Kampen om de svenska krematorierna

2020-10-31 07:15  

TEKNIKHISTORIA. För bara 200 år sedan ansågs kremering vulgärt och ogudaktigt. Idén möttes av hårt motstånd från kyrkan. Bland ja-sägarna fanns samtidigt kända namn som Alfred Nobel, Ellen Key och Carl Larsson.

Svenska Likbränningsföreningen jobbade i motvind. Ingenjör Per Lindell hade förvisso lyckats bilda föreningen redan 1882, och ingen mindre än överste Erik Gustaf Klingenstierna satt som ordförande.

I styrelsen fanns också två professorer, en före detta bibliotekarie, en grosshandlare och två med titeln medicine doktor.

Nu var det upp till dessa herrar att övertyga svenskarna om att likbränning var en god idé. Det gick sådär.

Särskilt Svenska kyrkan var starkt kritisk. Det handlade inte minst om möjligheten att återuppstå. Man skulle vara hel på uppståndelsens dag. Det gick ju inte om man hade reducerats till aska. Kremation ansågs både vulgärt och ogudaktigt, det var inte ett begravningsskick som passade ett civiliserat land. Eller?

Runt om i Europa hade det uppstått ett helt nytt problem. Kyrkogårdarna hade drabbats av stora hygieniska utmaningar. Under 1800-talet växte städerna snabbt. Riktigt snabbt. Människor levde tätt och det var ont om rent dricksvatten. I Paris, Milano och London dog människor av olika farsoter i sådan takt att de knappt hann begravas. Fler begravningsplatser anlades utanför stadsgränserna, men i takt med att städerna växte byggde man snart in även dessa. Stanken blev stundtals outhärdlig.

Flera framstående namn föreslog likbränning som en rationell och hygienisk lösning. Särskilt nödvändigt ansågs det i samband med epidemier. Det hela fick också gehör vid särskilda läkarkongresser runt om i Europa.

Vanligt i Sverige en gång i tiden

Idén i sig var inte ny. I många kulturer, som exempelvis i Indien, har man använt sig av likbränning i 20 000 år. Även i Sverige var det vanligt en gång i tiden.

Det förändrades dock med kristendomen, och då var det i stället jordbegravning som gällde. Nu protesterade kyrkan högljutt över hela Europa. Den katolska kyrkan var snabba som ögat med att införa ett förbud. Det hjälpte dock inte.

Läs mer: Firar 30 år – så krympte X2000 Sverige

Det första krematoriet stod färdigt i Milano 1876, tätt följt av Washington och London. Runt om i världen bildades likbränningsföreningar, och även svenskarna hakade på trenden. Svenska Likbränningsföreningen aktade sig för att kritisera kyrkan. '

I stället försökte man att vinna över prästerna på sin sida. Tålmodigt redogjorde man för fördelarna med kremation och påpekade att det faktiskt inte fanns något i Bibeln som motsatte sig detta. Snart bytte man också namn till det mer diskreta Eldbegängelseföreningen.

Sveriges första permanenta likbränningsanstalt, i dag benämnt Norra krematoriet men också Norra kapellet. Beläget på Stockholms norra begravningsplats i Solna. Foto: Wikimedia

Föreningen hade draghjälp av en lång rad kända namn. Däribland kvinnosakskämpen Ellen Key, konstnären Carl Larsson och Hjalmar Branting, som senare blev statsminister. En annan känd röst var Alfred Nobel.

I ett tidigt testamente ville han till och med donera inkomsterna från sina patent till inrättandet av likbränningsugnar. Då hade det kanske inte blivit några Nobelpris.

Ronny Holm är organisationschef för branschorganisationen Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF. Det är faktiskt samma förening som en gång i tiden hette både Likbränningsföreningen och Eldbegängelseföreningen.

– Alfred Nobel bodde i Frankrike och satt med i kommittén när det första franska krematoriet skulle planeras. Han var ett mycket viktigt namn även i den svenska debatten, men man får väl kanske säga att det var tur att han ändrade sig angående den där donationen, säger Ronny Holm.

Läs mer: Telefonkiosken – 100 år av skyddade samtal

Tekniskt sett var kremering inte olagligt i Sverige. Det fanns nämligen ingen lag som uttryckligen förbjöd detta. Eldbegängelseföreningen fick dock kämpa för gehör.

Under tiden transporterade man sammanlagt tio avlidna föreningsmedlemmar till det närmaste krematoriet som låg i tyska Gotha. Det hela var dock mycket dyrt och finansierades med hjälp av donationer.

Då stod krematoriet färdigt

Efter många om och men fick föreningen så tillstånd av Stockholms stad att bygga ett provisoriskt krematorium i utkanten av Norra begravningsplatsen i Solna. Eldbegängelseföreningens ordförande överste Klingenstierna konstruerade själv ugnen, eller incineratorn, som det då kallades.

Magnus Iasaeus, som också var medlem i föreningen, ritade byggnaden. Det var en enkel träbyggnad, bara tio meter lång och sex meter bred. Undervåningen var insprängd i berget. Ugnen fanns på markplan.

År 1887 stod krematoriet färdigt. Samma år reste Ernst Leonard Kjellerstedt på tjänsteresa till Stockholm. Han var disponent på Gävle bryggeri och engagerad i Eldbegängelseföreningen. Under resans gång gick något snett och Kjellerstedt avled, endast 30 år gammal. Han blev den första att kremeras i ett svenskt krematorium.

En kremation tar vanligen mellan 75 och 90 minuter. Temperaturen växlar mellan 900 och 1 000 grader. Foto: Patrik Österberg/TT

Det hela utlöste en våldsam debatt. Det var inte lagligt, men inte heller olagligt. Samma dag som den första kremeringen ansökte föreningen ändå om en legalisering hos den Kungliga Majestäten. Efter ett år av diskussioner kom beskedet från regeringen. I december 1888 blev kremation lagligt i Sverige. Det fanns bara en hake.

Alla kroppar skulle obduceras och den döde måste dessutom ha fyllt i en rad blanketter i förhand. Helt enkelt för att säkerställa att detta verkligen var hans eller hennes uttryckliga vilja. Även Polismyndigheten behövde kopplas in för att kontrollera att allt gick rätt till.

– Det blev en administrativ röra, säger Ronny Holm.

Så småningom luckrades regelverket upp. Allt fler krematorier byggdes runt om i Sverige. År 1890 stod ett krematorium färdigt på Östra begravningsplatsen i Göteborg. I Stockholm fick Norra begravningsplatsen ett permanent krematorium 1909. Även från Svenska kyrkans håll blev inställningen alltmer positiv.

– En domprost i Luleå blev nyckelperson. När man byggde det femte svenska krematoriet i Luleå var det första gången som Svenska kyrkan stod för finansieringen. Domprosten var engagerad i Eldbegängelseföreningen och nu var det många präster som gick med och tyckte att det här var en god idé. I modern tid finns biskopsbrev där man tydligt skrivit att kremation är jämförbart med jordbegravning ur uppståndelseperspektiv, säger Ronny Holm.

I dag kremeras 83 procent av alla svenskar som avlider, lite fler än åtta av tio. Det gör Sverige till ett av de länder i världen som kremerar störst andel av befolkningen. Allra vanligast är det i Japan där nästan hundra procent av de avlidna kremeras. Länder som Taiwan, Kina och Schweiz ligger också i topp.

På teknikområdet har det hänt en hel del sedan den första krematorieugnen utvecklades i Milano. De tidiga krematorierna rymde en ugn, en oljebrännare samt rökgasgång eller skorsten. Lufttillförseln kontrollerades via ventiler.

En modern krematorieanläggning har avancerade reningssystem och består huvudsakligen av en ugn med efterbrännkammare, rökgaskylare, utrustning för rökgasrening samt rökgasfläkt och skorsten.

– Tidigare kunde pacemakers explodera inuti ugnarna, men de modernare varianterna utgör inte samma fara. Vi har också studerat om andra typer av implantat kan ställa till det, säger Ronny Holm.

”Fossilfria till 2023”

En del moderna krematorier har vunnit arkitekturpriser. Förr gick personalen ner i en källare, men nu är det ofta betydligt ljusare arbetsmiljöer. Som anhörig har man också möjlighet att vara med och se hur kremationen går till.

En kremation tar vanligen mellan 75 och 90 minuter. Temperaturen växlar mellan 900 och 1 000 grader. Värmen tas till vara som värmeåtervinning. Även metallresterna ska återvinnas.

– I början eldade man med koks eller olja. Koks har vi slutat med, men ungefär hälften av våra krematorier drivs med dieselolja. Målet är att alla krematorier ska vara fossilfria till 2023. Flera av dem drivs redan med stadsgas, RME och HVO, säger Ronny Holm.

Kremation och jordbegravning är fortfarande de enda tillåtna begängelsemetoderna i Sverige. Internationellt ser det annorlunda ut. Runt om i världen har man lanserat olika alternativ till kremation. Mest känt är resomation, som bland annat förekommer i USA, där kroppen läggs i kaliumhydroxid.

Ett annat exempel är att kompostera kroppen tillsammans med bland annat träflis och halm.

För att införa nya begravningsskick krävs tillståndsprövning och godkännande av regeringen. Ronny Holm konstaterar att dessa frågor är komplicerade och tar lång tid.

– Etik är en viktig faktor. I Sverige tror jag att vi skulle kunna öka kremationen till som mest 85 procent, men bland exempelvis muslimer och inom den judiska församlingen är det jordbegravning som gäller. Det är viktigt att det finns alternativ.

FAKTA: Lästips

* Boken Svenska Likbränningsföreningen och dess nya krematorium i Stockholm (Svanbäcks, 1909).

* Rapporten Den framtida krematorieverksameten – En kartläggning, analys och framtidsscenario av krematorieverksamheten tillsammans med en analys av hur begravningsverksamheten styrs (SKKF, 2017).

* Skriften Kremationsstatistik 2019 (SKKF, 2019).

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria  

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se  

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Anna Liljemalm

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt