna flyga i 30 meter per sekund. Den siffran kan komma att ökas, säger Thomas Hårklau.

Elektroniken ombord ska även klara ett blixtnedslag, och om förtöjningen skulle lossna så ser mjukvaran till att landa draken med hjälp av rotorerna.

Planen: Drake på 500 kW i kommersiell drift 2026

2035 kan det bli aktuellt med offshore-lösningar, men innan dess kommer en uppskalning i flera steg. Ett system på 100 kW ska vara redo för att flygas 2024, då med ett vingspann på knappt 16 meter. Till 2026 är planen att en drake på 500 kW med cirka 20 meters vingspann ska vara redo för kommersiell drift.

Polyetenfiber ger en tunn men samtidigt väldigt stark förtöjning. Foto: Kitemill

Thomas Hårklau tror även att Kitemill kan utgöra en bra lösning på den svenska intressekonflikten mellan Försvarsmakten och vindkraften.

– Ett vanligt vindkraftverk kan utgöra ett hinder, medan ett luftburet system går enkelt att ta ner till marken om man exempelvis vill prioritera en militärövning. Det finns en större flexibilitet, säger han.

Kostnaderna för inspektioner och underhåll av utrustningen förmodas bli jämförbara med ett konventionellt vindkraftverk, men tillgängligheten är mindre komplicerad med en drake. Och i det stora perspektivet kräver Kitemills system långt mindre resurser för att producera den gröna elen. 

– Vi använder 80-90 procent mindre material jämfört med ett vanligt vindkraftverk. Till detta gör vi inga stora ingrepp i naturen. Vi har heller inte stora blad som behöver fraktas, och det krävs inte att man bygger stora vägar fram till platsen, säger Thomas Hårklau.

Tekniska och ekonomiska hinder för tekniken

I en artikel i tidskriften Annual Review of Control, Robotics and Autonomous Systems pekar tre av de aktiva företagen (Kitemill, tyska Kitekraft och Skysails) i en gemensam genomgång på att teknikområdet har en rad både tekniska och ekonomiska hinder och utmaningar framför sig för att bli relevant för elproduktion.

Det handlar exempelvis om styrsystem, aerodynamik, optimering och beräkningar. Tekniken måste också kunna visa att den är säker, inte skadar djur- eller fågellliv och inte orsakar störningar i form av builler eller förstörd utsikt för närboende.

John Edgren

Mer om: Vindkraft

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt